Har du ett husdjur? En katt? Hund? Marsvin? Eller annat? Underbart! Det har jag med. Många olika, faktiskt. Dom är den större anledningen till att jag finns här idag.
För flera år sen fick jag min allra första häst. En stackars urmärglad bortglömd själ som ingen älskade eller ville ha. Kärlek vid första ögonkastet! Jag har fortfarande kvar den hästen. Han mår idag bra.
Jag har tappat räkningen på dom gånger jag stått lutad mot honom i hans box, gråtit floder och inte vetat vad jag ska ta mig till med mitt liv eller hur jag ska göra för att må bättre. Jag förstod inte att det jag upplevde var resultatet av en dysfunktionell familj, ångest och depression samt trauma. Men min häst förstod inte det heller. Han visste bara att jag inte mådde bra. Och att vi hade varandra. Vi stöttade varandra genom gott och ont. Han lär mig mycket om livet och gör det än idag. Med handen på hjärtat tror jag inte att jag hade varit här idag om han inte funnits där för mig.
Idag har jag som sagt kvar den hästen. Men jag har fler djur ändå. Idag tror jag min hund räddade mitt liv. Mina tankar dök ner i en djup avgrund. Djupare än på länge. Känslor av rädsla, sorg, hopplöshet och hjälplöshet tog överhand och jag försökte knoga på så gott jag kunde med det som behövde fås gjort. Jag stirrade tomt på pappersarbetet framför mig. Jag visste i teorin vad som behövde göras. Men händer och huvud löd inte och jag kände att jag fattade ingenting. Mina ögon läste inte. Mina tankar bara simmade neråt i en mörk avgrund.
Då hörde jag ett pip bakom mig. Från min hund. Den tittade på mig med sina stora, bruna ögon. Nästan bedjande. Om det är något den hunden lärt sig hittills på sin korta tid på denna jord så är det när jag behöver henne som mest.
Jag minns när hon stoppade en panikattack. Jag fick ångestpåslag och trauma-triggar. Det utlöste en stor panikattack. Jag blev sittande ute i vinterkylan och hyperventilerade. Ingen hjälpte förutom min hund. Försiktigt gick hon fram och slickade mig i ansiktet, sen tryckte hon sig beskyddande mot mig. Då avtog attacken genast.
Och idag när mina tankar dykt till rock bottom och jag på riktigt tänkte att nu orkar jag inte mer… Nu säger det stopp.
Jag tänkte på att jag borde men jag borde inte. Jag tänkte på hur ledsna folk skulle bli. Men jag tänkte också på att jorden snurrar ändå vidare utan mig här. Jag ville inte leva mer men jag ville inte dö. Jag vet så väl hur ont det gör när nån man bryr sig om går vidare i förtid. När jag grät så jag nästan kände mig blind och smärtan var outhärdlig så tittade jag på min hund igen. Hon bad om att gå ut. Motvilligt tog jag på henne kopplet. Jag ville verkligen inte ut. Jag ville inte nånting mer. Orkade inte mer. Aldrig mer. Det kändes som att alla problem i världen skulle aldrig få en lösning. Och man skulle för evigt springa som i ett hamsterhjul tills man dog så varför kämpa öht?…
Och så gick vi ut ändå. Min hund tvingade mig ut på grusvägen och ut i solskenet bland vårblommor och fågelkvitter. När jag andats en minut stannade hon och tittade på mig. Så tryckte hon sin kropp mot mina ben, sådär tröstande, beskyddande. Vad hade hänt om inte hon varit där? Det vill jag inte tänka på.
Har du djur – krama dom extra. Det ska jag göra åtminstone.
Har dina djur nånsin varit eller är dom din räddning? Berätta gärna.
