Upprättelse

Vad otroligt jobbigt att du utsatts för brott och att utredningen inte ledde någonstans. Det låter otroligt svårt att kämpa med en sådan utredning på egen hand, också eftersom du skriver att du just ”kämpar förgäves”. Hur länge har du kämpat med utredningen?

Jag har alltid haft svårt att föreställa mig samhället som en helhet, de få gånger jag lyckats har det varit bortom mitt förstånd hur det hela går runt. Klart att tankarna kommer om att vissa (säkerligen jag själv inkluderad) lever till bekostnad på andra – både andra i vår samtid och de som ska komma efter oss.

Skönt att höra att du finner mening i familjen. Hoppas du kan finna det i dig att ta hand om dem, och dig själv, med glädje och lust, trots allt det hemska du utsatts för.

<3 Det du berättar gör verkligen ont att läsa. Både det brott du utsattes för och att du sedan behövt kämpa ensam för något som borde vara självklart: rättvisa.

Jag förstår att det urholkar tilliten till hela systemet. När rättssystemet sviker dem som redan blivit utsatta, då skapas en djupare orättvisa än vad som går att mäta i lagar och paragrafer. Och det du säger om att det börjar med de mest utsatta känns både sant och fruktansvärt.

Vet att inga ord kan laga det du varit med om – men jag hör dig. Och jag håller med dig: det borde inte få gå till såhär. Att du fortfarande orkar bry dig om att inte fler ska behöva gå igenom samma sak säger mycket om din medmänsklighet, empatiska förmåga och moral trots allt du bär på.

Om du vill berätta mer om vad som hänt eller vad du försökt göra för att få upprättelse lyssnar jag gärna – utan att försöka fixa eller förklara bort något.

Stor kram!

Jag orkar inte ens tänka på det, än mindre skriva av mig just nu. Allt jag blivit utsatt för har varit så onödigt, destruktivt och jag orkar bara inte mer. Jag kommer inte överleva det här.

Jag hör dig. Jag vet att den här typen av tankar lätt smyger sig på under småtimmarna. Det blir i stunden svårt att minnas allt man får glädje och lust av, men det finns där, och det kommer åter. Du är stark som har tagit dig så här långt, som ensam kämpat under så lång tid. Du kommer att klara dig igenom även det här. Det kommer att bli bra. Du är inte ensam i det längre. Hoppas du lyckas somna, eller somna om, och får ett par timmar till av vila och återhämtning. <3

Jag tror ärligt talat inte jag klarar mig igenom det här. Framtiden ser likadan ut som de senaste fem åren som jag förlorat och jag står fortfarande ensam. Ingen hjälper en eller stöttar. Ingen som kan göra skillnad hör. Jag vet inte ens var jag ska vända mig utan att bli bemött av victim blaming och fördomar.

Jag kan inte föreställa mig vad du varit med om, så det här kanske är otroligt okänsligt av mig att föreslå – säg gärna ifrån, men om du inte fått gehör för din sak under de senaste 5 åren så kanske det är läge att ändra strategi.

Jag antar att målet för dig är att må bättre, och på den väg du är på låter det som att det bara blir sämre och sämre. Jag menar inte att det du utsatts för är okej på något sätt. Men det handlar om ditt välmående, och att värna för ditt liv. Låt dem inte dra dig längre ner! Det får räcka här.

Jag förstår att det kan kännas snudd på omöjligt, men försök ta en paus från känslorna. Gå ut i naturen, ta ett par djupa andetag, sitt på en parkbänk och förundras av världen. Försök hitta något litet att glädjas åt, en möjlighet, en glädjande  eller hoppfylld tanke att fokusera på och hålla fast vid en liten stund. Det betyder inte att du ger upp. Det betyder inte att det du utsatts för är okej. Det betyder bara att det också finns plats för fler känslor, och andra tankar i dig, än enbart det som finns där just nu.

Förmodligen skänker pausen dig perspektiv och kan ge nya insikter och idéer kring det du försöker åstadkomma. Kanske hittar du ett annat, meningsfullt, sätt att hjälpa andra på – en väg som är lättare att vandra, men där du också känner att du kan göra stor skillnad för människor som behandlats illa och orättvist – även om det inte är samma orättvisa som du utsatts för.

Jag förstår att de här tankarna kan kännas otänkbara och väldigt långt ifrån de tankar och känslor du övat dig på under så lång tid. Förändring är svårt, och tar tid, men du är stark, du har kämpat så hårt så länge. Du har styrkan att ta dig igenom det här.

Det du säger är inte okänsligt, det uppskattas faktiskt. Goda råd är jag alltid öppen för men tyvärr så hittar jag ingen annan väg att gå. Alla möjligheter är stängda och jag är fastlåst som i ett fängelse. Målet har alltid varit att må bra, fram tills nu så jag på allvar börjar tappa tron på att jag någonsin kan må bra igen. Men målet med psykiatrin har aldrig varit att jag ska må bra. De verkar istället använda mig som en halmdocka för att förtrycka inbillade politiska åsikter genom att utsätta mig för nedsättande beteende och förtal bakom min rygg. De lyssnar inte ens på sina egna oberoende tester som talar emot deras förhastade antaganden. Jag har fortfarande svårt att förstå hur och varför de betett sig som de för men de verkar ha en ekokammaren där de några kriterier för att tillåta sig prata illa om patienter och detta leder till att folk tror på det som sägs. Avdelningen har tagits upp av SVT och Sveriges Radio för sitt destruktiva bemötande men bara i  pyttesmå artiklar.

Deras förtal har lett till att jag blev nekad försäkringskassan vilket ledde till att jag fick leva upp mina besparingar när jag mådde som värst och nu är jag utfattig och hamnat på soc hos en tjänsteperson som bara sitter tyst med en dömande blick när jag pratar. Hon har bara betett sig nedvärderande och även sexistiskt. Varken hon eller psykiatrin kommunicerar och de bryter öppet mot flera lagar som jag inte är stark nog att dra vidare.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra och vilka andra vägar det finns att gå. När jag la min utbildning på is och tog ett jobb på hjem o fix i syfte att kunna få råd att flytta härifrån så kan jag bara kalla läkarens beteende som sabotage. Helt bisarr i henne bemötande och dagen efter någon chef onom.psyloatron  blev mördad i Visby så hon drog in alla mina mediciner utan anledning och betedde sig som ett rent svin vilket gjorde att andra anställda verkade bli rädd för nog. Detta gjorde den perioden till en ofantligt svår tid i mitt liv. Det är samma läkare som smutskastade nog inför försäkringskassan genom att bara skriva ”han känner sig lite hängig, kommer ofta 5 minuter för sent” så de nekade mig ersättning.

Jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig behandlat någon illa i mitt liv, att jag aldrig begått brott och att jag aldrig missbrukat så jag förstår inte varför jag blir behandlad som om jag vore en hemsk människa. Fördomar, rädsla och hat verkar ligga bakom mitt bemötande och det är helt sjukt hur något utan bevis kan skapa en snöbollseffekt på detta sättet. Men det är så skvaller fungerar, det är per definition falskt. Helt fel personer sitter i makten på sjukhuset och den enda väg jag har att göra är att förgäves prata med regionens anställda som håller varandra om ryggen och som vägrar ändra åsikt än den de felaktigt kommer med. Det är uppenbart att jag tar skada och mår dåligt över bemötandet men psykiatrin bara lastar på ned mer lögner och påhopp vilket är rentav sadistiskt.

Jag vet ärligt talat inte var jag ska vända mig.

Att ta en paus och tänka ut situationen går inte längre. Att oroa mig och ha ångest är det första jag känner på morgonen och det sista som håller mig vaken på nätterna. Bevisen för att psykiatrin betett sig olämpligt finns men jag hittar ingen som lyssnar eller hjälper till. Man får bara höra floskler och motsägelser.

Jag är så oroad över min framtid som bara kommer inneha mer lidande och orättvisor. Vi är tyvärr väldigt många som har en traumatisk upplevelse från psykiatrin men får man ingen hjälp eller stöd för att hantera den så klarar man sig inte till slut. Jag är inte bara ett offer av maktmissbruk utan också ett vittne så personer med makt över mig har ett egenintresse att tysta mig och inte hjälpa mig och det är inget jag klarar av ensam. De har i all mening dödat mig och de kommer komma undan med det om ingen stöttar mig.

Psykiatrin ska vara en räddning men de skadar, socialen ska väl också vara en räddning men de gör inget, patientnämnden ska vara en räddning men de gör inget heller , IVO är okänt för att inte göra sitt jobb och polisen i staden jag bor har minst antal uppklarade brott i hela landet och jag tvivlar på att svensk polis någonsin utrett ett fall av mobbning och förtal bakom psykiatrins stängda dörrar. Ska jag ha en chans att gå den vägen så måste jag göra allt själv för att sen lämna in ett såpass färdigt fall till Ivo eller polisen att jag lika väl kan gå till rätten direkt. Ingen för sitt jobb och man ”faller mellan stolarna”.

Får jag höra någon säga ”det låter som att du fallit mellan stolarna” en gång till så spricker jag. Jag är så trött på att bara få höra sådana uttalanden när handlingar lyser med sin frånvaro.

En sanning i dagens samhälle är att om du är en ung/medelålders kille som blir utsatt för brott så bryr sig ingen. Du får ta tag i allt helt själv. Det är inte konstigt att den högsta dödsorsaken för min åldersgrupp är självmord när man blir behandlad såhär på löpande band.

Jag förstår att du har det jobbigt, att du har kämpat länge utan att få något gehör, det låter tufft. Jag kanske missat något när jag läst nu, men du säger att du oroar dig för framtiden, vad är det som oroar dig?

Det är verkligen inte roligt att få vakna och somna med ångest. Jag har också ofta ångest när jag vaknar, jag blir lite nyfiken på vad jag drömmer om eftersom det alltid verkar gå över under dagen.

Hur påverkar allt det här din familj?

Jag gissar att det inte är ett alternativ att flytta till en annan stad och söka dig till en annan/ny avdelning?