Jag vill odla, vara självförsörjande och laga mat av det jag odlar, skapa en skogsträdgård (matskog), ha bin, hyra ut via airbnb, jobba för miljön, skapa skogsträdgårdar för allmänheten, ha sociala sammanhang i detta, renovera huset miljövänligt och efter min egen smak, skaffa solceller, snickra. Och vara allmänt aktiv och se till att saker händer.
Men jag är trött. Och jag har autism. Jag orkar aldrig något. Jag har bin men det är tungt att ha dem. Det är jobbigt att inspektera kuporna (2 st) och det är jobbigt att ta hand om honungen och sköta bina.
Och hemma är det alltid kaos. Jag orkar inte ha det fina hem jag drömmer om. Huset är aldrig redo för att ta emot gäster via airbnb. Har boendstöd men vi hinner aldrig med allt. Kattspyor kan bli liggande en vecka till för att vi inte hinner ta rätt på det. Toan kan förbli oskurad mer än en månad. Maten blir inte lagad. Och jag orkar inte klippa gräsmattan. Inte för att det är viktigt att ha en putsad gräsmatta, men vill inte att en slyskog växer upp på tomten, så några gånger om året är det önskvärt att klippa. Jag har påbörjat en skogsträdgård på tomten. I år har jag inte orkat göra något mer än vattna när det var torka.
Har fått förslag om att flytta till lss-boende. Men då skulle chansen att kunna ha ett liv elimineras. Jag skulle inte kunna göra något alls. Inte odla, inte ha skogsträdgård, inte renovera som jag vill, inte ligga i hängmattan i trädgården. Lägenhetsboende är bara förvaring för mig. Har verkligen ingen aning om vad man gör i en lägenhet. Stirrar in i väggen eller upp i taket? Jag vet ärligt talat inte vad folk i lägenhet gör. Glor på tv? Det vill inte jag göra. Har aldrig ägt en tv. Och fyller 50 snart. Vill inte förlora mitt drömboende.
Mitt drömliv verkar ouppnåeligt för mig. Jag vet inte hur jag ska nå dit jag vill. Och hur blir man av med tröttheten? Har ett säsongsjobb just nu, men har blivit sjukskriven på 50% procent, säsongen ut, p.g.a. av att jag tänkte ta livet av mig. Men nu är jag ännu tröttare än förut. Och tanken på att det vore bäst att dö, släpper inte. Jag känner inte att jag har en framtid. Jag existerar bara, men lever inte. Det finns ingen mening med något.
Hade handläggaren för boendestöd här idag för att jag ansökt om utökat boendestöd. Vet inte om jag får det beviljat. Handläggaren föreslog att jag skulle anlita serviceteamet för hjälp med bl.a. gräsklippning. Kollade upp det och såg att det för det första bara var för pensionärer och för det andra har jag inte råd. Har gått 30000 back sedan förra året och jag har inte kommit ikapp under årets säsongsjobb.
Och habiliteringen gör aldrig något. Fick min diagnos för 7½ månad sedan och jag har hittills bara fått två psykologsamtal. Får ett till och sen är det slut med det. För att få en längre psykologkontakt är det ett års väntetid. Vet inte vad andra på hab kan göra för mig. Men allt är så jävla segt för att få hjälp därifrån. Hinner ju gå under medan jag väntar.