Jag är en 15 årig tjej, men fast i en killes kropp och jag börjar bli desperat.
Jag har alltid känt mig lite annorlunda och nu under de senaste 6 åren så har jag förstått att jag egentligen är en tjej, det har plågat mig mycket att leva med det i hemlighet och tanken på att jag inte är den jag borde vara och min dysfori har bara blivit sämre och sämre.
Jag vet mycket om vad trans är och vad som kan göras och jag vet vad jag vill genomföra en full transformering och gärna så tidigt som möjligt och kunna ha möjlighet för operation när jag är 18 så att jag smidigt kan bli klar med allt så jag kan vara den jag är. Problemet är att det kommer att ta så lång tid innan man får hjälp, runt ett år utav väntande för en utredning och sen ytligare 1-2 år innan något kan bekräftas.
Jag vågar inte heller berätta för mina föräldrar vilket är det första steget jag måste ta, jag har hört de båda sagt det motsatta könet till transpersoner och förklarat för min yngre syskon när det är någon transperson att det till exempel egentligen är en kille när de egentligen är en tjej. De brukar även prata illa om LGBTQ personer och hur de överdriver [Måste ändå säga att jag också kan störa mig på det ibland när det blir till en överdrift,(stereotypen de flesta har av folk som är LGBTQ), men de missar majoriteten som lever sitt liv som de vill utan att göra en stor grej av det.] Det blir värre att berätta för mina föräldrar för att jag har förtryckt hur jag känner och gjort en falsk bild av mig själv så att jag ska kunna passa in i hur andra ser mig från utsidan. Det gör det inte heller bättre att jag giller att göra “manliga” saker som att spela krigsspel, vara väldigt intresserad av; djur, natur och överlevnad, att spendera mycket tid utomhus, och mer som är svårt att lyckas skriva ihop. Jag sade även när jag var liten (från förskoleklass till årskurs tre) att jag var en tjejtjusare eller rättare sagt att mina föräldrar sade det för att jag har aldrig dragits till att hänga med killar utan jag var alltid med tjejerna och lekte och pratade för att det var där jag passade in. Efter årskurs tre så bytte jag till en mycket större skola och eftersom att jag är extremt introvert och vill inte föra uppmärksamhet till mig (som kan bero på att jag inte känner mig trygg i min kropp) så vågade jag inte ta första steget med att hitta vänner. Första dagen så var det någon som frågade om jag ville bli hans vän och efter det så har vi varit varit bästa vänner sen dess och utökat våran vänskaps grupp. Redan från början då blev jag “fastlåst” med att vara med killar och i skolar så brukar det ofta delas upp till tjejer och killar när det handlar om vänskap. Jag är fortfarande vän med samma vänner som innan 5 år senare (börjar i årskurs nio under hösten). Alla av mina vänner är transfober och det har de tydligt uttryckt, de är bra vänner, men jag är fast med dem och jag vet att jag inte passar in där och om jag skulle lämna så skulle jag bli helt utfryst och bli helt ensam, ur deras perspektiv så blir det jag som lämnar dem utan anledning.
Min dysfori är för stor och varje kväll gråter jag för mig själv och tänker på det mycket, jag har också regelbundna självmords tankar och jag har planerat och gjort försök, men jag kommer alltid till tanken på min familj. Självmord är aldrig elakt för personen som gör det för att det är den enklaste utvägen, utan det är elakt mot alla runt sig och det är därför jag aldrig har lyckats hittills. Mitt liv nu är redan förstört , men jag kan inte förstöra deras liv och vara egoistisk. Det är därför jag alltid ser så glad ut och aldrig säger att något är fel även fast jag mår så dåligt, allt för att inte förstöra för de andra runt mig för att jag skulle aldrig vilja att någon annan ska få behöva uppleva den smärtan och sorgen jag har. Det här blandat med att jag måste upprätthålla en fasad gör mig väldigt emotionellt instabil som att små små argument om oviktiga saker kan lätt få mig att börja gråta och tjafsa emot för att jag har små mycket jag håller inom mig och då blir det de enda stunderna jag kan gråta på riktigt. Under kvällen när jag brukar sitta framför datorn så brukar jag ibland lyssna på musik och det är alltid på kvällen jag brukar gråta för mig själv, så nu när jag hör någon låt någon annan stans och det kan vara vilken som helst så börjar jag direkt bli ledsen och börja tänka på att jag är trans.
Jag måste berätta någon gång och det kommer bara att bli svårare och svårare, men troligtvis resultera i samma sak som om jag sagt det tidigare antingen bra eller dåligt. Jag orkar inte leva mer.
