Känner mig som ett enda stort misslyckande. Jag är 15 år och “går” i 9an. Ja, eller rättare sagt gick, har inte varit där på säkert 3 månader. Och inte en hel dag på 5 månader. Jag vet inte vad jag ska göra, alla pratar om att jag ska gå ett år efter 9an och plugga upp betygen som just nu är obefintliga. Men jag känner att jag vill ju klara av skolan och gå ut med betyg utan att behöva gå någon jävla extra år. Alla säger att det vore bra för mig att gå de extra året men jag förstår inte vad med de som skulle va bra. Jag kommer inte kunna ta studenten med mina kompisar. När dem går ut skolan är jag fortfarande kvar. Jag kommer alltid vara ett år äldre än alla andra och det sista jag vill är att vara annorlunda. Jag tänker hela tiden att om jag inte går ut 9an med betyg kommer jag avsluta mitt liv om jag inte gjort de innan. För såhär nära ett självmord har jag aldrig varit och då har jag ändå levt med grov psykisk ohälsa sedan jag var 9 år. När jag var kanske 10-11 år var första gången jag skrek till en läkare att jag inte ville leva mer. Blev jag tagen på allvar? Svar: nej. Och vad allt detta lett till jo men självmordstankar och planer, självskadebeteende, ohälsosam relation till mat och en konstant ångest. Jag vet inte hur jag ska klara av detta, hur klarar man av 9an när man lever med en psykisk hälsa som är i botten och hur blir man tagen på allvar av människor? Det räcker uppenbarligen inte med att säga “jag orkar inte leva längre” ska det behöva gå så långt att jag gör ett suicide försök innan jag blir tagen på allvar? Kommer jag någonsin att må bättre? Alla säger alltid att “det blir bättre” men blir det verkligen bättre för alla?
Jag känner mig bara så jävla misslyckad.