Hem > Forum > Trans > "Ensam" i min transsexualitet!

"Ensam" i min transsexualitet!

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7
  • Avatar

    Jag hade hoppats hitta berättelser om om att vara transsexuell.Hoppas att det är någon som vill berätta.Jag vet inte om jag är transsexuell,(kan nämna också att jag är 48år gammal och vill inte vara kvinna)känt hela livet att jag vill vara kille.Har försökt att passa in i det kön jag är född till.Mitt liv är sedan tonåren präglat av dåligt mående.Jag har med självskadebeteende och ätstörning bl a reglerat mina känslor.Efter många års terapi och div behandlingar kan jag hantera vardagen.Känner att det är något som inte stämmer.Tack vare att detta uppmärksammats i media och modiga människor som delar med sig av sina historier,har jag nu hittat den saknade pusselbiten i mitt liv?Jag hoppas det i varje fall och att det inte är försent.Känner mig rädd och ensam.En person lyssnar på mig och tar mina tankar och känslor på allvar.Hon arbetar kommunalt så jag har ingen omkring mig att dela mina tankar och känslor med resten av tiden.Vi ses en gång i veckan.Pratat med min läkare om en remiss för en utredning om jag har  könsdysfori.Tyvärr fick jag ingen vidare respons från läkaren.Utan mer ”jag ska konsultera med en kollega.Det lutar åt att jag inte skriver någon remiss”.Fortsättning följer…eller inte.Känns bra att få skriva av sig.Lite lättare inombords just nu.Tack för att ni tog er tid att läsa detta.(kommer inte ihåg vad mitt alias är:Rappakalja så har jag skrivit under med något.)Å vad glad jag blir,hittat mycket nu när jag gick vidare på Mind Forum.Första gången som jag besöker den här sidan:)

    Hej på dig!
    Jag kan inte påstå att jag relaterar till precis allt du skriver i din tråd, men att inte känna sig hemma eller bekväm i könsrollen man blivit tilldelad träffade rakt i hjärtat. Jag själv lutar mer åt det ickebinära hållet, snarare än trans. Men jag, precis som du, är inte bekväm i min kvinnlighet, och skulle helst vara utan den.

    Där vi skiljer oss åt är där du önskar att du var en man önskar jag att jag inte var något av det. Jag vet inte om jag kan hjälpa dig med mina erfarenheter eftersom de skiljer sig åt, men jag hoppas att du kanske kan hitta några guldkorn i det jag skriver. Annars kan jag helt enkelt lyssna om du behöver prata, det gör jag mer än gärna. 🙂

    Jag har aldrig trivts i min könsroll. Aldrig någonsin. Jag har snarare gått igenom faser där jag utforskat min kvinnlighet, lite som när man testar ett plagg för skojs skulle men som man aldrig någonsin skulle ha på sig egentligen. Det tog mig många år innan jag hittade rätt, inte för att jag är HELT där än (frågan är om man någonsin kan bli 100% säker) men något som hjälpte mig var när jag verkligen ansträngde mig för att sluta tänka på kön överhuvudtaget. Om vi tänker efter, är det egentligen oerhört lite som sklijer män och kvinnor åt, utan det är just i samhällets påhittade syn på vad som kategoriseras som ”manligt” och ”kvinnligt” vi hittar de allra flesta skillnader.

    Män är , generellt sett, lite starkare fysiskt sätt. Och that’s it. Kanske några skillnader i förbränning och andra kroppsliga funktioner, men i stort så är vi mellan könen väldigt lika. Mer lika än olika åtminstone. Det är samhället som placerat könsrollerna, och om du helt enkelt säger ”nej tack, jag vill inte delta” till dem, kan det hjälpa med ditt mående tänker jag? Transsexualitet är inget man ska vifta bort, verkligen inte, och jag tycker det låter som att vården inte hjälper dig till den mån du behöver bli hjälpt. Du har rätt till att vara den du är, och vården ska helt klart hjälpa till med det. Men kan mitt tankesätt kanske hjälpa fram till det att du får den hjälp du behöver? Jag hoppas att jag kan hjälpa lite grann åtminstone. 🙂

    Jag önskar dig allt gott, och att du får känna frid i den du är.

    Ta hand om dig. <3

    Hej på dig! Jag kan inte påstå att jag relaterar till precis allt du skriver i din tråd, men att inte känna sig hemma eller bekväm i könsrollen man blivit tilldelad träffade rakt i hjärtat. Jag själv lutar mer åt det ickebinära hållet, snarare än trans. Men jag, precis som du, är inte bekväm i min kvinnlighet, och skulle helst vara utan den. Där vi skiljer oss åt är där du önskar att du var en man önskar jag att jag inte var något av det. Jag vet inte om jag kan hjälpa dig med mina erfarenheter eftersom de skiljer sig åt, men jag hoppas att du kanske kan hitta några guldkorn i det jag skriver. Annars kan jag helt enkelt lyssna om du behöver prata, det gör jag mer än gärna. 🙂 Jag har aldrig trivts i min könsroll. Aldrig någonsin. Jag har snarare gått igenom faser där jag utforskat min kvinnlighet, lite som när man testar ett plagg för skojs skulle men som man aldrig någonsin skulle ha på sig egentligen. Det tog mig många år innan jag hittade rätt, inte för att jag är HELT där än (frågan är om man någonsin kan bli 100% säker) men något som hjälpte mig var när jag verkligen ansträngde mig för att sluta tänka på kön överhuvudtaget. Om vi tänker efter, är det egentligen oerhört lite som sklijer män och kvinnor åt, utan det är just i samhällets påhittade syn på vad som kategoriseras som ”manligt” och ”kvinnligt” vi hittar de allra flesta skillnader. Män är , generellt sett, lite starkare fysiskt sätt. Och that’s it. Kanske några skillnader i förbränning och andra kroppsliga funktioner, men i stort så är vi mellan könen väldigt lika. Mer lika än olika åtminstone. Det är samhället som placerat könsrollerna, och om du helt enkelt säger ”nej tack, jag vill inte delta” till dem, kan det hjälpa med ditt mående tänker jag? Transsexualitet är inget man ska vifta bort, verkligen inte, och jag tycker det låter som att vården inte hjälper dig till den mån du behöver bli hjälpt. Du har rätt till att vara den du är, och vården ska helt klart hjälpa till med det. Men kan mitt tankesätt kanske hjälpa fram till det att du får den hjälp du behöver? Jag hoppas att jag kan hjälpa lite grann åtminstone. 🙂 Jag önskar dig allt gott, och att du får känna frid i den du är. Ta hand om dig. <3

    Hej! Jag ville bara säga att jag själv är Ickebinär, jag känner inte mig hemma hos någon av könen. Jag ville bara prata lite om det här och jag vill att du ska veta att du inte är ensam. Ta hand om dig nu

    Pratat med min läkare om en remiss för en utredning om jag har könsdysfori. Tyvärr fick jag ingen vidare respons från läkaren. Utan mer ”jag ska konsultera med en kollega. Det lutar åt att jag inte skriver någon remiss”

    Jättebra att du har pratat med en läkare. Det är ett jättestarkt första steg. Tyvärr verkade din läkare inte riktigt ta dig på allvar. Låt inte det hindra dig. Sök dig vidare till en annan läkare. Du har rätt att få fler utlåtanden. Ge inte upp. Det finns hjälp att få. Du har kommit så långt genom att söka dig vidare i dina funderingar, ge inte upp nu.

    Ser att ditt konto är borttaget, men hoppas du kanske läser detta ändå på något sätt. Även om jag inte delar just dina erfarenheter med könsdysfori så vet jag vilket steg det är att äntligen våga prata med någon. Det är aldrig för sent.

     

    Avatar

    Jag hade hoppats hitta berättelser om om att vara transsexuell.Hoppas att det är någon som vill berätta.Jag vet inte om jag är transsexuell,(kan nämna också att jag är 48år gammal och vill inte vara kvinna)känt hela livet att jag vill vara kille.Har försökt att passa in i det kön jag är född till.Mitt liv är sedan tonåren präglat av dåligt mående.Jag har med självskadebeteende och ätstörning bl a reglerat mina känslor.Efter många års terapi och div behandlingar kan jag hantera vardagen.Känner att det är något som inte stämmer.Tack vare att detta uppmärksammats i media och modiga människor som delar med sig av sina historier,har jag nu hittat den saknade pusselbiten i mitt liv?Jag hoppas det i varje fall och att det inte är försent.Känner mig rädd och ensam.En person lyssnar på mig och tar mina tankar och känslor på allvar.Hon arbetar kommunalt så jag har ingen omkring mig att dela mina tankar och känslor med resten av tiden.Vi ses en gång i veckan.Pratat med min läkare om en remiss för en utredning om jag har könsdysfori.Tyvärr fick jag ingen vidare respons från läkaren.Utan mer ”jag ska konsultera med en kollega.Det lutar åt att jag inte skriver någon remiss”.Fortsättning följer…eller inte.Känns bra att få skriva av sig.Lite lättare inombords just nu.Tack för att ni tog er tid att läsa detta.(kommer inte ihåg vad mitt alias är:Rappakalja så har jag skrivit under med något.)Å vad glad jag blir,hittat mycket nu när jag gick vidare på Mind Forum.Första gången som jag besöker den här sidan:)

    Hej

    Jag kan bara hålla med om det som du beskriver. För mig är den närmaste bottenlösa smärtan inombords när kroppen och hjärnan inte är i harmoni med varandra (kvinna i en manlig kropp) det som gör att jag återigen får upp tankar på självmord igen. Jag kan tillägga att jag är drygt 50 år och alltid har, så länge jag kan minnas, vetat att jag inte är som andra. Efter en period med riktigt djupa självmordstankar tog jag tag i mitt liv och sökte hjälp. Min erfarenhet av transsjukvården är inte särskilt bra. Det jag misstänker är att den anstormning som varit de senare åren till transvården har gjort är att, för att klara av arbetsbelastningen, avhumanisera de som söker hjälp. Den kyla och brist på empati som jag möttes av förvånande mig samt att jag med min ålder inte är lika intressant och prioriterad som jag hade varit som yngre. Det den också gjorde var, vilket jag märker nu, är att den glädje och förhoppning som jag initialt kände, sakta har förbytts till sorg och förtvivlan. De drömmar jag hade om att kunna leva som mig själv nog alltjämt kommer att förbli just drömmar. Vad som också alltmer blir uppenbart är den i stora delar den närmaste nedbrytande process som jag tvingas genomgå bara för att få vara mig själv. Jag bävar inför vad som ligger framför mig. Hur mycket jag än försöker hålla borta dem så kommer tankar på självmord upp igen. Det känns allt annat än bra och jag vet inte vad jag skall göra. Jag har inga höga tankar om sjukvården generellt som transsexuell och det gör det inte lättare för mig. Tack för ordet!

    Hej, det gör mig glad att du startat den här tråden. Vet inte om mitt svar kan vara till hjälp men delar gärna med mig av min erfarenhet. Jag är en 20 årig transkille.

    Nu har jag inte exakta datum och så i huvudet men jag påbörjade min könsidentitetsutredning när jag hade fyllt 18 och blev väldigt positivt överraskad av transvården i sthlm. Vet inte vart du bor men i sthlm till Anova som mottagningen heter där kan man skicka in en egenremiss. Går man in på deras hemsida och klickar sig fram kan man hitta egenanmälan om det är så att du vill skicka in en remiss till dom. Men vet inte hur det ser ut i andra städer. Men om det finns möjlighet för dig att skicka in en remiss själv så ska det fungera lika bra.

    Som sagt blev jag glatt överraskad av bemötandet jag fick av transvården.På sätt och vis är detta den tuffaste resan jag gjort på grund av min familj men jag försöker fokusera på dom runtomkring som stöttar mig. För detta är även det bästa jag gjort för mig själv. När det är tufft försöker jag påminna mig själv om att jag lever för min skull och gör detta för min skull. Hoppas du också kan komma till ro med vem du är och må bra i dig själv. Du må ha startat tråden här men du är absolut inte ensam! Det finns ett helt community som stöttar upp!

    Avatar

    Hej, det gör mig glad att du startat den här tråden. Vet inte om mitt svar kan vara till hjälp men delar gärna med mig av min erfarenhet. Jag är en 20 årig transkille. Nu har jag inte exakta datum och så i huvudet men jag påbörjade min könsidentitetsutredning när jag hade fyllt 18 och blev väldigt positivt överraskad av transvården i sthlm. Vet inte vart du bor men i sthlm till Anova som mottagningen heter där kan man skicka in en egenremiss. Går man in på deras hemsida och klickar sig fram kan man hitta egenanmälan om det är så att du vill skicka in en remiss till dom. Men vet inte hur det ser ut i andra städer. Men om det finns möjlighet för dig att skicka in en remiss själv så ska det fungera lika bra. Som sagt blev jag glatt överraskad av bemötandet jag fick av transvården.På sätt och vis är detta den tuffaste resan jag gjort på grund av min familj men jag försöker fokusera på dom runtomkring som stöttar mig. För detta är även det bästa jag gjort för mig själv. När det är tufft försöker jag påminna mig själv om att jag lever för min skull och gör detta för min skull. Hoppas du också kan komma till ro med vem du är och må bra i dig själv. Du må ha startat tråden här men du är absolut inte ensam! Det finns ett helt community som stöttar upp!

     

     

    Hej

    Vad glad jag blir att höra att du blivit så bra bemött på Anova. Jag önskar så att jag gjort något åt min könsdysfori när jag var i din ålder men det var en annan tid då jag växte upp på 70- och 80-talet. Allt var inte sämre förr och allt är inte bättre nu men tänk att som trans få växa upp idag, gud så härligt det hade varit. All lycka till dig och jag hoppas du får ett bra liv som dig själv. Mina allra varmaste och hjärtligaste tankar till dig! Ta riktigt väl hand om dig och passa på att njut av livet i fulla drag medans du är ung! Skjut inte upp saker i onödan, gör dem, spänn bågen. ”Det är skönare lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge” Verner von Heidenstam. Lova mig det!

     

    Min avsikt att sprida dålig stämning här eller att bryta mot reglerna för det här forumet och jag kommer därför inte att gå in på vissa delar i mitt liv just nu. De är alldeles för mörka. De får jag hantera på annat sätt.

    Jo, jag skickade in en egenremiss till just Anova. Du kan bara ana hur glad jag var när jag äntligen gjort det. Inför det första mötet var det som att gå på moln, fluffiga härliga moln! Jag var så lättad och glad. Det var pur och skär lycka i sin absolut renaste form som tänkas kan! Minnet av det lever jag fortfarande på i de riktigt mörka stunderna som jag har haft efter det. Vilken härlig tid det var, allt kändes möjligt, äntligen hade jag påbörjat resan som skulle göra att jag kunde vara mig själv efter så oändligt många plågsamma år. Det kändes så hoppfullt och det är faktiskt så att när jag nu sitter och skriver detta blir mina ögon riktigt, riktigt fuktiga när jag tänker tillbaka.

    De möten och personer jag träffat på Anova har haft en trevlig polerad yta men det finns inte mycket bakom ytan och fasaden det är något som blivit uppenbart för mig. Det finns en kyla, distans och en empatilöshet som jag inte vet vad det har för bakomliggande orsak. Inför varje nytt möte har jag gått in med inställningen att det förra mötet var ett undantag och att det här mötet skall bli bättre. Det har gjort att jag börjat fråga mig om det är något i min person som framkallar denna kyla och distans som är mer än vad som vore brukligt kopplat till att vara professionell i sin yrkesroll. Eftersom jag är otroligt uppskattad och älskad på mitt jobb samt i de andra sociala kontakter jag har så har jag kommit fram till att det nog inte är mig det är fel på ändå. Som exempel har jag ringt dem vid ett par tillfällen och lämnat meddelande på det nummer som de angett. Jag hade några frågor och funderingar men fick inget svar. Det kanske inte är hela världen men varför uppger man ett nummer som man inte lyssnar av eller ids svara på. För mig är det märkligt och det skickar en obehaglig signal till mig. Kanske övertolkar jag det men det känns verkligen inte bra. Det finns mer jag skulle kunna berätta men då skulle min anonymitet riskera att röjas mer än vad som redan gjorts med detta inlägg.

    Det jag tror ligger mig i fatet är kombinationen av egenremiss och min ålder, det är, tro mig, ingen bra kombination. Jag hamnar prioriteringsmässigt absolut längst bak av alla. Det har smärtat mig men samtidigt förstår jag att Anova prioriterar och måste göra så. De som kommer in på sedvanlig remiss samt är yngre har förtur. Det är så det är helt enkelt, hur smärtsamt det nu än kan vara för mig på det personliga planet. Processen framåt på Anova har jag inga förväntningar på alls längre. Jag gruvar mig för och har ont i magen inför nästa gång jag skall träffa dem. Vad kommer att hända då tänker jag. Orkar jag hålla uppe skenet och vilken känsla kommer jag att ha då jag går hem därifrån.

    Jag funderar allt mindre på framtiden och drömmer i princip inte alls om den längre utan lever mest i nuet, dag för dag. Vissa dagar är jobbigare än andra.

    Det som håller mig uppe fortfarande är mitt jobb och de underbara kollegor jag har där samt mina närmaste släktingar och vänner. Själv känner jag att jag är på väg in i ett tillstånd som inte känns bra och vad det leder till. Jag hoppas, trots allt, att jag inte gör något dumt under någon mörk period framöver. För någonstans långt, långt inom mig vill jag leva, leva som mig själv och den jag är, det känner jag, men den redan svaga livsgnistan blir allt svagare och jag kan inte göra något åt det. Avgrunden och oändligheten kommer närmare och lockropen därifrån maler på konstant i oförminskad styrka. Trots att jag håller emot för allt vad jag orkar känns ganska hopplöst faktiskt. Jag ber avslutningsvis jättemycket om ursäkt för att jag med dessa ord sprider en tråkig stämning här och hoppas att jag inte brutit mot reglerna, om det skulle vara så, ta i så fall bort detta inlägg. Min ursäkt till det jag skriver är att jag inte vet vad jag skall göra med alla dessa känslor av hopplöshet. När jag nu kommer till slutet på detta alldeles för långa inlägg så känns det, hur konstigt det än kan låta, lite bättre att i ord få formulera ned dessa tankar och att höra att det finns andra som det gått bra för. Jag gläds riktigt, riktigt mycket åt det sistnämnda. Tack för att du orkade läsa ända hit.

    Avatar

    Hej Vad glad jag blir att höra att du blivit så bra bemött på Anova. Jag önskar så att jag gjort något åt min könsdysfori när jag var i din ålder men det var en annan tid då jag växte upp på 70- och 80-talet. Allt var inte sämre förr och allt är inte bättre nu men tänk att som trans få växa upp idag, gud så härligt det hade varit. All lycka till dig och jag hoppas du får ett bra liv som dig själv. Mina allra varmaste och hjärtligaste tankar till dig! Ta riktigt väl hand om dig och passa på att njut av livet i fulla drag medans du är ung! Skjut inte upp saker i onödan, gör dem, spänn bågen. ”Det är skönare lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge” Verner von Heidenstam. Lova mig det! Min avsikt att sprida dålig stämning här eller att bryta mot reglerna för det här forumet och jag kommer därför inte att gå in på vissa delar i mitt liv just nu. De är alldeles för mörka. De får jag hantera på annat sätt. Jo, jag skickade in en egenremiss till just Anova. Du kan bara ana hur glad jag var när jag äntligen gjort det. Inför det första mötet var det som att gå på moln, fluffiga härliga moln! Jag var så lättad och glad. Det var pur och skär lycka i sin absolut renaste form som tänkas kan! Minnet av det lever jag fortfarande på i de riktigt mörka stunderna som jag har haft efter det. Vilken härlig tid det var, allt kändes möjligt, äntligen hade jag påbörjat resan som skulle göra att jag kunde vara mig själv efter så oändligt många plågsamma år. Det kändes så hoppfullt och det är faktiskt så att när jag nu sitter och skriver detta blir mina ögon riktigt, riktigt fuktiga när jag tänker tillbaka. De möten och personer jag träffat på Anova har haft en trevlig polerad yta men det finns inte mycket bakom ytan och fasaden det är något som blivit uppenbart för mig. Det finns en kyla, distans och en empatilöshet som jag inte vet vad det har för bakomliggande orsak. Inför varje nytt möte har jag gått in med inställningen att det förra mötet var ett undantag och att det här mötet skall bli bättre. Det har gjort att jag börjat fråga mig om det är något i min person som framkallar denna kyla och distans som är mer än vad som vore brukligt kopplat till att vara professionell i sin yrkesroll. Eftersom jag är otroligt uppskattad och älskad på mitt jobb samt i de andra sociala kontakter jag har så har jag kommit fram till att det nog inte är mig det är fel på ändå. Som exempel har jag ringt dem vid ett par tillfällen och lämnat meddelande på det nummer som de angett. Jag hade några frågor och funderingar men fick inget svar. Det kanske inte är hela världen men varför uppger man ett nummer som man inte lyssnar av eller ids svara på. För mig är det märkligt och det skickar en obehaglig signal till mig. Kanske övertolkar jag det men det känns verkligen inte bra. Det finns mer jag skulle kunna berätta men då skulle min anonymitet riskera att röjas mer än vad som redan gjorts med detta inlägg. Det jag tror ligger mig i fatet är kombinationen av egenremiss och min ålder, det är, tro mig, ingen bra kombination. Jag hamnar prioriteringsmässigt absolut längst bak av alla. Det har smärtat mig men samtidigt förstår jag att Anova prioriterar och måste göra så. De som kommer in på sedvanlig remiss samt är yngre har förtur. Det är så det är helt enkelt, hur smärtsamt det nu än kan vara för mig på det personliga planet. Processen framåt på Anova har jag inga förväntningar på alls längre. Jag gruvar mig för och har ont i magen inför nästa gång jag skall träffa dem. Vad kommer att hända då tänker jag. Orkar jag hålla uppe skenet och vilken känsla kommer jag att ha då jag går hem därifrån. Jag funderar allt mindre på framtiden och drömmer i princip inte alls om den längre utan lever mest i nuet, dag för dag. Vissa dagar är jobbigare än andra. Det som håller mig uppe fortfarande är mitt jobb och de underbara kollegor jag har där samt mina närmaste släktingar och vänner. Själv känner jag att jag är på väg in i ett tillstånd som inte känns bra och vad det leder till. Jag hoppas, trots allt, att jag inte gör något dumt under någon mörk period framöver. För någonstans långt, långt inom mig vill jag leva, leva som mig själv och den jag är, det känner jag, men den redan svaga livsgnistan blir allt svagare och jag kan inte göra något åt det. Avgrunden och oändligheten kommer närmare och lockropen därifrån maler på konstant i oförminskad styrka. Trots att jag håller emot för allt vad jag orkar känns ganska hopplöst faktiskt. Jag ber avslutningsvis jättemycket om ursäkt för att jag med dessa ord sprider en tråkig stämning här och hoppas att jag inte brutit mot reglerna, om det skulle vara så, ta i så fall bort detta inlägg. Min ursäkt till det jag skriver är att jag inte vet vad jag skall göra med alla dessa känslor av hopplöshet. När jag nu kommer till slutet på detta alldeles för långa inlägg så känns det, hur konstigt det än kan låta, lite bättre att i ord få formulera ned dessa tankar och att höra att det finns andra som det gått bra för. Jag gläds riktigt, riktigt mycket åt det sistnämnda. Tack för att du orkade läsa ända hit.[/quote]

     

    Det blev fel i början på stycket som börjar med ”Min avsikt att…”

    Två ord föll bort och det rätta skall vara ”Min avsikt är inte att…”

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.