Jag har hela mitt liv haft svårigheter med min autism nivå 2. Är rätt tyst, pratar sällan men jag uppfattar detaljer och blir väldigt bra på ämnen som jag tycker om som växter, flyg, data. Är väldigt bra inom dom områdena men har aldrig fått en chans. Man ser kanske alltid på mig som annorlunda, konstig, egen, udda, knäpp eller vad man vill.
Jag har hört mycket genom livet och min mamma lärde mig snabbt att jag aldrig skulle visa utåt något av mina specialintressen eller vara på mitt sätt. Fick inte sova som jag ville utan var tvungen ligga på ett speciellt sätt som “alla andra gör”, fick aldrig visa mina fladdrande händer när jag var rädd, glad eller orolig. Var tvingad lära mig saker som “alla andra kunde” men som jag inte kunde eller hade känsla för. Min mamma var väldigt hård mot mig med att vara som alla andra med ALLT. Fick inte behålla mina trygga saker som liten. Värst var min mammas “stolthet” att jag skulle vara först och bäst på allt. Hade jättesvårt kontrollera och känna signalerna för kissnödighet väldigt länge men enligt henne var jag dum och korkad som inte förstod hur alla barn gör. Jag FÖRSÖKTE men det funkade inte. Blev ändå tvingad och det fungerade inte. Blev straffad för det länge. Personalen i skolan visste allt om det naturligtvis och gjorde vad de kunde men inget funkade och dom förstod att det inte skulle bli bättre så det löste sig i skolan med en överenskommelse mellan MIG och all personal i skolan utan att föräldrarna visste nåt, tur det.
Fortfarande idag fungerar det inte.
Som barn gillade jag leka med lego men en dag bestämde min mamma igen att det var slut med det, då hade jag fyllt 13 år. Fick bygga färdigt mitt absolut sista projekt en stor båt av nästan alla legobitar jag hade. Grät när jag var färdig så långt jag kunde och allt lego plockades bort. Att inte få göra det som betydde mest för mig förstörde mitt liv.
Det blev datorer istället, som min mamma också hatade att jag höll på med för det var bara idioti.
Blev extremt bra och byggde en egen dator som 14 åring från grunden = elektronikkomponenter till fungerande apparat. Jag var jätteglad min mamma hatade det. Så fick inte ha det som intresse heller.
När jag så småningom som 27 åring flyttade hemifrån och långt bort, över 30 mil, tog jag upp datorer som intresse igen och det har jag ju haft hela livet i smyg ändå och gjort mängder av saker men aldrig fått betalt för något. Nu har jag till och med byggt en fullskala flygsimulator i skala 1:1 som fungerar till 100% som det verkliga flygplanet, väldigt roligt, men kommer aldrig bli nöjd tyvärr.
Började med trädgård och odla växter i min trädgård för 10 år sedan och har fått en trädgård växa upp med många växter som ger bär, olika exotiska blommor som anses svåra men som fungerar lätt, men jag klarar inte av att driva upp rädisor.
Som barn hade jag jättesvårt att andas ibland också men till och med det var min mamma bara arg på mig för. Bodde i Stockholm då och fick höra att det bara var att veva ner rutan om vi åkte bil, för att få in ännu mer skitig luft och få ännu svårare att andas. För enligt min mamma hade jag absolut inga problem med andningen för hon visste allt bäst så klart.
För ett knappt år sedan vågade jag äntligen och kunde få modet, för det är jättesvårt våga prata med någon om saker med när jag har min autism, jag föredrar vara tyst för allt är ju mitt fel bara, enligt min mamma.
Jag fick gå genom tester och det visade sig att jag har en allvarlig form av astma och måste ha flera läkemedel länge och massor av tester som är jättejobbiga och förtvivlande att göra. Men får ingen hjälp med nåt, måste ju klara allt för det är ju bara mitt fel allt.
Helt plötsligt har jag fler problem än jag någonsin vetat att jag har och är jätterädd för att aldrig få bli accepterad och att någon enda ska tycka jag är okej. Jag är den mest blyga personen någon kan tänka sig, väldigt tyst, kan ibland inte få fram ett ord, men dom som känner mig säger att jag är väldigt snäll mot allt. Ja jag hjälper växter som mår dåligt, gör allt för att de vilda djuren ska ha det bra och slippa bli jagade, men ändå är det mycket fel på mig.
Tänk om någon bara funnits där som tycker att jag okej. Nu på dom raderna som kommer skriver jag något som jag aldrig gjort tidigare tillsammans i en och samma följd efter varandra.
Jag har autism nivå 2, astma, urininkontinens och en del andra medicinska problem.
Men jag är väldigt snäll, omtänksam och bra på det jag tycker om hålla på med som oftast känns rätt värdelösa eftersom jag aldrig haft en vän i livet, aldrig någonsin en enda vän om man bortser en klasskamrat med samma diagnos någon månad i sjunde klass. Hon hade stöd av sina föräldrar det hade inte jag. Jag MÅSTE vara perfekt och det har väl skadat mig för livet.
Allt jag vill är att få förståelse för den jag är, hur jag fungerar, att jag inte gillar mycket höga ljud, tycker det är obehagligt i stora folksamlingar, fast det fungerar om jag använder mina jättesmå nästan osynliga hörselskydd då kan jag tvinga mig handla och sånt ändå. Men jag är uppvuxen med att skämmas för den jag är och jag har aldrig vågat skriva det här jag skriver nu.
Men varför måste det vara så?
Varför måste jag leva med skammen att jag är fel fast jag kan många saker betydligt bättre än många andra inom många områden men jag är kanske värdelös på saker och är annorlunda än andra med andra saker?
Jag skär upp maten innan jag börjar äta, gillar inte mat som är för mycket blandad och vill veta vad det är jag äter, äter ibland med fingrarna, har svårt knyta skorna, förstår inte skämt och tar saker som det sägs. Säger någon att jag är dålig sätter det sig fast i mig som cement, det sitter kvar hela livet och jag tar med mig det och vet att jag är dålig, men snälla kan jag inte bara få vara ändå?
Jag har aldrig någonsin skadat någon, aldrig gjort någon illa, aldrig slagit någon tillbaks när någon har slagit mig, men ändå tycker alla jag fel………varför?
Kan inte jag bara få vara okej med alla mina fel och brister utan att andra behöver stirra, säga saker, kalla mig saker, skriva om mig på nätet som jag inte fanns, till och med önska att jag inte fanns…….jo för så är det, vissa personer har velat jag ska få dödliga sjukdomar så “dom kan bli av med mig” som dom skrev på Facebook.
Jag tycker ingen är värd nåt sånt.
Varför kan jag bara inte få vara JAG?
Jag stör ingen, spelar aldrig hög musik, är aldrig i vägen för någon, partar knappt alls och aldrig något dåligt om någon, ändå är jag sämst i världen…….varför?
Jag längtar verkligen efter att bara få vara en del av samhället, att få leva ett stilla liv och en dag kanske ha råd flytta till ett stockhus ute i skogen vid en bäck eller nära vatten, för jag älskar sitta vid vatten och ha handen i sanden för det får mig mest avslappnad och lugn och jag mår bäst. Tyvärr är jag inte någon rik person så det kommer aldrig hända. Jag försöker göra verklighet av det men det kommer aldrig hända, jag vet hur jag skulle må bäst men blir bara utsatt hela tiden…..varför??
Kan inte jag bara få vara?
Snälla ge mig en chans, jag lovar jag är inte i vägen för nån. Allt jag vill är att få bo i lugnet i skogen så jag kan få gå till vatten varje dag och ha handen i vattnet och i sanden och för en gångs skull i livet känna mig fri och okej.
Om det är helt omöjligt som jag tror det är…….ja då vet jag inte. Blir bara lessen av att veta att det snart är måndag morgon och jag måste handla på eftermiddagen och vet att andra kommer tycka jag är en jätteudda konstig person fast dom inte ens känner mig nåt alls……varför måste livet vara så istället för som i det lugn jag längtat så till i hela mitt liv?