Nu har jag gått ur sängen. Kl. är 16:12. Mår hyfsat ok, trots allt. Jag tror jag satt upp en mur mot den stora sorgen att inte ha ”normal” dygnsrytm och att inte orka göra allt jag borde göra om jag hade energi.
Jag är VÄLDIGT självförlåtande men….när min sambo bara knysta något som inte passar in i min förlåtande hållning tänder jag till direkt.
Som sagt under ytan finns en mycket stor sorg. Jag vill hålla den borta så jag orkar rikta näsan framåt och göra det jag tror leder i rätt riktning.
Nu ligger mitt fokus på att sova när jag ligger i sängen. Oavsett vilken tid på dygnet det är.
Mjuka av utsättningssymptom med sömn, ibumetin och panodil.
Ta en runda i trädgården och titta på mina växter. Eventuellt plantera något om jag orkar.
Städa något litet varje dag. Det är ofta väldigt litet.
Jag är medlem i ett gym men går aldrig dit. Nu försöker jag hitta lite kraft till att komma iväg. Jag vet att det gör gott men jag har fortfarande inte lyckats ta mej dit.
Jag tror att denna jämförelse med det ”normala” (vad det nu är) gör det kämpigt. Det sätter mig på avbytarbänken. Det blir ett helt annat spel och jag märker att jag får svårt att hitta någon behaglig roll där.
Min terapeut var expert på att lösa upp de knutarna. Genom att acceptera att jag var den jag är och gjorde det jag behövde så frigjordes massor av energi. Mycket av det tänkandet har hon lyckats plantera i mej men, tyvärr, är det inte starkt nog.
När jag var yngre tog jag mig an utmaningar som ”att ta tjuren vid hornen”. Nu är det mer som att jag har en katt vid min sida och frågar ”vad vill du lille katt”.
