Hem > Forum > Under 18 > självmordstankar och självskadebeteende

självmordstankar och självskadebeteende

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Trådstartaren

    Jag är en tjej på 16 år. Detta är mitt första inlägg här så vet hur jag ska formulera mig på bästa sätt.

    Jag har mått dåligt under en lång period. Jag skulle väl säga att allt började i 7:an. Jag var ensam i skolan väldigt ofta. Jag var inte mobbad men ensam. Hade inga vänner. Försökte prata med folk i klassen men det frös ute mig och gick iväg när jag kom. Det sluta med att jag satt på toa rast ut och rast in och grät. Jag mådde dåligt. Jag var rädd att jag skulle bli ensam för resten av livet och att jag aldrig någonsin skulle träffa nån. Jag funderade på min framtid. Och min framtid i mitt huvud såg mörk ut. Då började jag tänka ”om jag nu inte har nån framtid, varför ska jag då leva” 1 gång 2017 försökte jag begå självmord. Jag tänkte att ”nu måste jag hoppa” när jag stod där på tågstationen. Men jag började tänka på min mamma, min pappa och min syster. Jag vet att det skulle bli väldigt ledsna och förstörda. Därför valde jag att inte hoppa. Efter den händelsen har jag aldrig försökt begå självmord men tankarna har alltid funnits kvar. Mina föräldrar har alltid funnits där för mig, det vet om att jag inte hade några vänner men det vet inte hur illa det faktiskt var.

    Jag mådde lika dåligt 8:an och 9:an. I 9:an började jag skära mig när jag var i det läget att jag inte visste vad jag skulle göra. Där jag inte kände någon annan utväg. Men jag insåg ganska snabbt att det inte hjälpte så jag slutade med det. Inga ärr finns kvar.

    Sen började jag gymnasiet. Jag kom i en klass där jag inte kände någon. Jag trodde att det skulle vara likadant där också men det var det inte. Jag skaffade vänner och nu skulle jag väll säga att jag har 3st  vänner som jag är väldigt nära. Jag blev väldigt glad och jag kände att jag började må bra på riktigt igen. Jag tänkte att nu ska jag försöka lämna allt bakom mig och börja om mitt liv här. Jag kände mig lycklig och jag ville gå till skolan igen för att jag mådde bra. Men det lyckliga varade i några veckor. Sen började jag må piss igen. Mörka tankar om att vilja ta mitt liv kom tillbaka. Helt utan anledning. Vet inte varför jag får känslan. Jag kände att jag inte var värd det här jag nu. Ännu värre, jag börja skära mig igen. Då jag började må så dåligt igen. Jag får panik. Stortjuter och finns ingen annan utväg till att få smärtan att försvinna. Jag vet att det inte är bra men det hjälper för stunden. Har fått höra att olika andningstekniker funkar men har prövat och jag får bara mer panik av andning metoderna.

    Ingen vet detta. Detta har jag hållit hemligt i 3 år. Vet att jag borde prata med någon, men har jättesvårt att öppna upp mig. Speciellt när jag inte ens vet anledningen nu till mitt mående. Skulle jag berätta för mina föräldrar så skulle det bli oroliga och sårade. Det sista jag vill är att såra dom då dom är mitt allt. Även om jag vet att det bara vill mig väl. Om jag berättar för kuratorn på skolan så kommer det ringa mina föräldrar då jag vet att det gjort det andra som hade självmordstankar. Då det har tystnadsplikt men anmälningsplikt. Om jag skulle pratat med en kurator så vet att jag att jag skulle sitta där tyst som en mus och inte våga öppna upp mig, då jag har jättesvårt att prata om det. Har lättare att skriva om det. Har funderat på att skriva ett meddelande till min mamma om mitt mående men i sista sekund har jag fått panik och tryckt på radera. Vet inte vad jag ska göra? Kommer ALDRIG kunna våga berätta. Känner just nu att detta eskalerar och blir värre

     

    Känner igen mig mycket i det du skriver om i ditt mående. Jag började med självskadebeteende när jag började gymnasiet, jag var under isen totalt. Det fanns människor som vill hjälpa mig men jag vågade inte släppa in någon. I dag är jag 38år och jag ångrar så att jag inte gjorde annorlunda. Hade jag kunnat vrida tiden tillbaka så hade jag bett om hjälp. Ensam är inte stark och att kunna dela sina tankar och sitt mående gör att bördan blir lättare att bära.
    mitt råd till dig är att hitta mod och styrka i dig själv att berätta för någon. Jag vet att det ligger mycket ångest och rädsla i att göra det. Men det finns hjälp att få. Livet är värt att ge en chans och du är värd att må bra!❤️
    prata med den du litar på och bara försök att få fram att du inte är ok, känn inte press på att lägga ut allt på en gång om du inte vill…bara få fram att du vill ha hjälp och att du inte mår bra. Det kommer kännas lite lättare om du inte måste bära allt inom dig själv. Ta det en liten bit i taget och du delar med dig av de du vill.
    Strongt att samla mod och skriva här på forumet❤️💪🏼

    Hej,

    Jag är mamma till en deprimerad tonåring. Jag är så otroligt tacksam och glad att hon har berättat för mig hur pass dåligt hon har mått. Hon har haft det jättejobbigt, depression m självskadebeteende. Jag har kunnat hjälpa henne! Vi har gått till BUP, fått psykologhjälp, jag får jättebra stöd från min familj och mitt jobb. Hon blir bättre! Långsamt men stadigt åt rätt håll.

    Jag själv får också stunder av depp ibland, hemska tankar, skuldkänslor och skamkänslor om mig själv, som inte har så värst mycket med min dotter att göra, det bara är så att livet känns tungt ibland, även för vuxna. Väldigt ofta ”utan anledning ” alltså superdeppig när jag eg ”borde” må bra. Så jag vet hur det känns. Och jag blir bättre och bättre på att hantera deppen.

    Utan att veta ngt alls om dina föräldrar så gissar jag att de gärna vill veta hur du mår. Jag tror inte att de kommer att gå sönder om du berättar.

    Kram

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.