Jag har alltid haft svårt att se någon mening i att leva, jag har försökt. Jag hade ett tag en person jag höll mig kvar. Min bästa vän son, han gav mig så mycket lycka, när livet kändes jobbigt så titta jag på ett foto på honom och hitta en livsglädje. Jag tänkte inte på att jag sabba de när jag lät mina känslor för min bäste väns fru ta över, när hon och jag gick bakom ryggen på min bäste vän.
Nu är jag inte i deras liv längre. När de hände tog jag mitt liv, jag överlevde. Jag börja direkt leta efter en ny anledning att leva. Jag hitta de i min bästa tjejkompis, att jag inte kan svika henne igen. Att jag inte får utsätta henne för den smärtan jag skapa när jag tog mitt liv.
De är allt som håller mig kvar just nu. Tappar jag henne har jag inget som håller mig kvar. Jag ska få prata med psykolog imorgon. De slog mig nu när en vän vart trött på att jag inte gör något framsteg, att jag inte går fram. Jag insåg att de är så lite som håller mig kvar.
Jag ser inget annat för att hålla mig kvar. Jag försöker hitta andra saker för jag vet att den anledningen kommer inte hålla. De kan bli så lätt att hon blir arg på mig och i den stunden känner jag att jag tappat allt igen. Det behöver ju inte ens vara ett stort bråk, så länge jag känner att hon är förlorad även om de bara är tillfälligt så tappar jag i den stunden min vilja att leva.
Jag inser hur nära jag är att ge upp på allt igen, att jag måste hitta något mer. Något som inte väger på andra. Jag vet dock inte hur, jag hoppas jag kan få hjälp med det imorgon. Jag borde på ett sätt tacka den vännen, att han fick mig att se vart mitt problem verkligen ligger. Jag är dock mer rädd nu, jag ser för första gången hur lite som håller mig kvar. De är något jag inte vågat erkänna tidigare, inte ens för mig själv.
