Partner med självmordstankar

Hejsan,

Jag är i ett äktenskap som kommer sluta i katastrof om inget händer.

Min partner har haft psykisk ohälsa hela sitt liv pga mobbning/utfryst från sin mamma+mammas släktingar. Han är “det svarta fåret” Idag har vi två barn på 4 ½ + 12 månader.

Han är idag arbetslös med utmattningssymtom/panikångest (sover hela tiden/vänt på dygnet), problem med hälsan (candida/uppblåst mage m.m.), känner att livet att meningslöst och “hotar” då och då att ta sitt liv på olika sätt ( smärtstillande + vodka/skjuta sig i skallen).

Han går till psykolog som endast ger honom övningar för att hantera stress bättre.

Det här beteendet gör mig rädd/upprörd över att han “lämnas oss i sticket” då jag och barnen älskar honom över allt annat.

Jag blir samtidigt rädd över hur jag ska klara mig då jag lever på föräldrarpenning och kommer troligen till hösten in på universitetet.

 

Han har påtalat för mig vilka förändringar som måste ske för att han ska ha en fungerande vardag ( rent varje dag m.m.) vilket jag fullföljer men vissa dagar känns det som inget duger.

 

Hur ska jag bete mig mot honom?

Hur ska jag som medmänniska överleva? (Har själv ibland haft tankar om att avsluta mitt liv men har snabbt ändrat tanken då jag har våra barn att ta hand om)

Min värsta mardröm är att han en vacker dag vågar göra det då han säger att det är ingen mening att leva (äldsta dottern är i trotsåldern/ yngsta är i separationsångestfasen)

 

 

Jag är så ledsen för vad du måste gå igenom fina du. Vill så gärna skriva några rader till dig. Jag känner igen mig i hur din partner mår har liknande erfarenheter och det fanns en period allt kändes så nattsvart och jag gick in i väggen. Vad som hjälpte mig var anti depressiva för att det var helt slut på endorfiner, jag var inte mig själv var elak mot min superfina sambo och ville inte leva. Jag hittade till slut en psykolog som var expert på traumaterapi  (stresshantering är ju inte tillräckligt när det rör sig om trauma).  Medicinerna gav mig fysisk ork och terapin hjälpte mot de värsta känslorna. Jag vet inte om detta kan hjälpa. Jag har fortfarande svackor men jag kan hantera dom (släpper ut känslor i min konst, i träning och skriva ut tankar o känslor). Jag vet inte om din man kan hitta någon riktigt bra psykolog m inriktning på trauma/narcissism(eller vad det är som hans mamma har).  Viktigast är att han tillåter sig att bearbeta och känna alla känslor och förstår att det inte är hans fel hur hans mamma behandlat honom. Vi är ju inte våra jobb, känslor eller erfarenheter, vi är mycket mer än så. Min sambo fick stöd när det var som tuffast, har du någon du kan prata med?