Hålla kontakten med folk

Haha. Åh. Förstår precis. Resonerade likadant tidigare. Vet inte exakt vad orsaken är till att jag förändrat mig och synen på vänskap men möjligtvis insåg jag med tiden att det ofta ledde rakt in i ensamhet? Hur känner du där?

Hade förr ett tänk om att antingen skulle vi klicka eller så fick det vara. Lite som att antingen var vi själsligt bundna till varandra eller så kändes det ytligt och banalt allting.

Numera värderar jag relationer högre och då menar jag även sådana som inkluderar de jag delar fina minnen med från det förflutna, men att vi egentligen är ganska olika som personer. Eller kollegor, som jag tycker är trevliga men att vi inte umgås. Det är ändå någonting med att följa varandra på sociala medier och gilla deras inlägg som gör att man är fortsatt närvarande i varandras liv. Ganska okomplicerat.

De enda jag klickar med, har jag märkt, är mina barndomskompisar… och det tror jag beror på att vi växte upp tillsammans och därför tagit avtryck av varandra – blivit väldigt lika individer med allt vad det kan tänkas innebära. Men jag har nog landat i det tanterna i kyrkan säger, att relationer är liksom relationer och även om man kanske inte klickar idag så kan man komma varandra närmare eller uppskatta en fika om ett par år. Att något för en samman i olika skeenden i livet och vad man just då går igenom.

Jag är så himla besviken på mig själv som ratat folk genom livet för att jag tyckte vi inte var tillräckligt kompatibla eller hade tillräckligt mycket gemensamt. Så många vänskaper som jag bara låtit rinna ut i sanden. Tänk om vi haft massor gemensamt idag, men inte för 15-20 år sedan. Det kommer jag aldrig få reda på nu och det är så tråkigt när man inte följt varandra genom livet. Tycker relationer ofta kan vara  som fint vin, de blir bättre med åren.

Ja, jag tror jag har nått en insikt att vänskap inte behöver vara perfekt eller intensiv från början för att vara värdefull. Det är som att jag lärt mig under de senaste åren att relationer kan växa och förändras över tid. Sedan också att jag blivit medveten om tidigare misstag och det har gjort att jag försöker göra annorlunda nu.

Det är som att jag fått en med vidgad och flexibel syn på relationer där jag tidigare varit selektiv eller känt krav. Det konstiga är att jag känner mindre krav nu än vad jag gjort när jag varit väldigt petig och kräsen.

Tror att där jag tidigare utgått från mina egna behov (den andra måste “bidra med nåt”) men nu i stället kan se motparten som en “frisk fläkt” och någon som bidrar med sitt eget liv och sin egen personlighet, att det blivit spännande och intressant igen att umgås med folk. Det paradoxala är att ju mer jag umgås med människor och lär känna de desto mindre krav har jag på dem. Alltså jag tror det beror på att varje person ger något och liksom kompletterar varandra, snarare än att några få ska ge massor. Mindre fokus alltså på krav och mer fokus på att få inblick i andras liv som de generöst delar med sig av.

Ska jag vara helt ärlig känns det här mycket mer som “mig själv” än när jag varit selektiv som förr om åren. Det är som att jag återigen har en mer avslappnad och öppen inställning till vänskap.

Skickade lite meddelande igår på julafton och det kändes väldigt kul. Som att jag äntligen tagit mitt förnuft tillfånga.