Hej!
Jag är en tjej med en trasig bakgrund och som har väldigt mycket känslor och tankar!
Jag var i en depression för ett år sedan i ungefär ett halv år, men efter det har jag ändå mått bra!
Nu är jag rädd för att falla tillbaka!
Har haft lov nu och har inte gjort nånting vilket innebär att jag tänkt mycket, vilket är farligt för mig!
Jag har känt mig ensam och uttråkad men när någon frågar om jag vill göra nåt så vill jag inte!
Jag känner mig vilsen!
Jag känner mig så tråkig och elak typ för mitt konstiga beteende går ju ut på alla andra!
En kompis blev arg på mig ganska nyligen och min familj är kaos som vanligt! (Min familj är väldigt komplicerad) Mina föräldrar är skilda och jag har många syskon både halv o hel! Det har varit mycket bråk i min familj och det är det fortfarande, vi är lika på vissa sett men ändå såå olika! Båda mina föräldrar mår väldigt dåligt och har någon grad av alkoholmissbruk! Just nu bor jag endast hos en av mina föräldrar men är ganska trött på det just nu, det var skönt i början men inte längre! Mina föräldrar har även en tendens att lägga över all skuld och ansvar på oss barn och mycket har fallit över mig. Ett exempel är att under min depression så grälade jag med min mamma varpå hon skriker åt mig ”vill du att jag ska ska gå och ta livet av mig, är det det du vill” något sådant och hon har även skrivit att jag inte verkar vilja ha en mamma osv. Detta har tagit väldigt hårt på mig!
Och eftersom att båda mina föräldrar mår dåligt så känner man alltid skuld om man varit elak och jag kan ligga på nätterna och vara rädd för att de ska göra något dumt mot sig själva. Detta ansvar ska jag som barn inte behöva ta, jag borde inte oroa mig men det gör jag! Deras mående går utöver mig och jg känner ofta skuld trots att jag inte borde det!
Jag har nästan alltid tagit hand om mig själv, jag har haft min syster och vi har kunnat prata om allt, men liksom i slutändan så har man bara sig själv? Och särskillt på sista tiden när min systrr flyttade, då har jag blivit mer och mer självständig och fått ta tag i myxket själv! Jag har även fått ta hand om mina småsyskon.
Min pappa Kan jag inte orata med för han lyssnar inte, det enda han vill är att jag ska lyckas i skolan, men han hjälper mig aldrig utan klagar bara på mig för att jag bara får godtjänt.
Så på sista tiden har jag blivit en ”ensambvarg” jag trivs med mig själv men börjar tröttna på det nu! Är så trött på mig själv och mina tankar!
Jag har dessutom en ätstörning, eller jag har ingen diagnos eller så men är ganska säker på att jag har någon form av ätstörning! Den tar över mitt liv, äter upp mig! Det enda jag kan tänka på är mat, och hur tjock jag är! Jag orkar inte det mer!
Tankarna dödar mig, de äter upp mig inifrån o ut! Kan ni bara försvinna, kan ni tjafsa nån annanstans? Låt mig va. Snällaaaa.
Och det är mycket i skolan men jag orkar liksom inte, känner att jag inte får ut nånting av det! Jag är inte motiverad och kan inte koncentrera mig! Jag vill må bra först, och det jag vill göra i mitt liv känns det som att skolan inte kan hjälpa mig med ändå, eller så har jag bara valt fel linje!
Känner bara att jag är så trött på mig själv just nu och jag vill allt annat än det här!
Vill bara ta tag i mig själv igen men vet inte hur för jag vet inte vad jag vill!
Jag har så mycket inom mig, och så mycket kreativitet men jag får liksom inte utlopp för det.
Det är så mycket jag vill men inte kan!
Jag måste ta detta på alvar nu, behöver hjälp!