jag vet inte vad som är vad längre. att inte veta om jag är verklig, eller om jag bara är väldigt paranoid tar kål på mig. jag hör röster i mitt huvud och det känns som att jag blir förföljd vars jag än är. det är läskigt. mina föräldrar förstår inget och säger att “det bara är mina tankar som spökar”.
jag mår väldigt dåligt. jag känner mig ständigt orkeslös, trött, och jag har aldrig sjunkit djupare i min depression än nu. inget är kul längre, allt känns onödigt och jag orkar snart inte mer.
jag har börjat självskada igen och min familj är så besviken på mig. de litar inte på mig och jag får inte duscha utan att min mamma sitter i badrummet. det känns inte bra. jag känner mig som ett stort misslyckande. det känns som att den fysiska smärtan tar bort allt annat. blodet som rinner gör att jag känns levande i stunden.
jag vill inte leva längre. jag är så nära på att överdosera på alvedon eller något. det enda som gör att jag stannar är rädslan för att misslyckas igen.
jag vet inte vad jag ska göra.
