Hem > Forum > Terapi & Medicin > Voxra och depersonalisation

Voxra och depersonalisation

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • Trådstartaren

    Jag åt Voxra ett tag och upplevde ett märkligt fenomen. Kom helt plötsligt vid en busshållplats. Det var som om jag på något sätt först blev helt känslotömd. Kände ingenting alls. All ångest, alla känslor var plötsligt borta. Sen var det som jag på något obeskrivligt sätt, betraktade mig själv utifrån. Det var rena muskelminnet som fick mig att plocka fram busskortet och ta mig upp på bussen och det tog säkert en halvtimme innan jag var fullt tillbaka till mig själv igen. När jag berättade det här för min läkare tog de genast bort Voxra då depersonalisation är en ovanlig biverkning.

    Jag hade utan vidare och utan känslor kunnat gå ut framför en bilar och bli påkörd. Kastat mig framför ett tåg eller på annat sätt helt enkelt tagit livet av mig. Det var underbart att var helt tom på känslor.

    Min läkare som skrev ut medicinen Voxra var till åren kommen och i stället för att få delat medicinen som jag får de andra vecka för vecka, skrev han recept på den. Jag funderar mycket på att hämta ut den och ta den och vänta på en sådan episod till vara beredd och då avsluta allt.

    Att det fenomenet jag upplevdes kallas för depersonalisation var inget läkaren berättade om utan det fick jag läsa mig till. Jag längtar så efter den känslolösheten igen. Att göra klart allt, vänta på att den inträffar och avsluta allt helt utan känslor. Det är vad jag skulle vilja göra.

    Avatar

    Intressant – jag har upplevt liknande när jag var ung fast utan mediciner. För en stund så var allt konstigt likgiltigt och jag kände att jag stod utanför mig själv och tittade på vad som sker.

    Förstår att det skulle kunna vara frestande att ta dessa mediciner för att slippa ångesten – men vad skulle hända om du går framför en bil och blir förlamad från halsen och nedåt?

    Det är något som jag ser hos många av er som skriver här på nätet – att ni inte förstår det jag sett – hur allt går snett och man blir kvar i livet som den unge killen som jag arbetade med i min ungdom som försökt ta livet av sig genom att kasta sig framför tåget – och satt nu kopplad till en respirator och oförmögen att röra ens ett litet finger…

    Det intressanta var att den killen sade att han fått glädjen över livet tillbaka… Tja vad rörigt det här blev men det jag vill säga att kanske ångest är det som håller dig vid liv… och förlorar du ångesten så kanske du oxå förlorar kontrollen över det som är ditt liv…

    Trådstartaren

    … Förstår att det skulle kunna vara frestande att ta dessa mediciner för att slippa ångesten – men vad skulle hända om du går framför en bil och blir förlamad från halsen och nedåt? Det är något som jag ser hos många av er som skriver här på nätet – att ni inte förstår det jag sett – hur allt går snett och man blir kvar i livet som den unge killen som jag arbetade med i min ungdom som försökt ta livet av sig genom att kasta sig framför tåget – och satt nu kopplad till en respirator och oförmögen att röra ens ett litet finger… Det intressanta var att den killen sade att han fått glädjen över livet tillbaka… Tja vad rörigt det här blev men det jag vill säga att kanske ångest är det som håller dig vid liv… och förlorar du ångesten så kanske du oxå förlorar kontrollen över det som är ditt liv…

    Jag skrev att jag skulle KUNNA kasta mig framför bilarna eller ett tåg utan att känna något. Fast det skulle jag skulle jag aldrig göra mot någon okänd.

    Jag skrev inte att det är vad jag tänkte göra om jag upplever depersonalisation igen. Tvärtom har jag en helt annan mycket säkrare metod i tankarna. Att utföra det helt tömd på känslor är precis vad jag önskar. Det tog som sagt ett tag innan jag återvände fullt till min kropp igen det är tid nog för att utföra vad jag tänkt.

    Trådstartaren

    Intressant – jag har upplevt liknande när jag var ung fast utan mediciner. För en stund så var allt konstigt likgiltigt och jag kände att jag stod utanför mig själv och tittade på vad som sker. Förstår att det skulle kunna vara frestande att ta dessa mediciner för att slippa ångesten – men vad skulle hända om du går framför en bil och blir förlamad från halsen och nedåt? Det är något som jag ser hos många av er som skriver här på nätet – att ni inte förstår det jag sett – hur allt går snett och man blir kvar i livet som den unge killen som jag arbetade med i min ungdom som försökt ta livet av sig genom att kasta sig framför tåget – och satt nu kopplad till en respirator och oförmögen att röra ens ett litet finger… Det intressanta var att den killen sade att han fått glädjen över livet tillbaka… Tja vad rörigt det här blev men det jag vill säga att kanske ångest är det som håller dig vid liv… och förlorar du ångesten så kanske du oxå förlorar kontrollen över det som är ditt liv…

    Du har fullständigt rätt i det. Det är en skillnad i att verkligen vilja ta livet av sig och inte kunna leva men inte vilja dö. Den senare gruppen handlar nog mest i affekt. Tänker inte igenom fullt ut. Själv har jag suttit i timmar och finkammat nätet på hur man bäst gör för att avsluta sitt liv. När du verkligen vill dö, men rädslan för smärtan, och ångesten är det som håller dig tillbaka.

    Jag antar att den stora gruppen tillhör den första gruppen. Vi andra som vet att vi kommer att avsluta våra dagar på våra egna villkor måste ha tänkt igenom det hela ordentligt.

    Trådstartaren

    Du har fullständigt rätt i det. Det är en skillnad i att verkligen vilja ta livet av sig och inte kunna leva men inte vilja dö. Den senare gruppen handlar nog mest i affekt. Tänker inte igenom fullt ut. Själv har jag suttit i timmar och finkammat nätet på hur man bäst gör för att avsluta sitt liv. När du verkligen vill dö, men rädslan för smärtan, och ångesten är det som håller dig tillbaka.  Vi andra som vet att vi kommer att avsluta våra dagar på våra egna villkor måste ha tänkt igenom det hela ordentligt.

     

    Det skulle stå: Jag antar att den stora gruppen tillhör den ANDRA gruppen.

    Avatar

    Du har fullständigt rätt i det. Det är en skillnad i att verkligen vilja ta livet av sig och inte kunna leva men inte vilja dö. Den senare gruppen handlar nog mest i affekt. Tänker inte igenom fullt ut. Själv har jag suttit i timmar och finkammat nätet på hur man bäst gör för att avsluta sitt liv. När du verkligen vill dö, men rädslan för smärtan, och ångesten är det som håller dig tillbaka. Jag antar att den stora gruppen tillhör den första gruppen. Vi andra som vet att vi kommer att avsluta våra dagar på våra egna villkor måste ha tänkt igenom det hela ordentligt.

    Så är det nog – men förstår jag dig rätt om jag uppfattat dina planer på att ta livet av dig som en bakdörr du tar till när du är färdig med din vandring – en extra exit så att säga som inte går att öppna för att du är rädd för att ha smärta och ångest… hmm

    Hur upplever du livet? Är det meningslöst eller hur ser du på det?

    Trådstartaren

    Så är det nog – men förstår jag dig rätt om jag uppfattat dina planer på att ta livet av dig som en bakdörr du tar till när du är färdig med din vandring – en extra exit så att säga som inte går att öppna för att du är rädd för att ha smärta och ångest… hmm Hur upplever du livet? Är det meningslöst eller hur ser du på det?

    Min depression har lättat en del. Det var en kris som utlöste depressionen, just nu  känns det inte konstant lika akut att ta mitt liv. Har god hjälp av ångesdämpande medel från psyk också. Jag hade två tillfällen då det var oerhört nära i somras.

    Jag har högfungerande Aspergers, är väldigt ensam. Min far dog 2016 och min mor kämpar aktivt för att följa efter honom så snabbt som möjligt. När hon gör det, och min katt också lämnat har jag inget kvar i livet. Då är det slut. Depression eller inte. Det finns inget i det här livet för mig när de är borta. Det är ett beslut jag tog för flera år sen.

    Första gången i år jag kunde ha tagit mitt liv var när katt var hos mamma för jag skulle frivilligt läggas in dagen efter. Kommer aldrig att frivilligt låta mig läggas in igen. Det var precis som jag trodde, inlåst medicinerad förvaring. Jag skrev ut mig så fort jag kunde. Andra gången var när jag upplevde depersonalisationen och var känslolös. Det är inte lätt att ta sitt liv, man måste vara bestämd om man inte gör det i affekt. Speciellt det sätt jag tänker göra det på kräver att jag är bestämd. Krävs en viljestyrka.

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.