Hem > Forum > Terapi & Medicin > Venlafaxin

Venlafaxin

Visar 9 inlägg - 25 till 33 (av 33 totalt)
32
  • Min spontana tanke är ”hej skiten, vad vill du nu?” Min gode terapeut gav mej olika nycklar i olika lägen. En var ”motgift”. När något väldigt obehagligt hände frågade hon om jag hade nått ”motgift”. Kan vara bra ibland. Alla hittar ju sina vägar på sitt eget sätt. Har man tur finns där en bra terapeut som kan vara med på vägen. En sak jag tänkte på apropå ditt filmintresse. Jag kan få upp olika strofer ur dikter, filmrepliker, musiktexter. De funkar ofta som en sorts motgift. Jag behöver inte förstå varför men det funkar. Några sådana strofer är ”let the dead bury the dead”, ”se upp för björnarna”, ”bonnlurk, slibbiga slurk…”, ”What goes aroud comes around”. Mina syskon har det också jobbigt på olika vis. En styrka med mina syskon är att de bevittnat detsamma som jag. Samtidigt har vi hanterat det väldigt olika. Känner du att du blir starkare av att tala med dina syskon?

    Jag pratar inte så mycket om mitt mående med mina syskon. Men jag vet att jag kan om jag vill, och det räcker för mig. Huvudsaken att de finns där. Men visst, ibland blir det lite djupare samtal, men inte så ofta. Det känns som jag sagt allt som finns att säga, så vi försöker göra normala saker tillsammans, som typ spela spel, fika, m.m.

    En till sak som jag är väldigt intresserad av är musik. Åkte ofta på konserter på 80 och 90-talet. Önskar jag kunde göra det med mina söner, men jag vågar inte.

    Trådstartaren

    Jag vill inte helt avskräcka från Venlafaxin men jag tror att det är VÄLDIGT viktigt att veta vad man ger sig in på.

    Har du någon bra samtalskontakt?

    Vad är det du känner igen i det vi berättat?

    Trådstartaren

    Jag pratar inte så mycket om mitt mående med mina syskon. Men jag vet att jag kan om jag vill, och det räcker för mig. Huvudsaken att de finns där. Men visst, ibland blir det lite djupare samtal, men inte så ofta. Det känns som jag sagt allt som finns att säga, så vi försöker göra normala saker tillsammans, som typ spela spel, fika, m.m. En till sak som jag är väldigt intresserad av är musik. Åkte ofta på konserter på 80 och 90-talet. Önskar jag kunde göra det med mina söner, men jag vågar inte.

    Är det själva resandet som hindrar dig?

    Trådstartaren

    Läst era inlägg och befinner mig i samma sits har stora problem med magen och orken finns inte Nu på semestern så har det blivit värre och med nytt jobb så kan man inte bli sjukskriven ska träffa läkare på fredag och funderar starkt på att vilja föreslå någon medicin vet inte annars hur jag ska komma vidare min fru har ätit venlafaxin förut men hon tyckte inte det hjälpte henne jag skulle vilja klara mig utan men vet inte hur har levt många år under press

    Jag vill inte helt avskräcka från Venlafaxin men jag tror att det är VÄLDIGT viktigt att veta vad man ger sig in på.

    Har du någon bra samtalskontakt?

    Vad är det du känner igen i det vi berättat?

    Trådstartaren

    Nu har jag gått ur sängen. Kl. är 16:12. Mår hyfsat ok, trots allt. Jag tror jag satt upp en mur mot den stora sorgen att inte ha ”normal” dygnsrytm och att inte orka göra allt jag borde göra om jag hade energi.

    Jag är VÄLDIGT självförlåtande men….när min sambo bara knysta något som inte passar in i min förlåtande hållning tänder jag till direkt.

    Som sagt under ytan finns en mycket stor sorg. Jag vill hålla den borta så jag orkar rikta näsan framåt och göra det jag tror leder i rätt riktning.

    Nu ligger mitt fokus på att sova när jag ligger i sängen. Oavsett vilken tid på dygnet det är.

    Mjuka av utsättningssymptom med sömn, ibumetin och panodil.

    Ta en runda i trädgården och titta på mina växter. Eventuellt plantera något om jag orkar.

    Städa något litet varje dag. Det är ofta väldigt litet.

    Jag är medlem i ett gym men går aldrig dit. Nu försöker jag hitta lite kraft till att komma iväg. Jag vet att det gör gott men jag har fortfarande inte lyckats ta mej dit.

    Jag tror att denna jämförelse med det ”normala” (vad det nu är) gör det kämpigt. Det sätter mig på avbytarbänken. Det blir ett helt annat spel och jag märker att jag får svårt att hitta någon behaglig roll där.

    Min terapeut var expert på att lösa upp de knutarna. Genom att acceptera att jag var den jag är och gjorde det jag behövde så frigjordes massor av energi. Mycket av det tänkandet har hon lyckats plantera i mej men, tyvärr, är det inte starkt nog.

    När jag var yngre tog jag mig an utmaningar som ”att  ta tjuren vid hornen”. Nu är det mer som att jag har en katt vid min sida och frågar ”vad vill du lille katt”.

    Trådstartaren

    Ingen vidare dag. TOM… SLÖ…. Allmänt trist….Inget har blivit gjort. Känner mig mest fet och menlös. Hoppas bara det är en deppdipp på grund av utsättningen och inte mitt nya menlösa jag. Återstår att se. Funderar på om jag ska våga trappa ner lite ytterligare för att komma fortare ur detta. Nu är jag i nått konstigt mellanläge som bara känns märkligt.

    Trådstartaren

    Kraftiga svettattacker, magont och illamående som att vara magsjuk. Gungar när jag får ljus i ögonen. Fortfarande väldigt slö. I övermorgon får jag gäster och det känns, så klar, jobbigt att inte vara i bättre form. Jag funderar på att berätta för dem att jag är på uttrappning som ger biverkningar så både de och jag kan ta läget för vad det är. En svår avvägning, tycker jag. Finns det någon som känner igen dilemmat?

    Kraftiga svettattacker, magont och illamående som att vara magsjuk. Gungar när jag får ljus i ögonen. Fortfarande väldigt slö. I övermorgon får jag gäster och det känns, så klar, jobbigt att inte vara i bättre form. Jag funderar på att berätta för dem att jag är på uttrappning som ger biverkningar så både de och jag kan ta läget för vad det är. En svår avvägning, tycker jag. Finns det någon som känner igen dilemmat?

     

    Jag har också varit med om att trappa ner på Venlafaxin (under psykiatrikers överinseende) men minns inga utsättningssymptom. Däremot började jag må sämre så jag trappade upp igen efter ett par månader.

    Trådstartaren

    Jag har också varit med om att trappa ner på Venlafaxin (under psykiatrikers överinseende) men minns inga utsättningssymptom. Däremot började jag må sämre så jag trappade upp igen efter ett par månader.

    Jag kan må sämre, riktigt urdåligt, stundtals. Tror att det är en del av själva utsättningsproblemet.

    Hur länge har du fått Venlafaxin?

Visar 9 inlägg - 25 till 33 (av 33 totalt)
32

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.