Hem > Forum > Vad längtar du efter i livet? > Ömsesidig kärlek (vuxen kvinna som aldrig haft ett förhållande)

Ömsesidig kärlek (vuxen kvinna som aldrig haft ett förhållande)

Visar 12 inlägg - 61 till 72 (av 82 totalt)
81
  • Känner igen den där uppgivenhetskänslan, men att den är förståelig hjälper dig  föga framåt. Jag är 100 % säker på att det finns någon för alla, så även för dig. Att det inte verkar så är för att dina negativa tankar kring situationen och bilden av dig själv sätter käppar i hjulet för dig. Skifta fokus och du ska se att både känslan och resultatet förändras. Kanske inte så enkelt, men klarar du det inte på egen hand finns det ju professionell hjälp att tillgå. Å får jag ge dig ett litet tips på vägen, så skulle jag vilja ställa dig en fråga relaterad till att du känner dig oattraktiv. Här kommer den! Vad kan du göra själv för att känna dig attraktiv? Kram & lycka till!

    Trådstartaren

    Känner igen den där uppgivenhetskänslan, men att den är förståelig hjälper dig föga framåt. Jag är 100 % säker på att det finns någon för alla, så även för dig. Att det inte verkar så är för att dina negativa tankar kring situationen och bilden av dig själv sätter käppar i hjulet för dig. Skifta fokus och du ska se att både känslan och resultatet förändras. Kanske inte så enkelt, men klarar du det inte på egen hand finns det ju professionell hjälp att tillgå. Å får jag ge dig ett litet tips på vägen, så skulle jag vilja ställa dig en fråga relaterad till att du känner dig oattraktiv. Här kommer den! Vad kan du göra själv för att känna dig attraktiv? Kram & lycka till!

    Jag känner mig attraktiv inför män, men inte inför andra kvinnor. Från början kände jag mig attraktiv inför både män och kvinnor, men den känslan upphörde när jag märkte att kvinnor sällan visade intresse för mig och att de kvinnor jag blev intresserad av visade sig vara heterosexuella. Till slut började jag dra mig för att visa intresse av rädsla för att bli avvisad.

    Det jag gör för att känna mig attraktiv är att vara mig själv och vårda såväl mitt yttre som mitt inre. Många män blir intresserade av mig och i tonåren var jag populär bland killar, men däremot har jag alltid haft sjukt svårt att träffa kvinnor. Alldeles nyligen nätdejtade jag en kvinna, vilket är det närmaste jag kommit ett ömsesidigt intresse, men tyvärr meddelade hon efter kort tid att hon bestämt sig för att gå vidare med en annan person. 😞 Jag blev besviken, men samtidigt var det inte konstigt att hon dissade mig för hon berättade att hon vill ha barn och jag var tydlig med att det vill inte jag. Jag vill leva barnfritt, men har gärna många djur.

    Jag har tagit upp det här problemet med de samtalskontakter jag haft, men de har inte gett mig några andra tips än att gå på pride och prova nätdejting, och det har jag gjort under många år. Ingen har kunnat komma med något nytt. Dock har jag på sistone hittat en relativt stor tröst i en tråd på ett annat forum där många homosexuella kvinnor skrev om sina svårigheter att träffa en partner. Flera hade, precis som jag, nästan gett upp. Jag har alltid trott att jag varit ensam i världen om att aldrig lyckas träffa en partner, men tydligen finns det jättemånga andra som har samma problem. Det är helt enkelt inte så lätt att hitta en kärleksrelation som homosexuell. Vi är i kraftig minoritet och det är ju inte heller så att man blir intresserad av någon bara för att den personen också är homosexuell. Man måste ju ha känslor för varandra och vilja leva någorlunda samma liv. Jag vill exempelvis inte ha barn, och då vill jag leva tillsammans med någon som inte heller vill ha det. Det är helt enkelt inte så lätt att hitta någon som det ”stämmer” med, och så verkar det vara för många homosexuella. :/ Jag önskar att vi vore fler! Då skulle det säkert vara lättare.

    Jag ser att det var längesen du skrev, men jag vill ändå säga att jag förstår hur du känner gällande att vara kvinna och försöka dejta andra kvinnor. Många upplever att det är svårt att nätdejta rent generellt – så även jag då jag helst vill träffa personen i en verklig, vardaglig situation direkt. Men det är verkligen väldigt speciellt i homosexuella kretsar, och som du nämnde så är det ju färre att välja mellan. Jag tror det kan vara svårt för heterosexuella att förstå.

    Trådstartaren

    Jag ser att det var längesen du skrev, men jag vill ändå säga att jag förstår hur du känner gällande att vara kvinna och försöka dejta andra kvinnor. Många upplever att det är svårt att nätdejta rent generellt – så även jag då jag helst vill träffa personen i en verklig, vardaglig situation direkt. Men det är verkligen väldigt speciellt i homosexuella kretsar, och som du nämnde så är det ju färre att välja mellan. Jag tror det kan vara svårt för heterosexuella att förstå.

    Tack för ditt svar. Ämnet är i allra högsta grad fortfarande aktuellt för mig. Och ja, jag tror precis som du att heterosexuella kan ha svårt att föreställa sig hur litet utbudet är för oss homosexuella. Jag minns när jag berättade för en samtalskontakt att jag hade svårt att träffa någon (jag sa dock inte att jag även var oskuld, för jag skämdes för mycket och ville inte bli så himla privat) men att jag hade provat nätdejting länge. Samtalskontakten undrade då om jag hade varit på Pride. Hon menade ju väl och jag (som då brukade gå på Pride varje år) fick förklara för henne att de som går på Pride och andra HBTQ-evenemang är exakt samma människor som hänger på gaysajterna.

    Jag är också en tjej som gillar tjejer (i huvudsak). Gillar feminina tjejer och är feminin själv. Håller med om att det är fruktansvärt frustrerande hur man inom HBTQ- världen ofta förväntas vara på ett visst sätt. Det är så trist hur vi människor fungerar när det gäller att skapa grupper, det är liksom som att ju mer folk tillhör en minoritet och känner sig utsatta, desto mer regler för att hur man ska vara för att släppas in i deras grupp, skapar de. Med resultatet att de istället skapar minoriteter i minoriteten och förvärrar utanförskapet för många. Det saknas också andra sorters HBTQ-forum än internetforum och klubbar. Nätdejting och klubbande passar inte alla och då fler plattformar att träffas på finns för heteros, borde det finnas för oss också. Jag känner dock på mig att fler och fler alternativ kommer att skapas till oss också, eftersom det finns ett stort behov av det. När det gäller förälskelse så ser jag ganska krasst på det, men det kanske beror på att jag drar lite åt det asexuell/aromantiska hållet. Jag tänker att förälskelse är en kemisk reaktion i kroppen och därför ett lotteri och att man inte kan styra vem man blir kär i och att det blir en person som kommer att bli kär tillbaka. Och även om det skulle hända, så är förälskelse något som kanske bara varar i ett år. Blir jag intresserad av någon på det mer pirriga sättet är det ofta för att det är en person som är otillgänglig, som att förutsättningen för pirret är att personen omgärdas av någon sorts mystik. Skulle personen bli tillgänglig för mig på riktigt skulle pirret släppa. Så jag siktar istället på att hitta någon som är varm och intelligent och som jag klickar med vilket jag tänker ger förutsättningar för att kärlek kan växa fram med tiden. Vet inte om det traditionellt monogama förhållandet är för mig, samtidigt som jag har blivit varse att jag inte vill ha ett polyförhållande om det blir på bekostnad av närheten i relationen. Är en ganska introvert person som vill ha få nära relationer och satsa mycket på dem och därför passar jag inte ihop med någon som är alltför flyktig. Med detta sagt så instämmer jag i att detta med att få till det med kärleken inte är lätt. Jag tycker att det både är svårt att få den man vill, och veta vad man vill.

    Trådstartaren

    Jag är också en tjej som gillar tjejer (i huvudsak). Gillar feminina tjejer och är feminin själv. Håller med om att det är fruktansvärt frustrerande hur man inom HBTQ- världen ofta förväntas vara på ett visst sätt. Det är så trist hur vi människor fungerar när det gäller att skapa grupper, det är liksom som att ju mer folk tillhör en minoritet och känner sig utsatta, desto mer regler för att hur man ska vara för att släppas in i deras grupp, skapar de. Med resultatet att de istället skapar minoriteter i minoriteten och förvärrar utanförskapet för många. Det saknas också andra sorters HBTQ-forum än internetforum och klubbar. Nätdejting och klubbande passar inte alla och då fler plattformar att träffas på finns för heteros, borde det finnas för oss också. Jag känner dock på mig att fler och fler alternativ kommer att skapas till oss också, eftersom det finns ett stort behov av det. När det gäller förälskelse så ser jag ganska krasst på det, men det kanske beror på att jag drar lite åt det asexuell/aromantiska hållet. Jag tänker att förälskelse är en kemisk reaktion i kroppen och därför ett lotteri och att man inte kan styra vem man blir kär i och att det blir en person som kommer att bli kär tillbaka. Och även om det skulle hända, så är förälskelse något som kanske bara varar i ett år. Blir jag intresserad av någon på det mer pirriga sättet är det ofta för att det är en person som är otillgänglig, som att förutsättningen för pirret är att personen omgärdas av någon sorts mystik. Skulle personen bli tillgänglig för mig på riktigt skulle pirret släppa. Så jag siktar istället på att hitta någon som är varm och intelligent och som jag klickar med vilket jag tänker ger förutsättningar för att kärlek kan växa fram med tiden. Vet inte om det traditionellt monogama förhållandet är för mig, samtidigt som jag har blivit varse att jag inte vill ha ett polyförhållande om det blir på bekostnad av närheten i relationen. Är en ganska introvert person som vill ha få nära relationer och satsa mycket på dem och därför passar jag inte ihop med någon som är alltför flyktig. Med detta sagt så instämmer jag i att detta med att få till det med kärleken inte är lätt. Jag tycker att det både är svårt att få den man vill, och veta vad man vill.

    Oj, vad jag känner igen mig i det du skriver! Jag har känt mig utanför i HBTQ-världen sedan dag ett. Jag var annorlunda bekräftades när jag av andra blev kallad för ”straight-acting”, vilket tydligen innebär att man ser ut/beter sig som en heterosexuell person. Bara det att HBTQ-världen anser sig ha rätt att bestämma hur en heterosexuell – eller homosexuell för den delen – person ser ut och beter sig gör mig rasande. Den ”stora” världen har ju så tydliga normer för hur män respektive kvinnor förväntas vara, men HBTQ-världens sätt att göra uppror mot dessa normer tycks inte vara att sträva efter normfrihet utan att skapa NYA normer som ersätter de traditionella. I dessa nya normer känner jag mig inte hemma för fem öre. Eftersom jag alltid har varit ganska stereotypt feminin upplever jag dessa normer som ännu mer begränsande än heteronormen.

    En tanke som dök upp är att det kanske finns ett litet gäng andra som känner som oss, och som inte hänger på varken HBTQ-sajter eller Pride på grund av att de inte känner sig hemma där. Kanske träffar vi dessa människor i andra sammanhang utan att veta om det.

    Jag håller helt med om att det är svårt att få den man vill. För mig har det handlat om att de personer jag blivit intresserad av har varit otillgängliga av den enkla anledningen att de varit heterosexuella. Jag har verkligen försökt träffa någon i HBTQ-sammanhang, men det verkar som om min typ av kvinnor inte rör sig där. Bland annat är det väldigt vanligt med polyförhållanden och öppna förhållanden bland lesbiska, och det är jag inte intresserad av. Jag vill leva i tvåsamhet, även om jag nog vill vara särbo och inte sambo, och skulle må väldigt dåligt av att tvingas acceptera att min partner samtidigt vill ha intima relationer med andra. Å andra sidan vill jag nog inte bo tillsammans med någon, och inte behöva umgås hela tiden, utan jag längtar efter ett förhållande där man ses när båda vill och orkar. Ibland känns det som om det är så få som känner som jag att jag kanske måste acceptera ett polyförhållande i alla fall.

    Ja det hade varit fint att starta ett alternativt HBTQ- community. 🙂 Undra vad det beror på att så många tjejer tjejer som gillar tjejer, söker polyförhållande. Jag är positiv till att det finns HBTQ- sammanhang som blandar polys och monos, samtidigt som jag nog inte vill vara tillsammans med en tjej som bor med en manlig partner. Vill inte i längden vara med någon om det känns som att den är med mig för att den tycker att det är spännande med en tjej ibland som omväxling, utan jag vill vara med någon som gillar tjejer lika mycket som jag gillar tjejer. Samtidigt så finns det säkert många fler sätt än så att leva flersamt på än så. Men det är nog mer det här med att bygga en relation på ickemonogama principer som jag tilltalas av, än att ha flera relationer samtidigt för sakens skull. Du ska inte göra någonting som inte känns rätt för dig, även om jag förstår känslan av att längta så mycket att man nästan blir beredd på att göra avkall på vissa av sina behov.

    Att diskutera detta ämne väckte mycket tankar hos mig och jag kände därför för att sammanfatta de tankar som dök upp sen jag skrev mitt förra inlägg, i ett till. 🙂 Tror som sagt att detta att minoritetsgrupper kan skapa uteslutande regler för tillträde gäller för minoritetsgrupper generellt. Är även med i några Facebook- grupper för barnfria (frivilligt barnlösa) och där upplever jag att det lätt blir en norm av att man ska nästan ska hata barn. I en tråd där folk skulle prata om vad man gjort på helgen, så skrev jag att jag umgåtts med mina syskonbarn vilket ingen tryckte gilla på. Det kändes lite löjligt, då jag upplevde det demonstrativt. Och om man inte är 100%-igt säker på sin barnfrihet i dessa forum, så blir man definitivt ifrågasatt. Nästan alla gäster som får vara med i podden Barnfrihet uttrycker tex att ”de alltid har vetat att de inte vill ha barn”. Ett exempel från en annan minoritetsgrupp var en gång i en FB-grupp för polys där en person skrev att den just nu hade en monogam relation och trivdes med det. Det ledde också till ifrågasättande à ”Men vad gör du här då?”. Trots att man kan växla mellan att vara poly och mono/ambiamorös. Kan tänka mig att det är samma föreställning att man måste vara något helt och hållet, som utesluter bisexuella från många HBTQ- gemenskaper. Frågan är hur många som är antingen eller, eller allt eller inget, befinner vi oss inte alla på glidande skalor? Vi är ju människor och inga robotar.

    En sak som jag reflekterat över när det gäller brist på IRL- forum för dejting, är gayvänliga klubbar och pubar, alltså klubbar och pubar som marknadsför sig som HBTQ- vänliga utan att vara HBTQ- separatistiska. Jag upplever att detta har mest fördelar för heteros som känner ”åh vilket härligt och öppensinnat ställe” och tar sig friheter och tränger undan HBTQ- personerna som är den verkliga målgruppen. Det känns ju inte så tryggt att ragga på ett ställe som inte är HBTQ- separatistiskt. Att fler HBTQ-personer än heteros är ofrivilliga singlar/saknar mötesplatser för att träffa en partner på bidrar säkert till att frekvensen av psykiska ohälsa är högre än hos icke- HBTQ-personer.

    En grej som jag upplever lite svårt med att gilla femininitet förutom det du beskriver, är när man får matchningar på Tinder med livmoderbärare som definierar sig som ickebinära och använder könsneutrala pronomen. Är det etiskt rätt att dejta dem om jag dras till tjejer? Alltså, vad känner de inför att jag dras till dem på basis av deras femininitet om de inte är helt bekväma med den? Alltså, kan de känna att jag dras till någon jag vill att de ska vara, mer än att jag dras till dem de verkligen är? Hur tar jag ansvar där, då icke-cispersoner är den grupp inom gruppen HBTQ-folk som mår allra sämst? Samtidigt som jag inte kan hjälpa vad jag dras till/attraheras av. Det är lite hemskt, men jag kan ibland t.o.m känna att jag helst skulle träffa någon som definierar sig som cis så att även jag får utlopp för att vara den jag är, d.v.s får utlopp för min lesbiskhet. Även om det säkert skulle vara värre om jag dejtade någon som helt ville bort från sin kvinnlighet och föredrog pronomen ”han”. Eller vad händer om en person man redan är tillsammans med, kommer på efterhand att hen eller hon egentligen är en han?

    Detta var som sagt ytterligare funderingar som dykt upp hos mig under åren, och som dök upp på nytt sedan jag skrev mitt inlägg igår. 🙂

     

    Trådstartaren

    Ja det hade varit fint att starta ett alternativt HBTQ- community. 🙂 Undra vad det beror på att så många tjejer tjejer som gillar tjejer, söker polyförhållande. Jag är positiv till att det finns HBTQ- sammanhang som blandar polys och monos, samtidigt som jag nog inte vill vara tillsammans med en tjej som bor med en manlig partner. Vill inte i längden vara med någon om det känns som att den är med mig för att den tycker att det är spännande med en tjej ibland som omväxling, utan jag vill vara med någon som gillar tjejer lika mycket som jag gillar tjejer. Samtidigt så finns det säkert många fler sätt än så att leva flersamt på än så. Men det är nog mer det här med att bygga en relation på ickemonogama principer som jag tilltalas av, än att ha flera relationer samtidigt för sakens skull. Du ska inte göra någonting som inte känns rätt för dig, även om jag förstår känslan av att längta så mycket att man nästan blir beredd på att göra avkall på vissa av sina behov.

    Jag tror att det delvis kan bero på att många HBTQ-personer är mer frigjorda från de gängse samhällsnormerna och därför vågar stå för att de kan bli kära i flera personer samtidigt. Jag tror inte att det är så värst ovanligt egentligen, inte bland heterosexuella heller, men tvåsamhetsnormen är ju väldigt stark.

    En annan förklaring tror jag kan vara att det är svårt för många homosexuella att hitta en livskamrat. Hetero- och bisexuella har ett betydligt större utbud att välja bland. För oss som enbart dras till personer av samma kön är utbudet rent ut sagt skitlitet. Det är inte otänkbart att det kan få personer som egentligen är monogama att acceptera att leva tillsammans med någon som är poly, bara för att få vara med den personen. Vem vet när kärleken blir besvarad nästa gång, liksom.

    Trådstartaren

    Att diskutera detta ämne väckte mycket tankar hos mig och jag kände därför för att sammanfatta de tankar som dök upp sen jag skrev mitt förra inlägg, i ett till. 🙂 Tror som sagt att detta att minoritetsgrupper kan skapa uteslutande regler för tillträde gäller för minoritetsgrupper generellt. Är även med i några Facebook- grupper för barnfria (frivilligt barnlösa) och där upplever jag att det lätt blir en norm av att man ska nästan ska hata barn. I en tråd där folk skulle prata om vad man gjort på helgen, så skrev jag att jag umgåtts med mina syskonbarn vilket ingen tryckte gilla på. Det kändes lite löjligt, då jag upplevde det demonstrativt. Och om man inte är 100%-igt säker på sin barnfrihet i dessa forum, så blir man definitivt ifrågasatt. Nästan alla gäster som får vara med i podden Barnfrihet uttrycker tex att ”de alltid har vetat att de inte vill ha barn”. Ett exempel från en annan minoritetsgrupp var en gång i en FB-grupp för polys där en person skrev att den just nu hade en monogam relation och trivdes med det. Det ledde också till ifrågasättande à ”Men vad gör du här då?”. Trots att man kan växla mellan att vara poly och mono/ambiamorös. Kan tänka mig att det är samma föreställning att man måste vara något helt och hållet, som utesluter bisexuella från många HBTQ- gemenskaper. Frågan är hur många som är antingen eller, eller allt eller inget, befinner vi oss inte alla på glidande skalor? Vi är ju människor och inga robotar. En sak som jag reflekterat över när det gäller brist på IRL- forum för dejting, är gayvänliga klubbar och pubar, alltså klubbar och pubar som marknadsför sig som HBTQ- vänliga utan att vara HBTQ- separatistiska. Jag upplever att detta har mest fördelar för heteros som känner ”åh vilket härligt och öppensinnat ställe” och tar sig friheter och tränger undan HBTQ- personerna som är den verkliga målgruppen. Det känns ju inte så tryggt att ragga på ett ställe som inte är HBTQ- separatistiskt. Att fler HBTQ-personer än heteros är ofrivilliga singlar/saknar mötesplatser för att träffa en partner på bidrar säkert till att frekvensen av psykiska ohälsa är högre än hos icke- HBTQ-personer. En grej som jag upplever lite svårt med att gilla femininitet förutom det du beskriver, är när man får matchningar på Tinder med livmoderbärare som definierar sig som ickebinära och använder könsneutrala pronomen. Är det etiskt rätt att dejta dem om jag dras till tjejer? Alltså, vad känner de inför att jag dras till dem på basis av deras femininitet om de inte är helt bekväma med den? Alltså, kan de känna att jag dras till någon jag vill att de ska vara, mer än att jag dras till dem de verkligen är? Hur tar jag ansvar där, då icke-cispersoner är den grupp inom gruppen HBTQ-folk som mår allra sämst? Samtidigt som jag inte kan hjälpa vad jag dras till/attraheras av. Det är lite hemskt, men jag kan ibland t.o.m känna att jag helst skulle träffa någon som definierar sig som cis så att även jag får utlopp för att vara den jag är, d.v.s får utlopp för min lesbiskhet. Även om det säkert skulle vara värre om jag dejtade någon som helt ville bort från sin kvinnlighet och föredrog pronomen ”han”. Eller vad händer om en person man redan är tillsammans med, kommer på efterhand att hen eller hon egentligen är en han? Detta var som sagt ytterligare funderingar som dykt upp hos mig under åren, och som dök upp på nytt sedan jag skrev mitt inlägg igår. 🙂

    Tack för jätteintressanta och tänkvärda reflektioner!

    Jag håller helt med dig om att det nog är vanligt att minoritetsgrupper överlag skapar egna normer. Kanske är det ett sätt att känna gemenskap? Jag antar att många av dem som tillhör majoritetsgrupperna känner gemenskap med dem som vill leva liknande liv och har liknande värderingar. Jag är själv barnfri och funderade på att gå med i en sådan där Facebookgrupp som du nämner, men när jag läste om gruppen kändes den inte så välkomnande. Jag har också fått intrycket av att vi som har valt bort barn mer eller mindre förväntas tycka illa om dem, men så behöver det ju verkligen inte alls vara. Det kan finnas många andra skäl till att man inte vill ha barn.

    Det här med glidande skalor är intressant, tycker jag. Jag tror att det finns människor som är t. ex. 100% homo- eller heterosexuella, men jag tror likafullt att väldigt många istället skulle kunna bli kära i/attraherade av en person vars kön vi normalt sett inte dras till. Jag har själv aldrig varit varken kär i eller attraherad av en man, men utesluter inte att det skulle kunna hända. Att det sedan känns väldigt långt borta är en annan sak.

    Om du blir intresserad av en person som definierar sig som icke-binär tycker jag att du ska vara helt ärlig! Berätta vad hos personer som attraherar dig. Om personen sedan inte vill uppfattas som feminin, och därför inte tycker att det känns bekvämt att du attraheras av de drag du uppfattar som feminina, så tänker jag att hen får säga det. På samma sätt tror jag att det är viktigt att vara ärlig med sina känslor om man blir tillsammans med någon som från början är en hon, men senare definierar sig som en han. Det man känner det känner man, och det man inte känner det känner man inte. Känslor är väldigt svåra att styra.

    Tack detsamma! Kul också att diskutera dessa frågor. Det här att det ligger närmare ett community som är icke-normativt att acceptera andra icke-normativa levnadssätt, låter sannolikt. Jag tänker på att det är många i Barnfri-communityt som upplever sig bli ifrågasatta för att välja bort barn. Det gör mig förvånad, dels över att folk har mage att ifrågasätta andras livsval och dels för att jag själv inte har upplevt att bli ifrågasatt för att inte ha skaffat barn. Jag funderar på om det har att göra med att jag umgås i HBTQ-kretsar och inte i några hetero parmiddagskretsar direkt.

    Då barnfria vet hur det känns att bli ifrågasatta för sina val, så tycker jag att det är konstigt att Facebook-grupper för Barnfria så ofta utvecklas till att ständigt ifrågasätta de som väljer att bli föräldrar. Jag förstår inte heller poängen med det. Det är som om man skylle starta en Facebook-grupp som heter ”Vi som inte gillar att spela tennis” och så handlar alla diskussioner där om hur sjutton andra kan gilla att spela tennis. Det känns ju ganska meningslöst. Jag har inte gått ur dessa Facebookgrupper men avföljt dem. Men jag tror att det finns fler Facebook-grupper för barnfria än dessa, som är trevligare.

    Bra tanke att vara ärlig från början när jag dejtar ickebinära! Det låter som det enda vettiga, om det skulle uppstå en situation där det finns risk för att personens könstillhörighet står i konflikt med vad jag dras till hos hen.

    Detta var väldigt off-topic från ditt ursprungliga inlägg i denna tråd men ändå. 🙂

    Vad kloka ni båda är! ☺️ Jag håller i princip med om allt som skrivits, fast jag tillhör de som skulle kunna tänka mig att ha barn. Dock har det aldrig varit en självklarhet för mig heller och det är inte säkert att det blir så. Önskar att det var fler som reflekterade över föräldrafrågan utan att det blir så starka känslor. Men kanske är det svårt med tanke på att den biologiska instinkten också verkar stark?..

    När det gäller icke-binära så hade jag definitivt frågat mig fram. Det är ju svårt  att veta eftersom människor är olika trots allt. Dessutom så händer det att jag folk ändrar sig. Jag dejtade en gång i tiden en tjej som så att hon var poly, och det passade även mig just då. Men sen ändrade hon sig. Vi bröt upp och hon förlovade sig sedan och levde monogamt.

    Personligen har jag aldrig känt behov av att definiera mig på något särskilt sätt, men jag tror det är viktigt för många att hitta en tydlig identitet. Man är ju olika. Jag är kvinnlig men inte typiskt tjejig när det gäller intressen osv samt anser att jag har både manliga och kvinnliga sidor. Och lika så anser jag mig vara ca 96% homo. 😊 Fast det säger jag inte till vem som helst för det kan skapa förvirring.

    Tack då mycket för trevlig och öppensinnad diskussion. Får mig att känna mig lite mindre ensam i hetero-världen. 🤗

     

     

Visar 12 inlägg - 61 till 72 (av 82 totalt)
81

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.