Känna tillhörighet

Det är sån där tuff dag, orkar inte ta mig för så mycket,kroppen känns tung, huvudet med o grubblar destomer.

Det skaver i mig..en fråga jag fick i veckan av en ny kollega. Helt oskyldigt. Lära känna prat…”var bor ni?” Hmm..vilka ni? Lever själv…men försöker skaffa barn på egen hand. Vet att så många i min ålder har familj,barn,hus. Speciellt när det gäller mindre orter. Fick en molande känsla i bröstet då..o den har hållt i sig flera dagar. Varför blev det såhär? Jävla psykiska ohälsa som överskuggat allt! Tänk om man fick landa o känna sig tillfreds nångång utan massa grubbel varför man inte är “som alla andra”. Utanför normen..

Mm, verkligen. Normen om familjebildande är så stor. Förstår ju att andra inte menar något illa men det blir så bekräftande att det råder konsensus kring vad som förväntas av en när man nåt en viss ålder. Låter starkt och spännande att du försöker skaffa barn på egen hand. Vill du berätta mer om det? Går i liknande tankar själv. Du behöver förstås inte, blir kanske att fokuset från vad tråden handlar om hamnar i skymundan då.

Poly verkar ju så himla utspridd nuförtiden, förstår inte riktigt varför det tar sån tid att normen om att leva i tvåsamhet ska fortsätta vara så stor och styrande nu 2021. Fan, lämna folk i fred?

Skickar massor av kramar och hoppas du slipper fler såna här frågor där på arbetsplatsen.

[Olive Hufuvi]

Ja det är tungt att stå utanför normen, och alla är inte så accepterande och inkluderande som man skulle önska. Jag tycker du är modig som berättar om ditt liv och drömmar för dina nya kollegor. Du står för den du är. Nej du är inte “lik” dem i alla avseenden. Men du har lika rätt som någon annan att vara den DU är och vem vet, kanske finns någon som du faktiskt inspirerar till att våga vara öppnare med vem de är.