Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, men jag tror att något är fel i min hjärna. Jag ska vara så ärlig som det bara går utan att folk ska ta illa upp.
Jag hatar mig själv, men jag är bäst i hela världen. Jag hatar mina problem, men dem är det enda jag bryr mig om. Det är inte ofta jag gör det, men jag vet att jag är väldigt bra på att manipulera folk. Jag har många vänner, men av de vännerna är det typ 2, kanske 3 som jag faktiskt bryr mig om och vill vara vän med. Har funderat gång på gång ifall jag bara ska säga upp kontakten med alla förutom mina närmaste vänner. Har ingen speciell anledning. De är bra människor, men de är irriterande och tar min energi.
Jag tror att en av mina vänner förstörde mig en del, utan att hen visste om det, men jag kan inte lägga skulden på hen, för depression är inget man kan rå för. Men det är främst den personen jag vill bort från. Hen mådde riktigt dåligt, och våran vänskap byggde faktiskt helt och hållet på hens depression. Jag skulle vara hens stöttepelare, prata hen ur självmordstankar och självskadebeteende, till och med prata hen ur ett antal självmordsförsök, varav många inte ens var på riktigt. Eftersom jag är den i våran vänskapskrets som kan hålla sig lugn i sånna situationer och komma med tips blev jag den hen vände sig till. Efter ett tag slutade jag bry mig. Min sympati var försvunnen, jag hjälpte bara för att jag var tvungen, vad skulle jag vara för människa om jag visade att jag inte brydde mig? Och nu när hen mår bättre pratar vi knappt, vilket är en lättnad för mig.
Jag har svårt att känna sympati med folk. Och jag har ett överlägsenhetskomplex, samtidigt som jag hatar mig själv, men mest av allt hatar jag världen. Lider utav grov ångest, socialångest, overklighetskänslor, självskadebeteende, självmordstankar och djup tomhet varvat med dagar då jag mår hyfsat bra/mer än bra. (Är otroligt fascinerad av skärsår och smärta, vilket är en stor anledning till mitt självskadebeteende)
Lever också med överdrivet paranoida och katastrofala tankar till och från (lever ständigt i känslan av att vara övervakad, förföljd, avlyssnad etc, och ofta föreställer jag mig att någon ska bryta sig in/gömmer sig i lägenheten, har en plan uttänkt ifall något sådant skulle hända).
Skolan är lidande, har dålig koncentrationsförmåga och många dagar kan jag inte ens ta mig iväg till skolan då jag antingen inte kommer upp ur sängen eller ut ur dörren. Nu när vi har distansundervisning varannan dag för att minska antalet elever samlade i skolan har det blivit lite enklare för mig.
Känner mig felplacerad i världen, hör inte hemma någonstans, och är ständigt missförstådd. Tänker annorlunda och ofta känns det som att ingen kan förstå mina tankar och känslor. Och min pappa gör det inte lättare. Han sätter ord i min mun, tror att han förstår, och blir arg när jag säger att jag inte vill ha hans ”hjälp”, mamma hjälper mig mycket mer. Och värst av allt så matar han mina paranoida tankar och misstänksamheter mot internet, corona pandemin osv..
Jag litar knappt på någon, men låtsas som att jag gör det. Bryr mig knappt om någon heller, men samma här – låtsas som att jag gör det.
Just nu mår jag bra, men kände för att skriva detta. Det är nu när jag mår bra som jag kan reflektera och ge mig själv en rättvis chans att berätta det jag lever med. Sedan när jag mår skit och bara vill dö så kommer det vara omöjligt att vara ärlig.
Vill också tillägga att jag har pratat med olika kuratorer. Just nu träffar jag ingen på grund av att det inte funkade med min förra. Men kommer förmodligen bli slussad till någon ny snart, mot min vilja.
Tack för din tid.