Hem > Forum > Varmprat > Jag har inga vänner.

Jag har inga vänner.

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 24 totalt)
23
  • Trådstartaren

    Jag kan lägga till dig om du vill ? 🙂 Vad heter du där?

    jag har faktiskt ingen aning om hur man kollar upp vad man har för användarnamn haha åh vad dålig jag är. vill inte heller lägga ut mitt telefonnummer här på mind.

    jag har faktiskt ingen aning om hur man kollar upp vad man har för användarnamn haha åh vad dålig jag är. vill inte heller lägga ut mitt telefonnummer här på mind.

    Jag förstår. Det vill inte jag heller. Vi kan väl snacka här ett tag? 🙂

    Trådstartaren

    har annars kik och snapchat. 🙂

    TS befinner du dig i huvudstaden så ses jag gärna är några år äldre men under 30.

    Ts, eller ni andra som finns i Stockholm: Jag ses gärna. Är 29 år gammal och bor i Hässelby. Tycker om att gå på kulturevenemang såsom konserter och utställningar 🙂

    har annars kik och snapchat. 🙂

    Du kan lägga till mig på kik

    Med hänvisning till Forumets användarvillkor tas allt bort som hotar annonymiten.

    Vänliga hälsningar

    Mind moderator

     

    • Detta svar redigerades för 4 månader sedan av en moderator. Anledning: på grund av att det strider mot användarvillkoren på Mind Forum
    Trådstartaren

    TS befinner du dig i huvudstaden så ses jag gärna är några år äldre men under 30.

    Bor i Stockholm ja.

    Trådstartaren

    Till er som ser denna tråd och bor i Stockholm och vill hänga är min kik xxxc med en punkt på slutet. Vill bara klargöra att jag är ute efter vänskaper och all form av flört leder till block.

    Med hänvisning till Forumets användarvillkor har allt som hotar anonymiten borttaget. Vill ni träffas i RW finns det andra forum att träffas på.

    Vänliga hälsningar

    Mind moderator

     

    • Detta svar redigerades för 4 månader sedan av en moderator. Anledning: på grund av att det strider mot användarvillkoren på Mind Forum

    De varnade mig på vuxenpsykiatrin för sk ”empty nest syndrome”, min sköterska märkte nog tendenser till det redan innan min yngsta flyttat ut. Men inte trodde jag att det skulle eskalera nåt så fruktansvärt. Jag känner mig inte bara otroligt ensam utan även fruktansvärt irrelevant. Om jag inte är mamma, vem är jag då? Fann mig själv plötsligt helt utan identitet. Går hemma hela dagarna med mina katter och gör absolut ingenting, efter definitionen crazy cat lady. Hade jag inte haft musik och film så hade jag inte klarat mig. Försöker hitta rutiner i vardagen men det är inte lätt när mitt liv är som ett ekorrhjul. Det känns hela tiden som om jag väntar på något, väntar på något som aldrig kommer. Men nu är jag trött på det. Tre år har gått och jag måste göra något drastiskt.

    Mitt egentliga jag älskar att umgås (med måtta), åker mer än gärna på konserter och festivaler, går gärna på bio och teater, gillar att fika, grilla, dricka öl, ja jag har missat så mycket. Jag hoppas verkligen att jag hittar en väg ur ensamheten!

    Hej! Jag har inte heller några vänner. Jag är fysiskt och psykiskt sjuk så jag kan inte ta mig till staden (Göteborg) utan att det är tryggt med allt, kan alltså inte bara ta en fika och träffa vem som helst bara för att det är kul, som jag kunde innan. Jag vill inte lära känna någon via en chattapp men jag behöver kunna lita på vad som ska hända. Det går inte riktigt ihop sig, eller har någon tips på hur man kan lägga upp det så man vågar försöka träffa någon? Kul att se att den här tråden genast förde några människor samman! Och du ovanför… jag älskar också festivaler och sådant. Jag är över 30 och har inte några barn men kan ändå sätta mig in i känslan av tomhet. För mig har allt blivit så illa efter 4 års isolation att jag numera accepterar att dö i självmord. Ingen kommer sakna mig, ingen vet ens att jag existerar. Ta dig ut i tid … tiden gör allt värre. Lycka till!

    Jag har samma problem,fast jag är mer än dubbelt så gammal…Jag är inte särskilt blyg, vågar prata med folk jag inte känner, iaf när tillfället passar.Men från det till vänskap är långt…jag lever lite annorlunda. Jag jobbar deltid och bor själv.Ekonomin har varit dålig länge för att jag inte klarar av att ha ett heltidsarbete.Och ekonomin verkar vara det viktigaste om man ska få vänner.Alla reser, går ut och äter och dricker eller har intressen som kräver dyr utrustning.Få människor förstår att det finns dom som inte råd med sånt, även fast man bor i det här landet.Dom tror att man kan om man vill…

    Håller helt med dig!

    Jag fyller nästa år 80 och är fullt frisk som aldrig nyttjat sprit, tobak eller andra droger. Jag har alltid varit klädmedveten och mån om mitt utseende., med ett snyggt och prydligt hem. Jag har arbetat med alla pojkdrömsjobb man kan tänka sig, både här hemma och i många andra länder. Jag har varit med i flera körer där jag tagit hand om tenorstämman även i kvartettkör ”Barbershop” Jag bor i en park mitt i Stockholm. Jag har anordnat flera promenader runt Kungsholmen och runt Stockholm med 15-30 deltagare i pensionsåldern. Jag har dansat varje vecka på Skansen i minst 25 år.

    Inners inne längtade jag efter en trevlig bibehållen dam med glimten i ögonen med ordnade förhållanden och ekonomi som jag i ungefär samma ålder som jag var i då 60-65, men dom som dök upp fick inget gehör från mig.

    Livet kändes som över för mig, så jag bestämde mig för att leva helt ensam och det har jag gjort i ungefär 20 år. Jag tar långa promenader runt stan och ägnar mig åt en jättetrevlig hobby 3D animeringar som fyller mitt behov av trevligheter, Alla gamla båt och dragspelskompisar är döda, så det blir trevliga minnen som nu gäller.

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 24 totalt)
23

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.