Varför måste jag vilja leva?

<3 Jag känner igen mig!

Kravet på att vara “rolig och intressant” är ett ständigt återkommande dilemma i mitt liv också.
Får prestationsångest och känner mig snarare ganska tom och ihålig. Det jag dock tänker på är detta med att ha roligt snarare än att vara rolig. Om man har kul så brukar det där med att uppfattas som rolig ge med sig.

Om fokuset alltså i stället blir på att försöka ha kul, tänker jag också att man ofta slappnar av betydligt mer och fokuserar mer på sina egna behov mer än hur andra upplever en. Tänker litegrann att det kan vara sådant som att se en film som får en att må bra. Men också att tillåtas vara omogen, knäpp, korkad och barnslig. Raka motsatsen till att behöva imponera på sin omgivning. Ibland kan det roligaste förhållningssättet till andra vara just att inte passa in. Det kan vara väldigt komiskt också när man ser hur andra inte alls förstår sig på en. Missförstånd är ganska roliga.

Jag har landat i att när jag känner att jag inte vill leva är det en signal om att jag behöver prestera betydligt mindre, skita i vad folk tycker och tänker om mig, och i stället försöka ha fokus på om det finns någonting pyttelitet som iaf skänker mig glädje. Att det handlar om ett annat förhållningssätt till livet. Lära känna sig själv mer och utöka sin självinsikt. Det kan också vara en spännande resa som man gör!

Vet att vissa pratar om att man kan kolla efter vad man tyckte om att göra som barn, för att få ledtrådar till vad man tycker är roligt att göra.
Vad hade du för intressen som typ 10- åring? <3

Tack för svar, det var väldigt fint jag ska försöka tänka så mer. Jag har bara problemet att jag alltid får extrem ångest efter jag har sagt något. Varje gång jag är med människor, har grupparbeten, är på jobbet, vilket situation som helst där jag pratar med människor, även min egna familj, så får jag sån extrem ångest över vad jag har sagt. Det kan vara att jag i efter hand tänker att jag pratade för högt, borde omformulerat mig. Eller bara att jag inte kommer ihåg exakt allt jag sagt och så får jag ångest över det. Jag försöker säga till mig själv att andra inte analyserar mig som jag själv gör men jag skäms så, jag fattar inte varför jag gör det men jag mår verkligen dåligt över att jag pratar, även om jag under stunden jag pratade slappnade typ av.

Jag har full förståelse, tråkigt att du har det som du har… Men du är inte ensam, jag vill också dö till o från… Tar en dag i taget men det har jag gjort i många många år nu o jag börjar bli lite less men det går ändå om man hela tiden försöker sig på nya saker. Jag har börjat en kockutbildning, något om jag tycker är roligt iaf. Tidigare fordonare så det är lite kontrast. Hoppas du hittar något du vill göra. Att ta självmord eller så har jag testat och det hjälpte inte… Det blev bara mycket värre.

Önskar ibland att jag bara kunde få sova i all evighet men det skulle ju inte mina föräldrar eller vamilj o vänner tycka va så bra…
Men fråga någon i klassen eller någon du har kontakt med om dom skulle vilja ta en öl eller något på en onsdag eller på en fredag-lördag, jag tycker det hjälper mig att hitta på saker på vardagen iaf, det ger mig lite extra livsglädje att man kan lyxa till det även på en vardag.

Tack för svar. Jag får väl försöka ta steget att träffa folk lite oftare. Kanske ångest ger med sig efter ett tag.

<3 Jag förstår. Har också det problemet att man “ångesttänker”. “Gärna” går igenom samtalen efteråt och typ värderar hur man har betett sig och kan ha uppfattats. Tolkar det som någon form av social ängslighet (och kontrollbehov) som vi båda lider av?
Man är inte särskilt snäll heller när man tänker tillbaka på vad man sagt och hur det har uppfattats. Upplever du det också så att du är väldigt hård emot dig själv i den “bedömningen” om dig själv?
Är det inte lite knäppt också att man inte är så noga med hur motparten agerat? Där har man hur mycket överseende som helst, hehe.

Jo, jag vet, jag blir ju arg på mig själv över att jag vet att jag dömer mig själv för mycket.

Personerna jag har haft en konversation med tänker säkert inte alls på det jag sagt i efterhand men jag dömer och har ångest över vad jag har sagt fortfarande en vecka senare.

Det känns så hopplöst för jag dömer mig själv och får ångest och/eller arg både för att jag inte ”gjorde bättre” men också för att jag bryr mig så mycket om att ändra något som inte går att ändra, och som egentligen inte var såå stort heller.

Men det har nog med mitt kontrollbehov att göra. Jag vill alltid kunna skriva ett manus i förhand på exakt vad jag ska säga och när jag väl måste improvisera så blir det fel oavsett vad jag säger bara för att jag inte har förberett det innan. Vilket låter så dumt, jag vet ju att man inte kan förbereda allt.

Tror också att det har med social ängslighet som du säger, eller jag vet inte helt vad du menar med det. Men jag känner mig ju ensam, så jag har väl också den här känslan av att varje gång jag umgås med människor ”visar jag upp mig”, lite som ett hopp om att den personen ska tycka jag va tillräckligt bra för dem att vilja lära känna mig bättre, fortsätta prata med mig etc. Men ingen gör ju det. Vi pratar bara under den tiden vi ”måste” prata med varann och efter det så går vi åt olika håll. Då dömer jag väl mig också att jag var inte tillräckligt bra för att någon skulle vilja bli vän med mig, eller något liknande.

<3 Kan det vara emotionell kontakt som är svårt? Har du fått prata om känslor och dela personliga upplevelser med dina föräldrar (eller kompisar) under din uppväxt?

En teori som jag ofta tror på när man känner sig eller uppfattas som “tråkig”, är när det oftast bottnar i att man inte är tillräckligt privat i själva samtalet? Att andra inte får en så klar bild över vem man är, det blir blankt liksom?

Känner du att du är personlig när du pratar med de här personerna när ni “måste prata” med varandra en stund?

Jag gör så nästan hela tiden att jag slänger ur mig allt möjligt till höger och vänster bara för att jag på något sätt tänker att det är att “bjuda på sig själv”. Är iofs rätt kluven till det också, hehe. Det är knappast så heller att jag lever ett särskilt spännande liv, det ska gudarna veta. Jag gör nästan ingenting kul och har heller inga hobbys att skryta om. Berätta om sina tillkortakommanden däremot tänker jag annars är ett sätt att bjuda på sig själv, osv. Sen kan folk tycka man är en idiot men jag tycker iaf det är lite roligare att vara så. Kanske kan du testa det?

Det beror lite på. Jag är rätt så öppen om vissa saker. I skolan har jag varit öppen om att jag tycker det är jobbigt att prata inför stor grupp, att jag lätt blir stressad och känner att jag måste prestera på en viss nivå. Jag har sagt att jag har höga krav på mig själv. Men sen kanske jag inte går in så mycket mer personligt om mitt privat liv.

Jag tycker jag redan är så negativ med hur jag känner inför skolarbete osv. Jag vill inte att folk ska veta att jag är ensam utanför skolan också. Jag har t.ex. sagt att jag inte har haft så mycket tid att plugga på senaste tiden. Vilket många säger att de förstår själva, de har familj och barn de måste ta hand om. Och de jobbar på fulltid så de har inte heller så mycket tid att plugga. Men jag vill inte säga att min anledning är för jag inte har någon motivation och att jag spenderar hela min fritid isolerad och tänker på att dö.

Jag har redan dåligt samvete över att jag tyckt att jag varit för öppen med mitt negativa tankesätt på senaste tiden. Jag känner att jag måste försöka vara mer positiv, annars skrämmer jag bort folk.

Det känns redan som att många kan se igenom mig och hur negativ och nedstämd jag är och att det gör att de drar sig undan. Samtidigt vet jag att just det här kan vara bara i mitt egna huvud och inte en del av verkligheten.

Så jag vet inte. Jag vill ge en viss typ av bild av mig själv men samtidigt vill jag inte ljuga för att kunna ge den bilden, vilket jag måste för jag är inte ens nära av att vara den jag vill vara

Förlåt om du känner dig tvingad att lyssna på mig när jag bara blir mer och mer negativ. Det är väldigt snällt att du svarar, jag uppskattar verkligen det. Jag lyckas aldrig få tid i chatten här så känner mig så desperat

Åh, förstår. Jag har också råkat ut för att när man är öppen om sitt mående så kan det kännas både sårbart och säga något om samhället vi lever i där psykisk ohälsa fortfarande är lite tabu. Som jag förstått det kan det vara så att vissa människor blir rädda för att “bli indragna i nåt”. Det är knäppt att det fortfarande är så.

Går det att dela med sig om något generellt om livet och om sig själv som inte är kopplat till mående? Inget som handlar om att det värderas som varken positivt eller negativt utan bara så samtalen flyter på och där man kan dela med sig generellt om tankar och idéer kring ett ämne? Å andra sidan är det kanske alldeles för mycket begärt när du redan mår så himla dåligt? <3

Ingen fara alls förövrigt. Jag tycker inte det är jobbigt att lyssna och skriva. Tvärtom – det är givande!