Hem > Forum > Vad längtar du efter i livet? > Längtar efter lugn och ro..

Längtar efter lugn och ro..

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 41 totalt)
40
  • Tänk att få vakna utan alarmklockor. Att bara kunna ta en kopp te på verandan till min lilla stuga som ligger på en lugn och avskild plats.

    Tänk att få spendera min tid utan distraherande prylar, utan ytligt statussnack, utan sociala regler.

    Vill bara få vara.. Spendera minsta möjliga energi på mina behov och få leva i lugn och ro tills det tar slut.

    Det enda jag verkligen, verkligen vill ha och jobba hårt för är en kärlek. Någon som utmanar mig och som blir utmanad av mig. Som bara vill vara sig själv och låta mig få vara som jag är..

    Det är just de två sakerna jag också längtar efter. Tystnad, en stuga på landet. Någon att leva med. Saker som borde vara ganska självklara att uppnå. Men för mig har det varit helt omöjligt.

    Jag avskyr också all statusjakt. Jag mår dåligt av att vara stressad över allt självförverkligande som krävs för att ses som någorlunda intressant. Det räcker inte att vara intresserad av inre utveckling. Jag vill bara vara! Och ändå vara omtyckt av någon.

    Trådstartaren

    Ja, jag vrider och vänder på alla scenarion men det tycks inte finnas några möjligheter här heller. Inte ensam.

    Teoretiskt är det enkelt. Men jag vet inte hur jag praktiskt ska få det att fungera. Så länge jag bor i stan så hindrar det all form av återhämtning. Jag blir bara sämre och sämre. Blir orolig att ta steget för att sen bara ligga där i drömstugan och ruttna bort. Är det för sent? Eller kommer det innebära att jag får energi snarare än att dräneras? Hur vet jag?

    Ja, jag är ju för ensam för att ingå i några såna diskussioner.. Men så fort man lämnar lägenheten så är det ju ditåt man måste för att skapa band. Människor i städerna tycks bara hänge sig till ytligt prat. Kanske för att passa in.. inte avvika och stå ut. Den enkla vägen..

    Jag vantrivs också i stan! Jag är helt dränerad på energi av alla oljud, avgaser, parfym och rök överallt. Sånt jag inte tål.

    Jag förstår dig, i teorin låter det enkelt och folk i min närhet lyckas med det. De hittar någon som vill leva likadant. Och då händer det saker. Jag har alltid varit ensam och det verkar som jag måste vara det tills jag dör.

    Nej, man vill ju inte sitta i en stuga helt själv. Vi människor är inte gjorda för att göra allt ensamma.

    Trådstartaren

    Ja, man blir också ensammare av att behöva undvika allt man inte tål inne i städerna.. En dum ond cirkel..

    Jag vet inte i vilken ände man ska börja.

    Hitta människan eller platsen först. Platsen kan jag inte ta hand om ensam.. Och människan kan man ju vänta på i evigheter. Vad missar man medan man väntar? Vad kan man göra under tiden?

    Hej

    Risken är att man kan vänta hela livet,på att livet ska börja.Om man tror att någon ska komma och knacka på dörren och dra ut en i livet,så väntar man nog,tyvärr,förgäves.Man får försöka skapa sej en tillvaro man trivs med och mål som känns möjliga att uppnå.Jag har skaffat mej mitt hus på landet,och lugn och ro.Att jag inte hittat någon som vill dela det med mej får jag väl försöka stå ut med.Man tröttnar så småningom på att leta,när det aldrig ger något resultat.Jag är medveten om att jag säger emot mej själv nu,”om man inte letar,så hittar man ingenting”,men hur mycket tid och energi ska man lägga på något som man inte upplever ger en något?

    Trådstartaren

    Väntar inte på att livet ska börja. Min tillvaro är så bra den kan vara i mitt tillstånd och utifrån mina förutsättningar. Men jag längtar efter något annat, som jag inte klarar av ensam.

    Jag har redan fått skrota mina drömmar. Jag behöver få längta efter något som skulle kunna hända utan att det ska tolkas som naivt.

    Om det inte ger en något ska man inte slösa energi på det, men om det kan leda till något fint man vill ha så kan man ju lika gärna fortsätta leta?

    Tycker det låter helt, helt underbart! Heja dig <3 Det går inte att hyra en stuga bara under några veckor ute på landet och kolla av hur du reagerar på att bo där själv? Tänker att det kan visa sig vara fantastiskt och en nystart, något som inte är skrämmande utan ger energi till en början, innan partnern gör entre? Förstår jag det rätt att du behöver lite hjälp praktiskt också för att klara av att leva där? Eller går det att få ihop någon hjälp utifrån som inte initialt är en partner?

    Kram

    Trådstartaren

    Visst gör det? Jag har funderat på det, fast för längesen! Men lyckades inte hitta något passande. Vet inte riktigt var jag ska leta nu. Jag skulle klara mig om jag hyrde något ett litet tag. Det är att äga, vara lagom självförsörjande och självstyrande och allt som kommer med det som jag inte skulle klara med min kassa kropp.

    Det är också svårt när man inte riktigt har möjligheten att testa sig fram allt för mycket. Ju fler chanser jag tar desto sämre blir jag. Visst är det kanske dumt att tro att jag kan pricka rätt direkt men måste på sätt och vis minimera energiåtgången och belastningen.

    Och att vara ensam gör ju att man inte har någon frivillig hjälp heller.

    Men att hyra ska jag nog kolla upp igen. Tack för påminnelsen!

    Jag har hyrt då och då och trivs mycket bra på landet och nära skogen. Sover bättre. Älskar att bara höra naturens ljud. Jag vill känna att jag kan slå ner mina bopålar någonstans och leva där tills jag dör. Jag har aldrig känt att jag har ett hem där jag trivs och som är mitt egna hem som jag har kontroll över. Jag mår som bäst i tvåsamhet. Någon som är min följeslagare i livet. Behöver inte ha mycket folk omkring mig, räcker med en människa jag kan lita på. Har träffat många introverta som lever så och det funkar utmärkt för dem.

    Trådstartaren

    Ja, jag slipper gärna också en massa människor omkring mig. Det dränerar så otroligt mycket. Men jag har inte heller sett exempel på människor som lever så vilket gör mig lite frågande. De har såklart dragit sig tillbaka och visar inte sin livsstil utåt men jag hade ändå velat se hur det kan vara, vilka nya behov uppstår och förändras man i det nya?..

    Jag är uppvuxen på landet. Det är verkligen det bästa stället för ett trött sinne..

    Detta är vad jag alltid önskat och strävat efter hela livet. Och jag lever ju så nu. Bortsett från biten att dela det med någon. Jag är totalt slut av att bara överleva. Men det går att leva så här iaf om man tänker till lite och använder sin energi rätt. Och jag är övertygad att om man vore två som var likadana skulle man kunna leva ett jättebra liv tillsammans på detta viset.

    Trevligt att höra att det finns fler nu som vill samma sak. Då ökar mina förhoppningar om att kanske inte vara ensam resten av livet. Har under många år sökt efter nån som mig. Men alla ska jämt vara så jävla glada och tycka allt är så jävla roligt osv.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 41 totalt)
40

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.