Jag är så trött på att vara ensam, känna mig ensam och distanserad från alla, även om jag umgås med min familj ibland så känner jag mig ensam. Jag har mått dåligt hela livet, blivit mobbad, varit arbetslös större delen av vuxenlivet, umgåtts med min familj trots att jag känner att de har en stor del i att jag mår dåligt.
Den enda som jag känt mig HELT avslappnad med, omtyckt av och mått bra att umgås med är en barndomsvän som nu när vi är vuxna lever ett ’normalt’ liv med jobb, vänner och förhållanden i bagaget.
Hon och jag tog upp kontakten nyligen och jag blev bjuden till en fest hos henne, vilket var jättetrevligt. Men jag är ändå så otrygg i mig själv, jag hatar den jag är. Jag vet inte hur jag ska kunna känna mig trygg i mig själv. Jag är rädd för att bli ’bedömd’, som av arbetsgivare osv. Jag spelar ofta upp dåliga minnen för mitt inre och mår så illa att jag vill dö. En pappa som har varit aggressiv, men jag har svårt att bryta kontakten med honom eftersom alla andra i familjen skulle döma mig så hårt om jag gjorde det.
Jag står i kö för utredning (ev. ADHD) men jag är osäker på vad jag egentligen har för ’diagnos’. Jag har alltid mått dåligt. Min syster verkar också otrygg i sig själv, så det är möjligt att det beror på uppväxten. Däremot har hon klarat sig bättre i vuxen ålder. Har jobb, körkort och nära vänner.
Jag vet inte vart jag vill komma med detta, men vad jag längtar efter?
En riktig, nära relation. Någon som förstår mig och bryr sig om mig på riktigt. Någon som jag kan dela intressen med. Och det behöver inte vara en kärleksrelation, för det lockar inte mig utan jag vill ha en nära vän. Jag känner mig så otroligt missanpassad i samhället, känner ofta skuld över den jag är.
Känner mig ofta överkörd av min familj, mår dåligt när de hör av sig. Men jag låtsas att jag är glad, för jag vågar inte vara ärlig om att jag bara vill bli lämnad ifred.
Vet inte vart jag vill komma med detta.
Jag är ensam, jag har ångest, jag ser ingen ljusning.
