Jag längtar hem..

[Blue Sycita]

Jag längtar hem. Och med hem menar jag inte min lgh eller säng, utan hos en person.

En person som ser allt de jag ser hos mig själv, de hemska för trasiga, men ändå älskar mig med öppna armar.

Som inte går när jag går sönder.

Som kysser mig på morgonen med ett leende eller som gosar ner sig med mig på nätterna.

Som skrattar med mig och kramar mig.

Som får ont när jag inte längre kan andas av allt.

Som ser mig för den jag är och älskar mig ändå.

Jag längtar så efter något jag aldrig haft.

Jag längtar så efter en dröm jag aldrig når.

Jag längtar så efter något jag aldrig kommer få.

Hur får jag längtan att försvinna?

[Olive Buloce]

Det är så himla svårt att uttrycka sig så man blir förstådd när man har en jävligt trasig bakgrund.

Man vill uttrycka sig så som man verkligen är men orden stämmer aldrig överens med det man egentligen vill ha sagt. Som om språket är underutvecklat. Det blir aldrig rätt för mig…

Hur skulle du beskriva dig? Så som du verkligen ser dig själv? Är det den förståelsen och längtan du tror att du aldrig kommer få?

[Blue Sycita]

Jag använder ordet trasig, för det känns som att de inte finns något bättre ord ibland. Och förstörd, är förstörd på vissa ställen med. Och folk som haft det tufft förstår alltid de, även om du säger de med ett leende eller skratt. De vet vad orden innebär och liksom jämkar sig med det. Medan de som inte haft de tuff tycker att de låter lite roligt “trasig leksak” och att de går att laga eller så. Men trasig och förstörd på vissa ställen är de bästa sättet jag kan beskriva mig. Ja absolut är mer än bara de, men när man kommer till kritan är jag den jag är för att jag är trasig.

Jag vet inte helt.. Har alltid vart sista handsvalet och den som inte bjuds med. Så att få ha en person som vill ha mig, som ser mig som mer än trasig och älskar mig är allt jag önskar efter. Men jag är så trasig att jag inte kan lita på folk eller släppa in dem. Andra har skadat mig så.

Och jag vet att de är lite därför jag inte hittar något, plus autism och ung ålder där man vill ha en djupare kontakt och utbyte än andra. Jag längtar men vågar inte. Jag har älskat, men de har inte älskat tillbaka.

Jag tror aldrig jag kommer få det för att de har redan gått 24 år, ja flera är kvar, men ända order jag har att beskriva livet med är ensam. Jag har vart ensam så länge jag kan minnas och även när jag vågade försöka bemötes inte det och jag förblev ensam..

Vill inte ens leva längre, varför skulle jag få en käraste då?

[Olive Buloce]

Fastnar du ofta i att försöka få andra att förstå att du är trasig snarare än att visa dina andra sidor?

Jag tror att vi som fått stå ut en del alltid kommer ha våra mörka stunder kvar. Men jag är även övertygad om att sättet att hantera det förändras med åren. Jag är inte mycket äldre än dig men sättet jag ser tillbaka på misären är helt klart annorlunda idag jämfört med för 10 år sen.

Vill inte heller leva. Har aldrig velat det.. Tror det hindrat mig en del också. Men jag tror också att man får försöka utnyttja utrymmet som ensam till att lära sig förstå sig själv. Sammanfatta livet man haft så man kan lägga det bakom sig och använda det som lärdomar och låta det vara en del av dig på ett sätt som blir lättsmält för dig och omgivningen. Vi kan inte göra mer än att objektivt studera livet som det är. Vi kan inte förändra reglerna tyvärr..

[Blue Sycita]

Nä. Är bara i sammanhang när det skulle komma upp, pratade med en kollega angående att jag inte är så flörtig och något likande, och att jag inte ser när folk flörtar med mig. Och då sa jag att jag antagligen är försvarsblind och att de antagligen var för att jag var trasig.

Är inte så att jag försöker få folk att förstå att jag är trasig, eller så. När vissa ämnen kommer upp svarar jag att de antagligen beror på att jag är trasig.

Men inget av de handlar ju egentligen om att jag vill ha en person att komma hem till och få vara med. Jag har aldrig haft vänner så, att ha en partner är ett stort hopp. Men det är ju de jag önskar så.

[Olive Buloce]

Är det jobbigt att behöva säga vad du verkligen känner istället för att använda ordet “trasig”?

Tänker att det kan vara svårt för utomstående att förstå vad inom dig som du tycker är trasigt. Våra sätt att tänka och känna kan förändras, hjärnan tänker vad vi säger till den att tänka i mycket.

Den där personen som ser hela dig kommer dyka upp till slut. Men innan dess måste du liksom vi alla träna på att visa upp oss så som vi vill bli sedda. Och vi kommer bli brända några gånger.. men då var det ändå inte rätt antar jag.

[Blue Sycita]

Tror du läser in för mycket i de hela. Är okej, alla tolkar text olika.

Jag är trasig, vet om det. Lever med det och allt annat. Förhoppningsvis är det bara de första åren av mitt liv som beskriv de bäst, tvivlar starkt på det.

Det finns inte en människa i mitt liv som ser de mörka stunderna, eller vet om hur mörkt det egentligen är hos mig. De ser vad jag visar, vilket inte är sanningen. Så de ser mig så som jag väljer att de ska få se mig.

Brända några gånger? Har träffat otroligt många människor, inte en ända har lämnat utan att skada mig. Vänner eller familj spelar ingen roll. Jag är trött på de, jag gav upp för länge sedan att jag ska få vara mig själv eller ha någon vän eller likande. Men när blir påmind över hur ensam jag är längtar jag.

[Olive Buloce]

Tolkar ingenting. Försöker bara lyssna på dig på det enda sättet jag kan.
Ska inte komma med råd du inte vill ha.. Förutom ett sista.
De två sidor du har.. Den mörka du inte visar och den falska du visar utåt, ingen av dessa är hela du. Det är mest reaktioner på vad du varit med om.
Vill vi ha andra resultat måste vi agera annorlunda. Men det går inte fören du kan se förbi det “trasiga”. Det kommer med tiden. Allt trasigt går att tejpa ihop till något vi kan vara stolta över och visa upp som en del av oss själva.

Förstår verkligen din längtan. Du har många möten kvar framför dig, vissa bättre än andra. Ge inte upp helt än!