mer än bara tonårsnojja

Hej!

Jag är i mina sena tonår och har en hel del tankar. På senaste tiden har jag känt mig bortvald och inte längre prioriterad bland mina bästa vänner som jag varit med under mestatiden av min barndom. Detta märker jag genom flertal exempel som ikväll då en av mina bästa vänner har en stor fest där jag inte blev medbjuden. Det kanske låter som ett litet problem men det grundar sig i något större. Att inte känna mig prioriterad och uppskattad. Hur gör jag för att få tillbaka mitt självförtroende på egen hand?

Hmm känner igen det där – hände mig när jag började i högstadiet.

Vad gjorde jag? Gjorde saker som intresserade mig?

Funderar på om inte fenomenet beror på att man växer ifrån varandra – intressen förändras genom livet – kan det ha hänt mellan dig och dina vänner?

Anonym skrev:

Hmm känner igen det där – hände mig när jag började i högstadiet. Vad gjorde jag? Gjorde saker som intresserade mig? Funderar på om inte fenomenet beror på att man växer ifrån varandra – intressen förändras genom livet – kan det ha hänt mellan dig och dina vänner?

Det kan hända att vi växer ifrån varandra, men det gör faktumet ATT vi kanske gör det sårar. Mest för att jag ser att dem fortfarande umgås utan mig och “klarar” sig mer än väl.

Håller med dig – det svider och man måste sörja att ens vänner vuxit ifrån en … Skulle du fortsätta att umgås med en person som inte är på samma plan som du själv?

Jag personligen tycker det är en svår konst…

Anonym skrev:

Håller med dig – det svider och man måste sörja att ens vänner vuxit ifrån en … Skulle du fortsätta att umgås med en person som inte är på samma plan som du själv? Jag personligen tycker det är en svår konst…

Det skulle jag förmodligen inte, men det är troligtvis förändringen som är det svåraste, att gå vidare.

ja det är ju det… själv undrade jag vad som var fel med mig… det var en pissig period ….

Kanske är det väl så att man ska sörja det man förlorat och försöka förstå vad som händer för att få förmågan att gå vidare…

Vad tror du är mekanismerna för att dina “vänner” kommit att dra sig undan dig? Har ni fått olika umgängeskultur som det var i mitt fall? (jag blev för töntig när jag inte kunde och ville ställa upp på saker som blev populära att pyssla med)

//Kram

Anonym skrev:

ja det är ju det… själv undrade jag vad som var fel med mig… det var en pissig period …. Kanske är det väl så att man ska sörja det man förlorat och försöka förstå vad som händer för att få förmågan att gå vidare… Vad tror du är mekanismerna för att dina ”vänner” kommit att dra sig undan dig? Har ni fått olika umgängeskultur som det var i mitt fall? (jag blev för töntig när jag inte kunde och ville ställa upp på saker som blev populära att pyssla med) //Kram

 

Jag skulle säga att anledningen till varför de har dragit sig undan är dels för att vi har fått olika umgängen. Inte riktigt olika umgängeskulturer kanske men att vi inte umgås med “samma” vänner eller vad man säger. Det som är det underliga är att eftersom vi umgås med ungefär liknande vänner har jag svårt att förstå varför det är så svårt att få en medbjudan, om du/ni förstår.

Hmm tror du att det finns något hierarkiskt – att deras vänner har en bättre social ställning i någon gruppering?

Anonym skrev:

Hmm tror du att det finns något hierarkiskt – att deras vänner har en bättre social ställning i någon gruppering?

Ja det kan finnas ett samband med något hierarkiskt. Men å andra sidan har vi delade vänner vilket på något sätt gör oss på “samma nivå”, men även om de inte har en bättre social ställning så kanske det bara sitter i huvudet.

Ja det har du rätt i – det sitter nog i huvudet men det räcker ju för att de ska söka sig nya vänner och dumpa de gamla…

Det är så intressant att status kan vara viktigt för vem man umgås med.

Vad har du för intressen? Själv har jag fått nya vänner som valt mig genom mina intressen…

 

Anonym skrev:

Ja det har du rätt i – det sitter nog i huvudet men det räcker ju för att de ska söka sig nya vänner och dumpa de gamla… Det är så intressant att status kan vara viktigt för vem man umgås med. Vad har du för intressen? Själv har jag fått nya vänner som valt mig genom mina intressen…

Jag skulle säga att jag och mina vänner har delade intressen. Vi gillar att äta god mat, lyssna på musik och intresserar oss för mestadels samma grejer. Mest av allt har vi delad humor vilket underlättar väldigt mycket då vi alltid kan skratta bort jobbiga situationer om det behövs. Jag antar att jag kanske inte saknar något, men att det på något sätt “stör” mig ändå att de finns och umgås utan mig även om jag inte saknar dem, låter det rimligt?

Ja det låter rimligt – för det du beskriver liknar den känslan som jag har när jag bytt arbetsplats – man kommer till en punkt då man inte deltar i möten eller tillhör en självklarhet som varit en egen tidigare.. en slags tomhet som behöver fyllas …