Jag finner mig oftare och oftare i en stark längtan efter en egen familj. En familj med flera vuxna och barn. Jag vill ha en liten att krama och visa världen för. Jag vill vägleda och hjälpa till med läxor och hjärtesorg och allt däremellan. Jag vill se en liten växa upp och bli stor. Jag vill ha en hel grupp med kloka vuxna som gemensamt delar ansvaret för barn och hem. Ett fridfullt, kärleksfullt och stabilt hem där allt och alla får plats och har rätt att finnas.
Men just nu är jag långt ifrån den drömmen. Jag har så fullt upp med att försöka ta hand om mig själv och få vardagen att fungera att det är helt otänkbart med familj och barn. Den där varma längtan jag känner kommer också med ett styng av sorg eftersom att jag inte vet om det någonsin kommer att bli av. Om jag någonsin kommer att vara tillräckligt stabil för att kunna realisera det. Det är svårt: att våga hålla kvar vid en dröm som kanske inte blir mer än så. Samtidigt är det ju med hjälp av drömmar vi finner en mening och en riktning. Så jag ska övervinna min sociala fobi, jag ska be om hjälp så att jag får en fungerande vardag och på sikt kanske till och med dejta. Jag vet inte vart livet tar mig eller hur det blir. Jag vet bara att jag vill leva i kärlek. Vad jag än tar mig för är det i kärlek jag vill göra det.
Vad drömmer ni om? Vilket förhållande har ni till det ni längtar efter?