Kärlek / relation

[Indigo Vutaqy]

Jag fick just flasbacks till gånger jag kysst tjejkompisar, och gillat det. Och gånger jag känt mig attraherad av tjejer jag inte känner.

Jag fick också flasbacks till killar som flirtat med mig,kysst mig och tagit på mig, och jag blir så äcklad av det. 🙁 alltså detta har hänt på fyllan. Jag hatade det men sade inte emot för att jag tänkte  som den oerfarne jag är att- det kanske bara känns ovant.

Usch!!! 🙁 nej jag hatade det så mycket.

 

[Indigo Vutaqy]

Senaste cirka 2 veckorna har jag blivit sämre och sämre. Jag tror jag kan ha blivit smittad av corona, men det kan vara vanlig influensa också.

Jag är så orolig för det här. Ska jag ringa 112 för att få åka till sjukhuset, eller ska jag avvakta med det, så att jag inte tar någon annans plats som har värre symptom?

Jag har upplevt andnöd, men det gick över. Nu är det mest influensasymptom som skiftar i styrka så att säga. Kanske är det här min sista tid i livet, och jag fick aldrig uppleva lycka, jag fick aldrig uppleva kärlek. 🙁

Indigo Vutaqy skrev:

Jag fick just flasbacks till gånger jag kysst tjejkompisar, och gillat det. Och gånger jag känt mig attraherad av tjejer jag inte känner. Jag fick också flasbacks till killar som flirtat med mig,kysst mig och tagit på mig, och jag blir så äcklad av det. 🙁 alltså detta har hänt på fyllan. Jag hatade det men sade inte emot för att jag tänkte som den oerfarne jag är att- det kanske bara känns ovant. Usch!!! 🙁 nej jag hatade det så mycket.

Och det är ju ok om du inte gillar killar eller hur?

Indigo Vutaqy skrev:

Senaste cirka 2 veckorna har jag blivit sämre och sämre. Jag tror jag kan ha blivit smittad av corona, men det kan vara vanlig influensa också. Jag är så orolig för det här. Ska jag ringa 112 för att få åka till sjukhuset, eller ska jag avvakta med det, så att jag inte tar någon annans plats som har värre symptom? Jag har upplevt andnöd, men det gick över. Nu är det mest influensasymptom som skiftar i styrka så att säga. Kanske är det här min sista tid i livet, och jag fick aldrig uppleva lycka, jag fick aldrig uppleva kärlek. 🙁

Hmm om du är dålig ska du självklart ta kontakt med sjukvården även om det är bara influensa – Du kan inte göra en självdiagnos om du har eller inte har. Det tar lång tid att komma fram på vårdguiden men försök att ringa dem för säkerhetsskull….

Vet du med dig att du träffat någon som verkat krasslig för två veckor sedan så borde det vara skönt för dig att prata med någon om dina symtom.

kram

[Indigo Vutaqy]

Anonym skrev:

Och det är ju ok om du inte gillar killar eller hur?

Ja i teorin är det okej. Men jag är rädd för hur andra runtomkring mig skulle bete sig om det var så. Alltså vänner, familj…

🙁

[Indigo Vutaqy]

Anonym skrev:

Hmm om du är dålig ska du självklart ta kontakt med sjukvården även om det är bara influensa – Du kan inte göra en självdiagnos om du har eller inte har. Det tar lång tid att komma fram på vårdguiden men försök att ringa dem för säkerhetsskull…. Vet du med dig att du träffat någon som verkat krasslig för två veckor sedan så borde det vara skönt för dig att prata med någon om dina symtom. kram

Om  jag blir sämre än så jag känner nu så får jag nog ringa 112 för att åka till akuten.  Annars tar det så lång tid att komma fram just nu för att få råd, så det ger ändå ingenting. De säger ändå bara att just det- om det blir akut – ring 112.

Indigo Vutaqy skrev:

Ja i teorin är det okej. Men jag är rädd för hur andra runtomkring mig skulle bete sig om det var så. Alltså vänner, familj… 🙁

Jag tänker att en värsta fiende är man själv – det blir aldrig så jävligt som man tror och de flesta människor behöver få tid att hicka lite och sedan är det inte något problem ens för mina arabisk talande vänner. Jag kommer hela tiden ut för nya vänner eller för klasser jag undervisar – jag lovar det är lättare och lättare för varje gång

kram från en cybervän

[Indigo Vutaqy]

Anonym skrev:

Jag tänker att en värsta fiende är man själv – det blir aldrig så jävligt som man tror och de flesta människor behöver få tid att hicka lite och sedan är det inte något problem ens för mina arabisk talande vänner. Jag kommer hela tiden ut för nya vänner eller för klasser jag undervisar – jag lovar det är lättare och lättare för varje gång kram från en cybervän

Jo det är säkert så att min oro inte är riktigt befogad. Jag har pratat med en vän om det här med att jag kanske inte är straight. Hon var stöttande. Jag känner mig trygg med att prata med henne om det, men ingen annan och framförallt inte min familj. Det hjälpte ju lite att hon har minst en vän som är bi också.

Den här vännen är en person som jag känner mig trygg att vara öppen med.. Men…. Det som gnager är just alla andra, både familj och vänner som jag antar alla är hetero.

Men jag tenderar att förvänta mig det värsta, så har jag alltid varit. Min oro sätter mycket käppar i hjulet för mig.

Hmm är det inte bra att vänta sig det värsta?

Själv tänker jag att det är ett sätt att bli glatt överraskad när det inte blir så jävligt som man tänkt sig. Dessutom så har du ju tänkt igenom saker noga – men det gäller att komma till den punkten där vi alla tvingas välja om VI vill vara olyckliga eller gå ut med rak eller böjd rygg. För det konstiga är enligt min erfarenhet att man mår så mycket bättre när man står för den man är… förvånansvärt få människor bryr sig om andra än sig själva.

[Indigo Vutaqy]

Anonym skrev:

Hmm är det inte bra att vänta sig det värsta? Själv tänker jag att det är ett sätt att bli glatt överraskad när det inte blir så jävligt som man tänkt sig. Dessutom så har du ju tänkt igenom saker noga – men det gäller att komma till den punkten där vi alla tvingas välja om VI vill vara olyckliga eller gå ut med rak eller böjd rygg. För det konstiga är enligt min erfarenhet att man mår så mycket bättre när man står för den man är… förvånansvärt få människor bryr sig om andra än sig själva.

Det är sant. Jag har som du märker tänkt mycket på det här senaste tiden , det bottnar egentligen i en längtan efter att vara orädd. Men det är svårt att ändra tankemönster, det är mycket rädslor som kommer automatiskt för mig som gör att jag hellre väljer att skydda mig själv och förbli passiv. Jag låter liksom andra trampa på mig och styra mig för att jag är rädd att bli illa behandlad.

Jag har lätt för att stå upp för andras rätt att må bra och bli väl behandlade,  och andras rätt att vara som de är- men när det kommer till mig själv, så är rädslan stor att jag ska bli illa behandlad. Är uppvuxen både med mobbning och en del våld i hemmet. Det har nog gjort att jag länge bara velat ‘passa in’ för att inte bli sårad- psykiskt eller fysiskt.

[Indigo Vutaqy]

Jag har utmanat mig själv och gått utanför min comfort zone ganska mycket senaste tiden. Det känns som att jag går åt rätt håll, efter år av nästan dagliga funderingar på att avsluta mitt liv, så tänker jag inte på det så ofta längre.

Jag försöker att göra något konstruktivt av min oro istället för att bara vilja försvinna från världen.

Jag har blivit bättre på att stå upp för mig själv när jag blivit illa behandlad, och att inte förvänta mig att människor tänker negativt om mig hela tiden, utan att våga uttrycka hur jag tänker, istället för att bara undvika konflikter.

Jag har fortfarande svårt för att slappna av , just för att jag är så otrygg i mig själv.

Mina tankar om mig själv är fortfarande låga, trots att många erfarenheter säger mig att andra ser mycket gott i mig.  Det gick bra för mig i skolan, och jag är absolut inte ointelligent. Bra betyg, stipendier osv.

MEN ärligt talat så tror jag att mina föräldrar har påverkat mig så att jag ser ner på mig själv så mycket som jag gör.

Det är de som gjort att jag ständigt förväntar mig katastrofer, att ingen gillar mig, att jag är dålig på allt. 🙁

Och det är så frustrerande, för det är de personerna som klagat på minsta lilla som jag inte gjort bra, som sagt att jag har ‘problem’, som varit elaka, som skrämt mig och tryckt ner mig, och gjort illa mig. Och det känns som att de fortfarande har mental makt över mig. Jag har försökt distansera mig till dem, men inte tillräckligt för att bli “fri”.

 

 

[Indigo Qugimo]

Indigo Vutaqy skrev:

Jag har utmanat mig själv och gått utanför min comfort zone ganska mycket senaste tiden. Det känns som att jag går åt rätt håll, efter år av nästan dagliga funderingar på att avsluta mitt liv, så tänker jag inte på det så ofta längre. Jag försöker att göra något konstruktivt av min oro istället för att bara vilja försvinna från världen. Jag har blivit bättre på att stå upp för mig själv när jag blivit illa behandlad, och att inte förvänta mig att människor tänker negativt om mig hela tiden, utan att våga uttrycka hur jag tänker, istället för att bara undvika konflikter. Jag har fortfarande svårt för att slappna av , just för att jag är så otrygg i mig själv. Mina tankar om mig själv är fortfarande låga, trots att många erfarenheter säger mig att andra ser mycket gott i mig. Det gick bra för mig i skolan, och jag är absolut inte ointelligent. Bra betyg, stipendier osv. MEN ärligt talat så tror jag att mina föräldrar har påverkat mig så att jag ser ner på mig själv så mycket som jag gör. Det är de som gjort att jag ständigt förväntar mig katastrofer, att ingen gillar mig, att jag är dålig på allt. 🙁 Och det är så frustrerande, för det är de personerna som klagat på minsta lilla som jag inte gjort bra, som sagt att jag har ’problem’, som varit elaka, som skrämt mig och tryckt ner mig, och gjort illa mig. Och det känns som att de fortfarande har mental makt över mig. Jag har försökt distansera mig till dem, men inte tillräckligt för att bli ”fri”.

Jag tror att något av det viktigaste man måste lära sej i livet,är att distansera sej från “giftiga relationer”.Sen spelar det ingen roll om det är familj eller “vänner”.Man ser ofta människor,som måste trycka ner andra för att kunna växa själva och såna klarar man sej bra utan.Människor som är tillräckligt trygga i sej själva för att kunna lyfta andra är svårare att hitta,men dom finns också.Det är sorgligt att läsa om dina erfarenheter av dina föräldrar.Det är en förälders främsta uppgift att ge sitt barn självkänsla.Om man tycker att man har misslyckats i livet och sen tar ut det på sitt barn,så har man verkligen misslyckats.Man ser ofta föräldrar som försöker förverkliga sina egna drömmar genom sina barn och det är inte okey.Kanske är det inte så konstigt,om man får höra negativa saker om sej själv tillräckligt ofta,så börjar man tro på dom,även om de inte är sanna.Och tyvärr behövs det många positiva kommentarer för att väga upp EN negativ.Det negativa har en förmåga att fästa mycket bättre än det positiva och så småningom hör man inte ens om nån säger nåt bra om en.Man kan inte ta in det.