Ja. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera min separation från mitt ex som nu flyttat ut och gjort slut. En människa som fick en psykos vid samma tidpunkt förra året och var försvunnen i 3veckor vilket gav mig panik och drömde så många mardrömmar om att han var död. Han återfanns dock inlagd. Livet hade gått i bitar i jakten på Gud. Nu känns det som att samma sak händer igen och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
ni vet den där enorma kärleken en känner med en partner, nej, den hade jag inte upplevt tidigare. Att bli så enormt kär i en person med diagnoser. Att en tänker att ja, detta är en person som kan relatera till mig och min problematik. Vi har varandra på ett djupare plan.
förhållandet har kantats av många berg- och dalbanor. Han säger att jag är hans idol men samtidigt förstör jag hans liv genom att finnas där. Det gör väldigt ont.
jag har varit i så många dåliga relationer med män och trodde detta var den som kunde ta emot all min kärlek.
ville ha barn med denna människa, gifta oss och leva ett harmoniskt liv. Men nej. Jag har tappat hoppet om det lyckliga slutet. Jag känner mig undanskuffad igen. Bortvald. Detta i kristider mentalt då jag ligger sjuk nu sedan några veckor tillbaka. Det är tungt. Att bli lämnad under pandemin. Utöver det har jag extrem ångest i rädslan att förlora någon jag älskar nu mer än någonsin. Föräldrar och mormor.
hela 2020 har börjat tungt. Fått veta att pga cystor så påverkar det min fertilitet/möjlighet att bära ett foster. Mitt ex fick en kronisk neurologisk sjukdom konstaterad med insättning av bromsmediciner. Pandemin tog över landet, han blev varslad efter en tids hemmajobbande. Allt detta går jag och tänker på och så kommer maj och rövknullar mig igen. Känns så jobbigt och mitt hjärta går sönder.
vet inte ens var jag vill komma med detta inlägg. Tappade tråden.
jag känner mig bara väldigt ensam (och sjuk) och rädd.
tack.
