Så fruktansvärt ensam

Just nu så känner jag att jag inte vill finnas mer. Det är så fruktansvärt jobbigt. Mina föräldrar tar mig inte seriöst och väljer hela tiden att förklara allt med att jag är i puberteten och att man “brukar” må så. Har inga vänner som direkt bryr sig heller.

Men brukar man ha ångest som nästan kväver en? Brukar man skada sig själv till det inte finns mer hud att skära i? Är det på grund av puberteten som jag vill dö?

Skulle vara väldigt tacksam för svar av någon som känner att den har tid med det.. För det känns som om jag står i ett svart rum och skriker men ingen hör mig samtidigt som rummet krymper..

 

Hej hur har du det? Är det fortfarande svart i ditt rum eller har du fått kontakt med någon som hjälper dig?

[Blue Sycita]

Hej,

vet hur de känns. (Eller kanske inte. man kan inte riktigt säga så även om man vill för alla känner olika och uppfattar saker olika så vad som är nio för dig kan vara tre för mig eller liknade..)

Men jag vet hur de är att föräldrarna vänder ryggen till när man ber om något så enkelt som ett glasvatten och att du skadar dig själv är ju ett rop på hjälp och om folket omkring dig tänker blund vill jag stötta istället!

Ta kontakt med BUP ( http://www.bup.se/sv/Hitta-Mottagning/ ) så kan du få träffa en psykolog eller kurator. Eller ungdomsmottagningen ( http://www.umo.se/Att-ta-hjalp/ ) de har kurator där också. Om du inte vill ta kontakt med dem har säkert din skola en kurator prata med hen!

Försök hitta en fritids sysselsättning idrott, scouting eller likande bara för att komma hemifrån utöver skolan och träffa mer människor. Få fler vänner som kommer bry sig!

Hoppas det var till någon hjälp 🙂

Anonym skrev:

Hej hur har du det? Är det fortfarande svart i ditt rum eller har du fått kontakt med någon som hjälper dig?

Hej.

Har det fortfarande skit. Min bästa vän som var den ända som fanns för mig har gått bort i cancer.

Känns som att allting är så meningslöst.

Har inte fått kontakt med någon. Vet inte om jag vill ha det heller.. Känns som att det inte finns någon räddning.

Hmm om man förlorat sin bästa vän så är det faktiskt ok att sörja. Bra att du börjat skriva här för det är en första början till att börja bearbeta det att du faktiskt blivit övergiven av någon som betyder mycket för dig. Sedan kan varken du eller hen hjälpa att cancern kom i emellan men du är lika fullt övergiven.

Du kanske borde ta kontakt med din vårdcentral och få en kurator kontakt – en kurator har ju tystnadsplikt så det kan ju hjälpa dig. Dessutom så kan man nog få lite nya vinklar på livet om man skriver ner det man tänker – här är du ju helt anonym när du skriver…

// KRAM

Hejhej

Jag vill bara att du ska veta att vi är flera här som lyssnar och ser dig. Det finns räddning. Dina föräldrar har inte fel – tonåren är jobbiga. Men det ska inte vara såhär jobbigt, det är inte normalt. Försök prata med dem igen. Vi är några som finns här helt anonymt om du behöver skriva av dig. Stor kram!