Hem > Forum > Under 18 > Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0
  • Jag är en 17-årig tjej och har mått dåligt i ca 7 år nu. Allt började när jag bytte skola i 4:an och jag blev utstött ur min nya vängrupp. Ända sen dess har jag i princip varit och kännt mig helt ensam. Jag har inte haft några vänner fram till ett år sedan, när jag började 1:an i gymnasiet. Jag är jätteglad av att jag hittat så fina vänner nu, och t.o.m. fått en pojkvän som jag älskar mest av allt i världen, men jag är rädd att mitt mående har inte fixats till bara för mitt nya tillskott av gemenskap. Jag hatar fortfarande allt med mig själv: min personlighet, mitt utseende, min otränade kropp, min bristande sociala förmåga osv… Jag har aldrig gillat att flagga om mitt dåliga mående inför andra så jag pratar aldrig om det heller. Nu när min kille ibland frågar hur jag mår så heter det antingen att jag ”mår bra/är bara trött” eller att jag inte säger någonting, inte för att jag vill vara tyst, men för att så fort jag försöker prata så börjar det blockeras i min hals och göra jätteont, som att nån tar ett strypgrepp på mig. Min kille har även mängder med egna problem att axla och jag tror det skulle bli för mycket för honom om han fick höra hela sanningen om hur jag mår.

    Min killes familj är också extremt tränings- och kroppsfixerade och det har fått mig att oroa mig för min egen kropp och mitt matintag, vilket har gjort att jag i perioder svälter mig själv för att gå ner i vikt. Jag har även fått mer och mer tankar på att skära mig, vilket jag endast gjort 3 ggr i mitt liv tidigare, under utspridda perioder.

    Jag började dricka då o då med mina kompisar för ettag sedan för skojs skull, men sen ca två veckor tillbaks så är alkohol det enda jag kan tänka på för det känns så bra att ha kul och tappa vettet ettag. (skulle aldrig våga dricka själv dock, vill heller inte ta mig till den punkten). När jag är nykter igen så känns allt bara skit.

    Jag har länge gått runt med självmordstankar som kommer och går regelbundet, men de senaste månaderna så är dem verkligen konstanta. Jag vill inte må dåligt men det känns som att det inte finns nån lösning på detta. Saker som händer i livet just nu går skit, skolan och min självkänsla, min mammas psykiska ohälsa och min systers arbetssituation. Jag har haft kontakt med UMO och BUP tidigare i genuina försök att söka hjälp, men det har aldrig blivit bättre. Jag vill bara må bra. Varför ska det vara så svårt att bara få må bra?

     

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.