36 år ingen pojkvän, inget jobb, inga barn. Totalt deprimerad.

hej forumet,

jag är som sagt deprimerad, medicinerar med Sertralin 50 mg och ibland elvanse (har ej diagnos men tror jag har add typ). Jag är välutbildad, bor i bostadsrätt och min familj är rätt bra. Jag har varit kär i killar som inte vill ha mig i hela mitt liv. Jag har varit mer eller mindre olycklig och orolig sen tonåren. Jag vet inte vad jag har eller inte har, allt går ihop för mig. Jag har som sagt kanske adhd/add. Jag är säkert även ”highly sensitive”, jag har otryggt anknytningsmönster som det kallas och jag känner mig SJUKT stressad över att inte ha barn i största allmänhet. Jag ska försöka komma till en psykiatriker å det snaraste men har svårt att hitta en jag känner förtroende för.

Jag har alltid förnedrat mig för killar, sprungit efter dom och inte insett mitt eget värde. Hur gör man för att leva normalt och tycka att livet är värt att leva? Jag har inte nåt självskadebeteende och har inga direkta planer på att avsluta livet men jag är hela tiden nära att ”ge upp”, typ sälja allt jag har och resa tills pengarna tar slut. Jag hittar ingen ro. Just nu är jag särskilt bedrövad pga att en man jag är förälskad i inte vill vara med mig alls. Han känner inte som jag. Jag kan inte hantera detta. Tacksam för tips. Vill hitta mening med mitt liv desperat.

Hej!

Vad ledsen jag blir för din skull över att du mår dåligt.  Det låter som att det som är mest viktigt för dig är att hitta en kille och bilda familj. Men om du tänker på dig själv? Bara du! Finns det något som gör dig glad? För jag är rädd att ju mer du tänker på att skaffa en partner, desto olyckligare blir du för varje dag som går. Jag vet inte hur du fungerar, men själv har jag svårt att få något gjort när jag är under tidspress. Jag blir som paralyserad och kan inte tänka klart. Kan du släppa tankarna och bara fokusera på att ta hand om dig? Och har du funderat på att skaffa barn på egen hand? Det kan låta som en för stor sak att gå igenom själv, men familjen och dina vänner skulle säkert ställa upp om det är viktigt för dig. Är det det enda som gäller för dig, så go for it. Vad det än må vara, låt din lycka komma först så kommer det andra sen, för om du skulle träffa en kille och bli gravid så kommer inte allt att automatiskt bli bra om du inte är trygg i dig själv. Och tro mig, när du får barn så vill du vara den bästa mamman i världen för det barnet, och det kan du inte vara om du inte älskar dig själv och är lugn i det. Då får du jobba på att bygga upp dig själv samtidigt som du har ditt förhållande och en bebis. Så försök att fokusera på dig nu! Att prata med en psykiatriker är ju jätteviktigt för att få perspektiv på det svåra du går runt med, jag hoppas att du hittar någon som du får förtroende för. Vet att det kan vara svårt de första gångerna innan psykiatrikern lärt känna dig, men sen brukar det släppa. Ge inte upp, det är lika viktigt att behandla det psykiska som det fysiska. Och jag vill gärna höra mer om du har lust att dela med dig. Lycka till känns så futtigt att skriva, men du ska veta att jag hoppas på att det går bra för dig.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

hej forumet, jag är som sagt deprimerad, medicinerar med Sertralin 50 mg och ibland elvanse (har ej diagnos men tror jag har add typ). Jag är välutbildad, bor i bostadsrätt och min familj är rätt bra. Jag har varit kär i killar som inte vill ha mig i hela mitt liv. Jag har varit mer eller mindre olycklig och orolig sen tonåren. Jag vet inte vad jag har eller inte har, allt går ihop för mig. Jag har som sagt kanske adhd/add. Jag är säkert även ”highly sensitive”, jag har otryggt anknytningsmönster som det kallas och jag känner mig SJUKT stressad över att inte ha barn i största allmänhet. Jag ska försöka komma till en psykiatriker å det snaraste men har svårt att hitta en jag känner förtroende för. Jag har alltid förnedrat mig för killar, sprungit efter dom och inte insett mitt eget värde. Hur gör man för att leva normalt och tycka att livet är värt att leva? Jag har inte nåt självskadebeteende och har inga direkta planer på att avsluta livet men jag är hela tiden nära att ”ge upp”, typ sälja allt jag har och resa tills pengarna tar slut. Jag hittar ingen ro. Just nu är jag särskilt bedrövad pga att en man jag är förälskad i inte vill vara med mig alls. Han känner inte som jag. Jag kan inte hantera detta. Tacksam för tips. Vill hitta mening med mitt liv desperat.

Usch, jag vet precis hur ont det gör att enbart bli förälskad i personer som inte blir förälskade tillbaka. Jag kan verkligen relatera till det. Jag är 32 och har BARA upplevt olycklig kärlek, d.v.s. dem som jag blivit förälskad i har aldrig någonsin besvarat mina känslor. Mycket beror säkert på att jag är homosexuell, och därmed tillhör en minoritet. De allra flesta som jag blivit förälskad i har varit heterosexuella.

Det jag är nyfiken på är hur det har varit för dig åt andra hållet. Brukar det även vara så att personer som du inte alls hyser några romantiska och/eller sexuella känslor för blir intresserade av dig? Så är det för mig, och så har det varit sedan tonåren. Det gör ont att behöva avvisa, och ont att själv bli avvisad.

Jag lider med dig! <3

[Indigo Qugimo]

Red Dykepi skrev:

Usch, jag vet precis hur ont det gör att enbart bli förälskad i personer som inte blir förälskade tillbaka. Jag kan verkligen relatera till det. Jag är 32 och har BARA upplevt olycklig kärlek, d.v.s. dem som jag blivit förälskad i har aldrig någonsin besvarat mina känslor. Mycket beror säkert på att jag är homosexuell, och därmed tillhör en minoritet. De allra flesta som jag blivit förälskad i har varit heterosexuella. Det jag är nyfiken på är hur det har varit för dig åt andra hållet. Brukar det även vara så att personer som du inte alls hyser några romantiska och/eller sexuella känslor för blir intresserade av dig? Så är det för mig, och så har det varit sedan tonåren. Det gör ont att behöva avvisa, och ont att själv bli avvisad. Jag lider med dig! <3

Jag vet inte om det är nån tröst,men du har ju åtminstone förmågan att bli förälskad.Det är väl iaf något?Det är ju en förmåga som jag saknar.Tror jag åtminstone….Kanske har jag bara accepterat att jag tydligen är ointressant för kvinnor ,och så har det lett till att jag tappat intresset.Kanske har jag blivit asexuell med åren,för jag känner ju inte ens nån attraktion längre.Så var glad för att du åtminstone kan bli intresserad.