anorexia, en kompetativ sjukdom som gör allt för att vinna

känslan när jag ser hur enkelt hårstrånen dras bort från min hårbotten när jag drar handen igenom håret, känslan när yrseln kryper sig fram när jag ställer mig upp, känslan när tomheten i magen spänner till, känslan när mina händer är helt torra, känslan när jag ser alla blåmärken som spridit sig över min kropp, känslan när både mina händer och fötter är iskalla, känslan när jag ser att siffrorna är lägre än igår.

stolthet. känslan är stolthet. jag känner mig stolt. stolt över vadå?
känner jag mig stolt för att ha förstört min kropp? nej. jag känner mig stolt för jag har stoppat mig själv. stoppat mig ifrån att vara äcklig. stoppat mig själv att vara motbjudande.

jag har lyckats. lyckats med bestraffningen. bestraffningen för hur jag ser ut, hur jag rör mig, hur jag beter mig. bestraffningen för jag sa det där. jag sa det där man inte ska säga. jag sa för mycket.

det var ju mitt fel. mitt fel. fel.
vad är egentligen fel?
fel för mig är när någon gör något man inte ska göra. det jag tycker är rätt är fel för dig, och tvärtom. jag tycker allt är fel. allting med mig själv är fel. du kanske inte ser det, men för mig är allting fel.

allting känns och ser fel ut, inte bara när det gäller mig utan allting.
stolen är oskön, pennan låter för mycket, någons andning är för hög, solens strålar är för starka.

allting är bara fel, så är det med maten. all mat är fel.

Ironiskt nog var det min rädsla för att någon skulle upptäcka sjukdomen som fick mig att faktiskt bli bättre. Jag lyckades sluta göra mig av med maten efter en två veckors semester med familjen. Jag fortsatte begränsa mig själv men lustigt nog så var jag faktiskt nöjd över att jag behöll min mat. Jag åt ju fortfarande inte de mängder jag borde, och jag har nog än idag inte blivit helt frisk, men jag blev stolt över att jag lyckades sluta spy, och kunde acceptera mig själv för det.

Jag tror att ätstörningar främst attackerar perfektionister av olika slag. Jag använde min sjukdom som en motvikt till alla mina problem med relationer och skolan. Jag är fortfarande perfektionist. Men jag lär mig sakta men säkert att acceptera imperfektion. Jag tyckte aldrig att andra såg dåliga ut. Jag dömde de för deras vikt, men jag kopplade aldrig någon jag ansåg vara tjock till att vara ful. Tvärtom hade jag lätt för att se andras skönhet. Jag la större vikt vid det tankesättet, och jobbar på det än idag, men jag lär mig sakta att acceptera andras imperfektioner. Och när jag ser andras imperfektioner inser jag att mina egna är helt okej. Ingen är helt perfekt, oavsett vad man försöker framställa sig som.

Oavsett vad grunden till din sjukdom kan vara, ett behov av kontroll är det vanligaste, så kan man jobba på det. Och jag berättade aldrig för någon att jag var sjuk, utan jag tog mig ur det själv i den takt jag ville. Jag uppmanar dig att försöka acceptera dig själv. Mitt största steg var när jag slutade väga mig själv dagligen, och när jag äntligen slutade skriva ner varenda kalori jag åt. Det är möjligt. Och livet är så mycket enklare när inte varje tanke handlar om mat och hur man ska få i sig så lite som möjligt utan att någon märker det! Förstå att det är en process, och om du behöver hjälp så våga berätta för någon. Kanske för en kompis om inte annat? Att du skriver om det här får mig ändå att tro att du vill ha en förändring. Och det är det första viktigaste steget. Du är redan på bättringsvägen och jag lovar att du kommer att tycka om dig själv och livet så mycket bättre efter det. Ta hand om dig <3

Hur går det för dig? Hur mår du?