Jag är snart 18, då tar de mig på allvar.
Jag är snart 18, då finns jag på riktigt.
Jag är snart 18, kan jag äntligen hitta en väg?
Varje morgon vaknar jag och väntar på att samla tillräckligt med energi för att gå upp.
Nu med distans skola tvingar jag mig själv gå upp tre-fyra minuter innan lektionstid så jag skyndar mig dit och har inte tid att tänka på något annat.
Min frånvaro var väl över 40% och de lät mig äntligen plugga hemifrån.
Jag vill bara kunna gå ut och umgås med mina vänner med jag klarar inte av det. Jag vet att jag inte klarar av det och jag kämpar inte ifrån för jag orkar inte.
Kan jag snälla bara få påbörja könsutredningen. Snälla?
Jag vill inte leva så här. Jag behöver hjälp och jag vet inte om jag klarar av ytterligare 1,5 år av väntan och inte ett enda utredningssamtal eller någon som helst hjälp.
Snälla ta bort alla dessa känslor jag tycker inte att någon förtjänar att leva i detta helvete som jag och så många andra genomlider. Snälla hjälp oss. Vi betyder något, låt inte de övertyga dig om något annat. <3