Jag vill bara sluta vara rädd för att vara nyfiken. Jag vill bara sluta bry mig. Jag vill bara få vara mig själv utan att känna att jag blir dömd. Jag vill bara kunna kommunicera. Jag vill bara leva och inte bry mig om de saker jag inte kan göra något åt. Jag vill bara kunna säga vad jag tycker. Jag vill bara veta vad jag tycker. Jag vill bara inte vara förlamad. Jag vill bara få vara och inte bry mig om att andra ser på mig på ett visst sätt. Jag vill bara få tänka själv. Jag vill inte styras av prestation. Jag vill inte säga saker bara för att jag tror att det är det folk vill höra.
Jag glömmer vem jag är kring andra. Kommer jag aldrig kunna vara mig själv mer än när jag är ensam eller med min familj jag känner väl? Kommer jag behöva gå med känslan av att vara inburad varje gång jag möter andra människor? Bara för att jag är feg? Bara för att jag är ytlig? Självcentrerad? Kommer de känslorna alltid lämna mig ensam? Jag bryr mig bara om hur jag ser ut. Jag tror att jag är bättre än andra och känner ändå att jag är sämre, om det över huvud taget fungerar tillsammans. Jag känner mig patetisk, jag är förmodligen patetisk. Jag tar inte hand om mig själv. Jag är ständigt rädd. Jag dväller mig i mina egna känslor varje kväll. Jag bryr mig inte om andra. Och jag är förvirrad för att det är såhär jag tror att de jag möter ser mig. Jag tror alltid att de ser det sämsta hos mig. Det jag försöker dölja och jag försöker säga till mig själv att andra saker också är sanna. Att jag inte bara är självisk utan bryr mig om andra. Att hur jag ser ut egentligen inte spelar roll och att jag egentligen inte bryr mig. Men när jag gör det känns det som om jag bygger upp en vägg mellan mig själv och omvärlden som är så fruktansvärt lätt att rasera och jag behöver ta ett avstånd från andra för att kunna hålla uppe den.
Jag vill bara få känna att jag tror att jag kan vara bra.
