jag har gått genom mycket i livet, jag är en föyktning en ensamkommande barn, jag blev tvungen att lämna familjen när jag var 12 år o kom till Sverige när jag var 14år pgv krig i mitt land. Här hoppades jag att starta o ha ett livsom de andra, kändes jätte jobbig utan föräldrar när man är 12 år o det känns förtfarande även om jag är 17, jag skulle ge bort 50 års av mitt liv bara för att kunna se min mamma i 5 minter o berätta vad jag har gått genom, efter fyra års väntan på migartionsverkets beslut fick min familj avslag väldigt väldigt orättvist för jag ser folk som kommer varje timme utan problem, jag tror jag föddes bara för jag ska lida kanske, ingen var ärligt mot mig nästan 80% av folk som var nära till mig svikit mig på nåt sätt, menar inte att folk är svikare utan så fort behöver de hjälp med något kommer de fram till dig o ber om hjälp sen försvinner de tills …
det enda jag tänker göra är få ett att jobba och fixa ett vanlig liv som alla har rätt till den, heh var ät jobbe då det har gått 2 år sen jag söker jobb hela tiden och har inte hittat nåt, just nu är jag hemlös arbetslös och mår väldigt dåligt! Kommer inte ihåg eller haft ett enda dag som jag kände mig lycklig, kan inte sova ordentlig mardrömmar kommer so fort jag blundar, jag brukar prata med mig själv om mig själv, vet inte när det tar slut jag vet att det är upp till mig själv men ibland måste man låta svårigheter att vinna för man kan inte göra nånting.
Önskar ett bra liv för alla och de som är långt ifrån sina föräldrar hoppas att de för träffa dem. Kärlek till er!
