Hem > Forum > Vad ger ditt liv mening? > Att inte få barn… en stress?

Att inte få barn… en stress?

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Jag har misstankar om att jag är gravid.- i en hopplös situation. Så det hela slutar med största sannolikhet med en abort.

    när jag kom på att jag är nog gravid, då kände jag en sån harmoni och lycka!

    att inte få barn är nog en väldig stress för kroppen?? Har gjort  flera aborter-alla av olika anledningar, den första var jag helt enkelt för ung och jag kände ingen glädje med att vara gravid… men nu….det är

    ju det som saknas i mitt liv! Att vara gravid och känna sig som en kvinna! Det är därför jag dricker och tar tabletter … det saknas helt enkelt nåt.

    Min far som lyckats åter igen  att ha mig i ett järngrepp- hindrar mig från att skaffa barn. Han vet inte att jag är med min pojkvän- han vet vad min pojkvän gjort tidigare och skulle mnALDRIG tillåta att jag ens är i samma rum som honom. Han har en stor poäng i det, det vet jag också men det är mitt liv! Varför ska jag ha det såhär? Det frågar jag Gud ofta.jag kan inte dölja en graviditet än mindre ett barn! Så  jag måste göra en abort.på grund av min pappa. Min pojkvän vill också ha barn men det går helt enkelt inte så länge min pappa lever. Det är så synd med att kasta bort en frisk fertil kropp.

    jag hamnar alltid i hopplösa situationer 😞

    Avatar

    <3 Åh, så sorgligt. Tänker samtidigt att det inte låter så rättvist att leva under en form av hederskultur där ens förälder bestämmer vem man ska vara ihop med, eller skapa sig en familj tillsammans med. Du tillhör ju dig själv!

    Trådstartaren

    <3 Åh, så sorgligt. Tänker samtidigt att det inte låter så rättvist att leva under en form av hederskultur där ens förälder bestämmer vem man ska vara ihop med, eller skapa sig en familj tillsammans med. Du tillhör ju dig själv!

    ja precis! Jag tillhör mig själv . Skäms oerhört av att ljuga och låtsas att jag inte är med min pojkvän . Min far är liksom jag vet inte .. expert på att ge mig skuldkänslor fast det är han som ska ha skuldkänslor då han inte behandlar min mamma bra. Tror han är narcissist. Han hotar mig nästan om jag ens visar vad jag tycker om vad han säger till min mamma…..- är det nåt problem? Säger han och spänner ögonen i mig. Som att han har RÄTT att säga elaka saker till henne. Nu är han sjuk , har utslag och har konstiga symptom. Har med största sannolikhet nån form av cancer eller liknande.  Vilket är hjärtskärande men samtidigt ger mig hopp. Kanske faller han ihop och lämnar jordelivet, så jag kan leva hur jag vill utan att ljuga och må dåligt över det . Mig behandlar han bra, vi har en bra relation och han älskar mig över allt annat, typ den enda människa i världen han tycker om, så det är SÅÅ mycket skuldkänslor….

    jag var inte gravid det var falskt alarm så det var ju skönt på ett sätt.

    vad ska man säga det är dubbla känslor

    jag önskar inte min far NÅN form av lidande men jag önskar tyvärr att han ”försvinner” vill inte ens säga ordet jag egentligen menar. Funderar på att försöka ge honom så mycket glädje och typ presenter jag kan för han lever isolerat i hemmet i och med rädsla för Corona

    hsr skuldkänslor för att jag inte blev rik och kunde ge tillbaka i vuxen ålder då han stundtals varit en bra pappa typ köpa det där huset och bilen han vill ha.. men jag är inte rik jag klarar knappt av månaderna blir alltid utan pengar i slutet av månaderna eller som nu pank den 12 redan

    men jag ber ibland till Gud, typ den enda som kan hjälpa mig. 😕

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.

Vissa användare kan för närvarande uppleva att inloggningen tar lång tid. Vi jobbar på problemet och hoppas att kunna åtgärda detta inom kort.