Livsprojektet

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0
  • Pratade igår med en kompis om ”livsprojektet” som jag inte tar tag i. Detta att försöka ge sig ut och hitta en livspartner. Skaffa barn. Ju mer vi pratade desto mer insåg jag att den biologiska klockan tickar och tillslut och nu känner jag mig uppenbart stressad (inte första gången direkt). Vet inte hur lovande det är. Har oftast oerhört lätt för att dra igång andra projekt i arbetslivet, med studier, åka iväg på resor eller engagera sig i samhällsfrågor, kanske till och med att träffa nya människor och hamna i nya miljöer -det sker bara av sig självt oftast. Smörgåsbordet upplever jag oftast som stort och ibland hyfsat rikt. När det kommer till kärlek och dejta på typ Tinder blir jag helt passiv. Noll vägar framåt. Känns dimmigt och som att vägarna inte ens existerar. Jag ser de inte och vågar heller inte börja färden när sikten är så svag och belysningen låg. Vad finns bortom och vad finns att vänta? Är det värt det?

    Varit singel i många år. Jag kan inte ens skriva ut det anonymt här, hur många år det är. Orkar inte ta in det – stå för det. Känns genant. Min kompis pratade hur som helst om att skaffa barn på egen hand ifall hon inte träffat någon inom ett år – eftersom vi börjar närma oss någon slags biologisk gräns. När hon sa det fick jag nästan panik. Tanken på att hon skulle få barn och inte jag klarar jag knappt av. Och jag kan heller inte skaffa barn på egen hand pga. lite sjukdomar som gör att det inte skulle fungera. Jag behöver att man är två åtminstone under de första två, tre åren. Sedan skulle det nog gå hur bra som helst. Åtminstone bättre.

    Känner mig så maktlös i det här. Vill inte gå med på Tinder. Och jag vet heller inte hur man ska göra på andra sätt. Tiden rinner ifrån mig och jag verkar tagit nyckeln och slängt iväg den. Vet inte alls hur jag ska gå tillväga och hamnar nästan bara i förnekelse och passivitet. Fortsätter leva men på sätt som kanske ändå inte skapar så mycket djupare mening när det andra pockar på min uppmärksamhet, att leva med det dåliga samvetet att inte ge sig själv en rimlig chans. Min kompis har gått på kanske hundratals dejter. Varit i relationer då och då. Hela hennes liv i princip har kretsat kring det här under de senaste sju-åtta åren. Jag har inte gjort något i princip. Inte gått på några dejter. Inte försökt egentligen. Nu står vi på samma plats men kan agera utifrån två olika utgångslägen.

    En som verkligen och innerligt gett hundra procent i sina försök- men inte nåt fram.

    En som inte försökt – men som kanske heller inte vågar och därmed inte klarar av att göra något åt det.

     

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.