Finns det plats för mig här?

Hösten 2016 blev jag allvarligt sjuk över en natt. Sedan dess har varje dag varit en kamp för överlevnad och mot smärtan. Oftast håller jag ihop, andra dagar är det svårare. Min framtid är högst oviss och mitt nu är kraftigt begränsat.

Efter långa och svåra sjukhusvistelser kan jag ofta känna mig berövad både min integritet och identitet. Och framförallt – enormt ensam och uppgiven. Det finns inte många i 30åå med liknande erfarenheter jag kan prata med och ingen i min bekantskapskrets.
Sjukhusprästen hjälpte mig hitta det här forumet. Finns det plats för mig här – trots att det är en somatisk sjukdom som är mitt grundproblem?

“Mitt ute på havet guppar jag. I väntan på en livbåt som aldrig kommer. Ändå fortsätter jag trampa vatten. Fortsätter hoppas. Varje cell i min kropp kämpar för att hålla nästippen över ytan och i huvudet ekar mantrat: 1-2, överlev. 1-2, överlev. Som skidåkaren i mördarbacken. Stanna aldrig upp, känn inte efter. Då går du under. Bara låt mantrat rulla. 1-2, överlev. En nästipp ovanför vattenytan, en vild kamp därunder.

Så fortsätter jag tills det kommer en svallvåg. Den slår över mig och jag ser upp på de nya vattenmassorna som bildats över mig. Inser att jag inte kan ta mig upp. Jag har inte mer att ge. När jag tappar kontakten med vattenytan tappar jag också mantrat. I dess frånvaro hör jag istället min kropp som gråter och ber om vila. Djupet under mig är lika oändligt som tröttheten. Och så faller jag.”

Anonym skrev:

Hösten 2016 blev jag allvarligt sjuk över en natt. Sedan dess har varje dag varit en kamp för överlevnad och mot smärtan. Oftast håller jag ihop, andra dagar är det svårare. Min framtid är högst oviss och mitt nu är kraftigt begränsat. Efter långa och svåra sjukhusvistelser kan jag ofta känna mig berövad både min integritet och identitet. Och framförallt – enormt ensam och uppgiven. Det finns inte många i 30åå med liknande erfarenheter jag kan prata med och ingen i min bekantskapskrets. Sjukhusprästen hjälpte mig hitta det här forumet. Finns det plats för mig här – trots att det är en somatisk sjukdom som är mitt grundproblem? ”Mitt ute på havet guppar jag. I väntan på en livbåt som aldrig kommer. Ändå fortsätter jag trampa vatten. Fortsätter hoppas. Varje cell i min kropp kämpar för att hålla nästippen över ytan och i huvudet ekar mantrat: 1-2, överlev. 1-2, överlev. Som skidåkaren i mördarbacken. Stanna aldrig upp, känn inte efter. Då går du under. Bara låt mantrat rulla. 1-2, överlev. En nästipp ovanför vattenytan, en vild kamp därunder. Så fortsätter jag tills det kommer en svallvåg. Den slår över mig och jag ser upp på de nya vattenmassorna som bildats över mig. Inser att jag inte kan ta mig upp. Jag har inte mer att ge. När jag tappar kontakten med vattenytan tappar jag också mantrat. I dess frånvaro hör jag istället min kropp som gråter och ber om vila. Djupet under mig är lika oändligt som tröttheten. Och så faller jag.”

Jag får ont i hjärtat,när jag läser din text och jag känner med dej ,om det kan vara till nån hjälp.Men det är väl som vanligt.Livet är inte rättvist,kanske ska det inte vara det heller och sjukdom drabbar ju urskillningslöst.Ofta den som minst förtjänar det.Försök fortsätta trampa vatten.Ge inte upp.Försök hitta nån ljusglimt i din tillvaro,som kan ge dej mening ändå.

Jag har ju också väntat på det där “det blir bättre sen” som aldrig kommer.Men saker som man inte kan påverka,får man ju lära sej att acceptera för att finna någon slags frid och ro i sin tillvaro.

Anonym skrev:

Jag får ont i hjärtat,när jag läser din text och jag känner med dej ,om det kan vara till nån hjälp.Men det är väl som vanligt.Livet är inte rättvist,kanske ska det inte vara det heller och sjukdom drabbar ju urskillningslöst.Ofta den som minst förtjänar det.Försök fortsätta trampa vatten.Ge inte upp.Försök hitta nån ljusglimt i din tillvaro,som kan ge dej mening ändå. Jag har ju också väntat på det där ”det blir bättre sen” som aldrig kommer.Men saker som man inte kan påverka,får man ju lära sej att acceptera för att finna någon slags frid och ro i sin tillvaro.

Tack för ditt svar. En livboj att hålla i för en stund<3

Somatisk sjukdom eller inte spelar ingen roll. Den som behöver hjälp från andra vanliga människor eller den som bara vill prata finns det plats för. Jag har ingen egen erfarenhet av allvarliga sjukdomar, men det har du och jag tror att den erfarenheten kan hjälpa alla här. Oavsett om du hittar andra i samma situation eller inte så besitter du en värdefull resurs som kan bidra till såväl andras liv som ditt eget och det i sig gör dig viktig och välkommen här. Förutom dina förutsättningar att hjälpa andra hoppas också att du kan hitta någon som faktiskt kan förstå vad du går igenom och som kan ge råd och stöd. Jag håller hela tummsamlingen för dig!

Anonym skrev:

Somatisk sjukdom eller inte spelar ingen roll. Den som behöver hjälp från andra vanliga människor eller den som bara vill prata finns det plats för. Jag har ingen egen erfarenhet av allvarliga sjukdomar, men det har du och jag tror att den erfarenheten kan hjälpa alla här. Oavsett om du hittar andra i samma situation eller inte så besitter du en värdefull resurs som kan bidra till såväl andras liv som ditt eget och det i sig gör dig viktig och välkommen här. Förutom dina förutsättningar att hjälpa andra hoppas också att du kan hitta någon som faktiskt kan förstå vad du går igenom och som kan ge råd och stöd. Jag håller hela tummsamlingen för dig!

 

Tack för dina ord. Ja om jag åtminstone kunde hjälpa någon annan så skulle det ändå sjukdomen och tillvaron ändå kännas mer meningsfull. Kram.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Hösten 2016 blev jag allvarligt sjuk över en natt. Sedan dess har varje dag varit en kamp för överlevnad och mot smärtan. Oftast håller jag ihop, andra dagar är det svårare. Min framtid är högst oviss och mitt nu är kraftigt begränsat. Efter långa och svåra sjukhusvistelser kan jag ofta känna mig berövad både min integritet och identitet. Och framförallt – enormt ensam och uppgiven. Det finns inte många i 30åå med liknande erfarenheter jag kan prata med och ingen i min bekantskapskrets. Sjukhusprästen hjälpte mig hitta det här forumet. Finns det plats för mig här – trots att det är en somatisk sjukdom som är mitt grundproblem? ”Mitt ute på havet guppar jag. I väntan på en livbåt som aldrig kommer. Ändå fortsätter jag trampa vatten. Fortsätter hoppas. Varje cell i min kropp kämpar för att hålla nästippen över ytan och i huvudet ekar mantrat: 1-2, överlev. 1-2, överlev. Som skidåkaren i mördarbacken. Stanna aldrig upp, känn inte efter. Då går du under. Bara låt mantrat rulla. 1-2, överlev. En nästipp ovanför vattenytan, en vild kamp därunder. Så fortsätter jag tills det kommer en svallvåg. Den slår över mig och jag ser upp på de nya vattenmassorna som bildats över mig. Inser att jag inte kan ta mig upp. Jag har inte mer att ge. När jag tappar kontakten med vattenytan tappar jag också mantrat. I dess frånvaro hör jag istället min kropp som gråter och ber om vila. Djupet under mig är lika oändligt som tröttheten. Och så faller jag.”

Jag håller med de andra. Självklart finns det plats för dig här. <3 Vem som helst som vill varmprata är välkommen här. Och en somatisk sjukdom kan ju påverka den psykiska hälsan också, vilket det verkar som om den gjort i ditt fall. Vad bra att du fick hjälp av prästen att hitta det här forumet! Hoppas att du ska trivas här.

Red Dykepi skrev:

Jag håller med de andra. Självklart finns det plats för dig här. <3 Vem som helst som vill varmprata är välkommen här. Och en somatisk sjukdom kan ju påverka den psykiska hälsan också, vilket det verkar som om den gjort i ditt fall. Vad bra att du fick hjälp av prästen att hitta det här forumet! Hoppas att du ska trivas här.

Tack för ditt svar<3 Ja det har varit svåra år att genomlida, även mentalt. Förra veckan fick jag veta att jag även utvecklat PTSD som en följd av sjukdomen men ffa av alla läkarbesök, inläggningar, ambulansresor, medicineringar etc. Jag får stort stresspåslag bara av att tänka på nästa bokade sjukhustid eller telefonsamtal med läkaren. Drömmer mardrömmar om alla gånger det gått fel på sjukhuset. Finns det någon mer här med PTSD tro?

Skickar massa kramar <3 känner verkligen för dig utifrån det du berättar. Som barn skickades jag runt på olika behandlingar, undersökningar och annat mysigt. Kändes som allt var en enda röra av nålar, prover och läkare som fick en att känna sig misstrodd och förvirrad. Jag upplevde det som en väldig maktlöshet. Gick ju inte att göra något annat än de läkarna sa. Det var verkligen mentalt skitjobbigt.

 

Anonym skrev:

Skickar massa kramar <3 känner verkligen för dig utifrån det du berättar. Som barn skickades jag runt på olika behandlingar, undersökningar och annat mysigt. Kändes som allt var en enda röra av nålar, prover och läkare som fick en att känna sig misstrodd och förvirrad. Jag upplevde det som en väldig maktlöshet. Gick ju inte att göra något annat än de läkarna sa. Det var verkligen mentalt skitjobbigt.

Tack för ditt svar, det betyder mycket för mig<3

Ja maktlös är verkligen ordet som beskriver min tillvaro. Svårt stt förhålla sig till.