Hem > Forum > Under 18 > Ingen livslust, självskada

Ingen livslust, självskada

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Okej har jag konstant haft tankar på att ta livet av mig. Jag ser helt enkelt ingen mening med livet bara, för jag vet att allt en dag tar slut ändå. Det går i perioder. Men har planerat olika självmordsförsök sen 2019 men aldrig genomfört dem. Har istället självskadat för att ”fördröja” det. Har flera paket Alvedon som jag planerat att överdosa i månader. Kan någon mer relatera? Varför finns det något som stoppar mig från att ta tabletterna? Men samtidigt något som vill att jag ska skada mig själv. Jag vill samtidigt inte bli ”frisk” och leva livet som ingenting, för jag vill inte leva. Även i de bättre stunderna vill jag ändå bort. Snälla säg att någon förstår.

    jag förstår precis. något gjorde så att jag aldrig tog de där sista tabletterna som skulle garantera min död men fortsatte med samma destruktiva beteenden.

    vet att det är skitsvårt att klara av livet men att överdosera på alvedon är inte kul så hoppas du kan tänka om.

    Trådstartaren

    Tack. Visste att jag inte var ensam. Känns bara som att Alvedon är det säkraste kortet för att  ropa på hjälp. Om jag skulle lägga mig på rälsen så har jag en garanterad död, men om jag överdoserar kan jag fortfarande räddas. Jag vill visa hur jag mår och ropa på hjälp. Det kan jag inte göra genom ord eller andra samtal.. 🙁

    Jag gjorde så. Planerade i år. Har/haft desteuktiva beteenden bla självskada och ätstörningar för att ”fördröja” det hela.

    Fick nog och tog ** alvedon. Skrev till skolkurator, som kontaktade 112. 112 ringde upp mig och kopplade in giftmedelinformation-centralen, var direkt toxic dos för min vikt. Var ensam utomhus och minderårig så de skickade en ambulans direkt.

    Fick dricka kol, ta prover o läggas in på observation på barnmedicinavd. med prover rätt ofta i 30h. Kräktes konstant ett dygn efter. Inge trevligt. Men fin vårdpersonal. Jobbigt att det var mkt studenter dör just då, när de skulle skriva ut mig + berätta att de gjort en orosanmälan så var de 2 läkare + 4 studenter i rummet, jobbigt. ”Slapp” psyket då jag bor i norrbotten, finns int mkt slutenvård innom Bup, + sjukhuset visste ej om hemmsasituatiomen.

    Det jag vill säga med detta är att- det är ej värt att riskera att din lever skadas för resten av ditt liv om det endast är i syfte att ropa på hjälp.

    För att tilägga-
    Fick först rätt ok hjälp, men så fort de visade sig att jag ”mådde liite bättre” så sänktes kontakten å jag känner mig förminskad igen. Slussat fram o tillbaka. Fick höja antidepresivan flera gångesr efter överdosen, nu hjälper de inte alls nåmer. Är på ruta 1 igen.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.