När allt faller och att vara stark för andra

Hej, Just nu känns det som att livet håller på att raseras runt om mig… Jag vet att jag bör söka hjälp och bara kunna prata av mig med någon som är utbildad men jag upplever det svårt att hitta rätt forum som vuxen. Sen känns det inte rätt i dessa tider då andra förmodligen behöver hjälpen mer än mig. Ett tankesätt jag haft under hela livet. Jag har alltid varit den alla kan lita på, den alla vet ställer upp när det verkligen behövs. Men vad händer när jag inte orkar mer? När jag har varit sån i 30år går det att ändra på och hur gör man i så fall? Och hur hanterar jag min trasiga bakgrund historia egentligen? som sagt att söka hjälp är kanske rätt väg att gå, jag vill ju inte överväldigad min närhet eller egentligen någon med mina problem

Fina du,

Tycker du om någon förtjänar all hjälp i världen! 30 år av stöd och hjälp är inte nådigt. Mycket ensamhet förstår jag att det kan innebära att vara den som står där i vått och torrt men som själv aldrig får sina egna behov tillfredsställda. Rekommenderar verkligen att ta tag i det där bagaget, den trasiga uppväxten. För det kan ge så mycket lättnadskänslor att sedan vara ute på den andra sidan! Liksom helare som människa. Kan ju vara tungt också att bära runt på hemligheter i sitt inre som pockar på sin uppmärksamhet, tänker jag. Vissa går ju i terapi i hur många år som helst och ska ju inte skämmas för det heller. Men kanske kan du tänka på det när du söker professionell hjälp? Att det är din tur nu.

Kramar