Funderar på att skada mig själv

Jag känner mig så tom och hopplös just nu och jag har ingen att vända mig till. Jag har haft ett ganska allvarligt självskadebeteende förut och det känns som att jag är på väg att hamna där igen. Jag känner mig så trött på mig själv och jag är säker på att alla andra är det med. De senaste två månaderna har varit svåra för mig, och jag har börjat skada mig själv på låren igen men inatt (jag skriver detta kl. 01:05) vill jag göra det på armarna. Jag tänker tillbaks och hela mitt liv har varit skit. Det blir bara svårare och svårare att leka glad hela tiden. Jag känner mig så jävla patetisk och ensam. Framtiden verkar inte ljus. Jag bor med min familj och det enda som får mig att tänka att jag kanske inte ska skära mig inatt är min 3 åriga lillebror. Jag kanske flyttar hemifrån snart (till ett internat) och jag vet inte vad som kommer hålla mig borta från mina tankar då.

Hej!

Hur gick natten? Skadade du dig?

Jag är själv erfaren med självskadebeteende och hopplöshet sedan tonåren (nu är jag snart 30) och DET BLIR BÄTTRE! Även om det inte känns så, det är en jobbig period just nu. Det är en period i livet just nu.

Har du någon kontakt med BUP? Kan du prata med dina föräldrar om att du är inne i en jobbig period?

Personligen tycker jag och har lärt mig genom åren att man inte ALLS måste vara glad och positiv hela tiden. Om vi får visa att vi är glada måste vi ju få visa den andra sidan också! Det går inte att vara glad och positiv jämt enligt min livserfarenhet. Livet är upp och ned. Tonåren är speciellt upp å ned och turbulent med allt vad det innebär att börja bli vuxen.

Kommer du ha någon kontakt med skolhälsa på internatet, om du nu flyttar?

 

Jag är SÄKER på att alla andra inte är trötta på dig! Även om det känns så.

Du skriver att det enda som får dig att inte skära dig är din lillebror. Då har du ju ett positivt ankare mitt i allt jobbigt!

Kram

Hej (och tack för ditt svar)

 

Jag skadade mig, men inte på mina armar.

Det känns som att alla säger att det blir bättre, men när? Det känns ju som att det aldrig tar slut och precis när livet börjar kännas lite lättare är det alltid något som ska göra det svårt igen. Min mamma börjar närma sig 50 och hon mår fortfarande skit och jag är rädd att jag också kommer att må dåligt resten av mitt liv.

Jag har haft kontakt med BUP tidigare men den kontakten avbröts efter att jag fick en diagnos och jag tror de ville att jag fick hjälp på habiliteringen, vilket inte har hänt ännu, och jag kan inte prata med min mamma om någonting för hon blir bara sur när jag försöker prata med henne om jobbiga känslor.

Jag vågar inte visa för min familj att jag går igenom saker eftersom att jag egentligen ska ta anti-depressiv medicin (fast jag glömmer bort ganska ofta att ta medicinen). Men även om jag tar min medicin regelbundet så som jag ska, så finns det ju fortfarande dåliga dagar då jag mår sämre, men så fort jag visar minsta lilla tecken på att jag inte mår så bra, så frågar mamma om jag tar min medicin som jag ska på ett sätt som får mig att skämmas för att jag mår dåligt. Om hon upptäcker att jag gråter på mitt rum måste jag ljuga om varför jag gråter, jag kan inte berätta om att jag mår skit för då suckar hon och säger att ”alla mår skit här, vad vill du, vad ska du göra?” (Om jag inte kommer på någon ursäkt/lögn så säger hon bara till mig att sluta gråta)

Jag tror det kommer att finnas en skolsköterska som på alla andra skolor och jag vet att det kommer finnas personal dygnet runt på internatboendet.

 

De flesta har nog tröttnat dock. Jag är bara jobbig och klagar på allt hela tiden och jag vill be om ursäkt för det.

Ja, det var pga. min lillebror som jag slutade skada mig för några år sedan då jag mådde som värst.