Hem > Forum > Under 18 > Jag står i skulden till min mamma och pappas skillsmässa

Jag står i skulden till min mamma och pappas skillsmässa

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Jag vet inte vart jag ska börja. I flera års tid har jag och mina föräldrar bråkat. Jag har varit en pain in the ass. En jobbig och irriterad ungjävel. Jag har tyckt att mina föräldrar bara har varit tjatiga och gnatiga. ’’Gör si, gör så’’ (suck) Men det tror jag många tonåringar känner igen sig i. Även fast man just där och då hatar dom över allt annat så innerst inne så älskar man dom.

    Jag har inte alltid haft en jättelätt skolgång. Det började väl i högstadiet. Jag vet inte om jag ska kalla det för mobbning, men jag var väldigt mycket utanför. Hade inga kompisar. Hade väldigt svårt för att passa in och satt inlåst på toaletten rasterna igenom. Jag var den där tysta tjejen i skolan, som inte sa så mycket, inte gjorde så mycket ljud ifrån sig (om inte någon kom fram och pratade med mig givetvis) Jag var inget A barn men jag hade godkänt i alla ämnen. Jag hade/har svårt för matte och engelska men that’s it! Jag var den personen som ofta satt själv i klassrummet. Varje gång man skulle delas in i grupper och man fick bestämma själv vilka man skulle vara med så var jag oftast själv. Ibland kanske det var nån snäll själ som frågade om jag ville vara med deras grupp. Men det var inte ofta. Eller på idrotten när man skulle para sig 2 och 2.

    Folk skrattade åt mig i korridoren, fnissade och viskade till varandra. Dom gav mig alltid dom där blickarna att dom såg ner på mig. Att det var något fel på mig. Att jag på något sätt var konstig. Även fast dom inte sa det så säger en blick mer än 1000 ord. Folk snackade om mig. Folk som inte kände mig. Folk som jag aldrig pratat med, eller ens lagt märke till existerade. Så var hela min högstadietid.

    Eftersom jag alltid varit den tystlåtna i skolan så höll jag alla mina känslor inom mig och när jag kom hem så var det som en lättnad. Då kunde jag vara mig själv igen. Jag kunde släppa ut allt. Då jag visade ren skär ilska mot mina föräldrar och sa dom något så blev jag ännu mer galen. Inombords så var jag väldigt ledsen. Jag kunde bli nått så fruktansvärt arg. Men när jag visade dessa aggretionsproblemen så blev mina föräldrar ett och värre. Vi sa saker till varandra som absolut inte var okej någonstans. Och jag står för det jag sagt och ångrar vissa saker väldigt mycket. Jag försökte förklara för dom att jag mådde dåligt och hur det var i skolan. Men jag hade väldigt svårt för att öppna upp mig men när jag väl tog modet och försökte öppna upp mig och säga något iaf. Så betedde dom sig som ett gäng 5 åringar. Dom stod och höll för öronen och skrek ’’LALALA’’ för att inte höra mig när jag försökte säga något som jag tyckte var väldigt känsligt. Deras förklaring till det beteendet var ’’nä men du är alltid så negativ hela tiden, och vi orkar inte höra på ditt tjat’’ jag var verkligen inte alltid negativ. Jag försökte åtminstone vara glad och göra stämningen bra men det blev bara fel. Och när dom stod och höll för öronen så gjorde det att jag stängde av helt. Jag vågade inte säga nånting och höll ALLT inom mig. Men bråken vartenda kväll fortsatte. Vi höll på att slita av håret på varandra så mycket vi bråka. Jag kände att dom inte lyssnade på mig och jag skulle steppa på tå för dom, de liksom funkade inte.

    Dom hotade många gånger med att skilja sig pga mig men det blev aldrig av. Dom sa det gång på gång på gång men hände aldrig. Och till slut när dom hade sagt det för ofta så var det bara ’’visst fine gör det då’’ För orkade inte mer. Jag mådde så dåligt att jag skar mig själv, gick dagligen runt med självmordstankar och kände absolut ingen lust att vilja fortsätta leva mitt liv.

    Men så började jag gymnasiet. Det var nog min räddning. Jag fick 2 världens finaste och bästa vänner. Som verkligen stöttar mig i allt och finns där för mig vad som. Dom dömer mig inte för hur jag är. Jag har upptäckt att jag är en helt annan människa med dom. Väldigt glad, energisk och full i fan. Jag mår så bra och är så lycklig i deras närhet. Vi har så kul ihop och hittar på så mycket tillsammans. Det kallas verkligen för äkta vänner och skulle kunna ge dom hela världen om jag kunde. Hela jag sken upp och utan dom hade jag varit död idag.

    Relationerna hemma till mina föräldrar, ja jo vi fortsatte att gräla ibland men inte på samma nivå. Det kändes så skönt att det var lite lugnare iaf. Trots så som dom betett sig mot mig så var jag beredd på att förlåta dom. Inte glömma det dom gjort men förlåta. För jag vet att jag också gjort fel och önskade att dom förlät mig. Jag ville börja om en ny start med dom. ville verkligen inte vara ovän. Ett tag så kändes det bra. Vi var glada ihop och dom här gallskriken på kvällarna var inte längre aktuellt. Småbråk ibland ja! men sånt är det i alla familjer.

    Helt plötsligt kom det mitt från ingenstans. Jag fick ett SMS av pappa. Där det stod något i stil med att ’’eftersom vi bråkar så mycket så klarar vi inte av att ta hand om dig, du är extremt jobbig. Jag och mamma älskar varandra fortfarande jättemycket men vi har slutat att älska dig. Det är ditt fel att det blev som det blev och hela skulden står på dig’’ När pappa skrev det sms:et så förstod jag att det var allvar. Jag satt i skolan och hade lektion. Läste sms:et och sprang ut från klassrummet låste in mig på toa och grät. Försökte ringa honom men svarade inte mig. Jag förstod inte vad som hände. Vi hade det bra nu, nu var det absolut inga problem i den bemärkelsen. Förstod inte varför dom gjorde såhär. När jag kommer hem den dagen så har mamma packat sina grejer och redan flyttat därifrån. Jag och pappa ’’pratade’’ länge om detta. Jag kände mig så besviken på mig själv och även på dom. Jag måste nu bo varannan vecka hos dom men helt ärligt orkar jag inte bo hos någon av dom, då dom alltid pratar om skilsmässan och att det är mitt fel, orkar inte höra det gång på gång 24/7.

    Jag mår nu extremt dåligt över detta. Jag vet att jag gjort mycket fel men ingen människa är väl felfri?  Mina släktingar tycker att mamma och pappa har gjort fel i detta. Dom tycker det är fel av dom att lägga den skulden på mig. Det känns ändå skönt att dom står på min sida. Men på något sätt känns det ändå som att allt är mitt fel. Om jag inte hade varit så satans bråkig så hade detta kanske aldrig hänt. Då hade dom kanske fortfarande bott ihop. Jag har förstört relationen mellan dom. Och jag tänker efter allt skit som dom gått igenom innan jag fanns med i bilden så har dom hållit ihop. Dom har varit starka och klarat sig igenom allt också så kommer jag där och förstör allting. Känner så dåligt samvete. Kan inte leva med det här. Det funkar inte. Det går bara inte att leva med samvetet att jag står i skuld till mamma och pappas skilsmässa.  Jag har varit så himla jobbig att dom beslutat att skilja sig. Och som dom sagt många gånger ’’vi älskar fortfarande varandra men det är dig som vi slutat älska’’ då är det ganska uppenbart att det är jag som är det stora problemet. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Mår extremt dåligt över detta att jag funderat flera gånger på att avsluta allt. Om jag bara försvinner så slipper dom mig. Då kanske dom kan hitta tillbaka till varandra för då har ju problemet försvunnit. Det kanske egentligen vore det bästa för alla. Speciellt för dom. Men sen och samtidigt så vet jag att det inte är bra att ta livet av sig. Det är fegt och de visar bara på att man är svag.

    Men ska man verkligen stanna kvar och vara stark? eller ska man ge upp? Just nu känner jag att jag inte orkar stå upp och kämpa vidare. Jag har inte ens mina föräldrar vid min sida, då dom slutat älska mig. Just dom orden sårar så mycket, det gör fruktansvärt ont att höra det. För jag älskar dom. Det gör jag verkligen det var dom som tog hand om mig när jag var liten, som tog bort mig från ett ställe som inte var bra för mig. Ett ställe som jag knappt fick mat på bordet, och om jag ens skulle få tak över huvudet var inte säkert. Även fast inte mamma födde mig så ser jag ändå henne som min mamma. Jag har vuxit upp och blivit uppfostrad här. Älskar dom och sen få höra tillbaka att dom inte älskar mig längre. Jag trodde verkligen dom tyckte om mig eftersom jag fått höra det tidigare, men tydligen hade jag fel. Dom säger att dom har älskat mig men att i 7:an så förändrades jag och var inte samma gamla person som jag en gång varit och det är det som dom hatar med mig. Men alla förändras ju? Man är inte alltid samma person hela livet ut. Eller? och efter det jag fått gå igenom i skolan så är det kanske inte konstigt att jag förändrades till det negativa. Ingen människa blir glad av det där, och jag fattar heller inte för den tiden är ju nu över, jag är inte likadan längre.

    Och varför ska jag dela med mig av det som hänt när dom betedde sig som dom gjord mot mig, vägrade lyssna och stod och höll för öronen? Sen skyller dom på mig att allt blev som det blev men hade dom lyssnat på mig från första början så hade dom kanske kunnat hjälpa mig i tid, men det var dom som valde att bete sig på det där viset. Men nu har dom separerat och finns inte så mycket att göra åt. Gjort är gjort. Jag vill och försöker få det som vanligt igen. Att dom ska bo ihop igen och att detta ska bli bortglömt men det är för sent nu, det finns ingen återvändo. Allt är hopplöst.

    Det är inte ditt fel.

    Det spelar ingen roll om din pappa sa det till dig; Det är inte ditt fel.
    Dina föräldrar är vuxna människor, som valt att sätta dig till denna värld. Du bär inte ansvaret för de beslut de tar i sin vuxna relation. Det är inte rätt att han valde att lägga det på dig, oavsett om ni hade det jobbigt eller inte. Alla familjer går genom dåliga perioder, dåliga år, en del har ett rent helvete. Men du som barn behöver inte stå till svars för att dina föräldrar valt att skilja sig. Det är deras uppgift att bära vikten av beslutet, inte ditt.

    Jag önskar för dig att du slutade klandra dig själv. Jag förstår att det är lättare sagt än gjort, men försök. Ett bra sätt att börja släppa taget om skulden är att vara snällare mot sig själv. Cut yourself a break. Det är jättejobbigt när föräldrar skiljer sig, eller ens familjesituation förändras. Försök fokusera på dig själv; vad behöver du för att må bättre under tumultet kring skilsmässan? Hur kan du gå tillväga för att inte klandra dig själv?

    Jag önskar att din pappa inte valt att säga sådär till dig. Det är inte snällt. Det är faktiskt oerhört manipulativt gjort av honom. Är det så att du kan prata med honom och säga hur det han sa fick dig att må? Är det möjligt att ha en lugn och sansad diskussion med honom?’

    Ta hand om dig. <3

    Trådstartaren

    Det är inte ditt fel. Det spelar ingen roll om din pappa sa det till dig; Det är inte ditt fel. Dina föräldrar är vuxna människor, som valt att sätta dig till denna värld. Du bär inte ansvaret för de beslut de tar i sin vuxna relation. Det är inte rätt att han valde att lägga det på dig, oavsett om ni hade det jobbigt eller inte. Alla familjer går genom dåliga perioder, dåliga år, en del har ett rent helvete. Men du som barn behöver inte stå till svars för att dina föräldrar valt att skilja sig. Det är deras uppgift att bära vikten av beslutet, inte ditt. Jag önskar för dig att du slutade klandra dig själv. Jag förstår att det är lättare sagt än gjort, men försök. Ett bra sätt att börja släppa taget om skulden är att vara snällare mot sig själv. Cut yourself a break. Det är jättejobbigt när föräldrar skiljer sig, eller ens familjesituation förändras. Försök fokusera på dig själv; vad behöver du för att må bättre under tumultet kring skilsmässan? Hur kan du gå tillväga för att inte klandra dig själv? Jag önskar att din pappa inte valt att säga sådär till dig. Det är inte snällt. Det är faktiskt oerhört manipulativt gjort av honom. Är det så att du kan prata med honom och säga hur det han sa fick dig att må? Är det möjligt att ha en lugn och sansad diskussion med honom?’ Ta hand om dig. <3

     

     

    Jag vet att jag inte borde ta åt mig av det. Och för flera årsen när dom bodde ihop så sa dom alltid ”att det är aldrig barnets fel att ens föräldrar skiljer sig” men nu står vi här, dom har skilt sig och lägger skulden på mig. Jag vet inte vart jag ska ta vägen för vad dom än säger så är det ändå ALLT mitt fel.

    Det går inte att prata med honom. Varje gång man ska prata med honom så blir det bara hetsigt och det slutar upp i bråk. Har även försökt att prata med mamma men det går inte med henne heller. Jag orkar inte bo hos någon av dom men ändå måste jag för att jag har ingen annanstans att bo. Varje gång jag försöker öppna upp mig och prata om mina känslor, och hur jag känner för hela situationen så blir det bara kaos. Det är dom som börjar gapa och skrika på mig. De tar inte mina känslor på allvar och tror att jag bara säger så för att det ska tycka synd om mig.

    Så numera håller jag allt inom mig för börjar jag att prata om det så blir det bara skrik och bråk och jag orkar inte med mer bråk. Och ja ibland så kan även bråken sluta i fysisk våld. Ibland blir det blåmärke och ibland inte. Det spelar ingen roll om jag är hos mamma eller pappa, det kan sluta upp sådär vilket som och för att slippa det är det bäst att hålla tyst.

    Om du blir utsatt för våld i hemmet tycker jag absolut att du ska höra av dig till soc eller BRIS. Det finns inget som ursäktar att de gör så mot dig. Soc kan hjälpa, det innebär inte heller automatiskt att dina föräldrar tappar vårdnaden eller att du måste flytta hemifrån – de ger er verktygen för att få er situation att funka.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.