Inget mål med livet

Bra fråga! ”När är det OK att ge upp och dö?” Ofta hör jag om någon har dött att folk säger ”ja, men hon led verkligen”. Varför är det OK för vissa med fysiska sjukdomar att dö men har man psykiska diagnoser har man inte rätt att längta efter att bli fri från smärtan? Då är det fel på en?

Hej

Måste man ha ett mål med livet?Är inte meningen med livet att leva det?Sen får man väl ta det som det kommer och inte jämföra sej med andra.Livet blir som det blir och man får försöka påverka det man kan.Visst kan livet kännas meningslöst ibland och livet verkar leka med oss människor.Det är väl bara att leka tillbaka…….

Känner att samhället är för organiserat och säkrat och hittar ingen plats i det.

I naturen har man nytta av sig själv men i städer känns det mest som någon annan drar nytta av mig utan att jag känner mig nyttig.

Självkritik är naturligtvis en faktor men jag vet fler som inte hittar hem i dagens prestations och budgetplanerade samhälle.

Jag känner igen mig så mycket! Finns ingen jävla mening! Har inte jobb/sysselsättning, vete fan om jag ens vill ha för jag har provat på en massa saker men inget är roligt eller värt mödan! Visst finns det saker som jag vill ha och göra, men pallar inte att kämpa för dem.. Tycker inte att det är värt att lida och svettas bara för att få det bättre senare, om flera år!

Kommer inte igång med någonting. Har en underbar hund och promenerar såklart med honom, men jag behöver mer! Jag har stora svårigheter då det gäller att planera och organisera, vilket gör mig nedstämd och less! Skulle behöva boendestöd, jag måste bara orka ta kontakterna som krävs för att ansöka.. Bland alla andra 1000 grejer som jag måste göra och fixa med..!

Alla frågar:. ”Vad gillar du att göra? Vad är du intresserad av? Vad har du för intressen?”. Men gaaah- om jag hade vetat det hade jag redan sysslat med det ju!!! Grubblar JÄMT på vad jag vill med min tillvaro och mitt liv..! Och kommer ingenstans med de funderingarna. Känner mig bara blasé! Min hund är min enda mening med den här tillvaron. TROTS att jag flyttat, börjat ”ett nytt liv” på en helt ny ort och skapat mig ett jättefint och mysigt hem! All gammal skit kommer ikapp! Ledsenheten, livsledan, meningslösheten…

Ja men precis!! Varför är det OK att önska att man får dö när man lider fysiskt, men inte psykiskt!?! Vilken dubbelmoral!!

Jag försöker med terapi. Igen. Igen. Igen. Men det är just här som det alltid låser sig. Jag är övertygad om att det inte finns en mening med livet och att det inte finns någon osynlig ”kraft” som styr allt som händer. Vi finns och under tiden som vi finns så händer saker. En del kan vi påverka, andra inte. Jag valde aldrig att börja finnas så för mig är det absurt att jag skulle ha mål med mitt liv. Det liksom bara hände och nu har jag fullt upp med att hantera att jag finns.
Varför ska man hela tiden leva upp till mål och sträva efter saker? Varför kan man inte bara få vara?

”

Ett tufft år då allt jag kämpat för bara rinner ut i sanden. Kämpat i 3 år för en ny utbildning bara för att finna att arbetsgivarna vill ha erfarenhet. Gav upp efter 2 års jobbsökande. Fick jobb i skolan…jo. Mötte trötta och ledsna vårdnadshavare som lät allt gå ut över mig som vuxen i skolan. Det fick mg att tvivla på mig själv och mina skills att möta dessa personer och deras barn. Bytte jobb till annan del inom skolan. Många outbildade, som hade en klar bild av vad de tyckte att jag skulle vara och hur. En bild om inte var jag, eller hur jag tänker att jag vill jobba. Det ledde till mobbning på jobbet. Nu är jag sjukskriven. Många frågar just; Vad vill du göra? Ledan och icke lusten att leva är total. Har ju testat att göra nya saker som jag velat men det har bara blivit skit. Just nu tänker jag att det vore väldigt skönt att bara sluta. Städa upp allt, fixa begravningsbyrå osv så inget praktiskt hamnar på familjen. Sluta clean. Hade varit så skönt.