Venlafaxin

Meningen är väl att det ska finnas en trygg hand att hålla i när man närmar sig farorna. Själv är jag så rädd för vissa saker att jag nog inte skulle våga hur trygg den handen än var. Man får kanske välja lagom läskiga saker 🤔 Då kanske man kan få upp snitsen lite i taget.

Så modigt av dej att ge dig på det. Har du lust att berätta vilka läskigheter det rör sej om 😰?

[Green Dyjyse]

Jag har stora problem med att resa bort. Små turer på orten, typ att hälsa på vänner, går bra. Men direkt jag ska några mil åt något håll så låser det sig. Det går inte.

Ett annat problem jag har är att jag får väldigt stark ångest när frun och/eller barnen reser bort och jag blir ensam hemma. Jag har dock inga problem att vara ensam hemma på dagarna Men direkt det blir snack om att de ska åka långt bort och stanna några dagar så får jag ångest och panik.

 

Är det samma om ni åker tillsammans?

[Green Dyjyse]

Anonym skrev:

Är det samma om ni åker tillsammans?

Japp.

Har du bott där du bor nu hela livet?

[Green Dyjyse]

Anonym skrev:

Har du bott där du bor nu hela livet?

Ja, det har jag. Reste väldigt mycket fram till jag fyllde 30 år, sedan gick jag in i väggen totalt. Slutade nästan med allt. Jobb, resa, umgås, gå på fester, o.s.v. Det var 18 år sedan.

Nu jobbar jag halvtid och har ett ganska bra socialt liv, även om de flesta jag är med på fritiden ingår i släkten. Men på jobbet träffar jag många andra, så det är lugnt.

Låter ju fullt logiskt att kroppen reagerar med rädsla när du ska resa bort, tycker jag.

Själv har jag en del sådana ”stopp” i kroppen efter att ha kört för hårt med mig själv. Jag är också väldigt ovillig att lämna mitt hem nu. Jag har flyttat mycket genom livet men byggde upp ett ”hem” under 90-talet. Det sålde jag för några år sedan. Nu har jag köpt en gård som är mitt nya ”hem”.

Jag har ju inte som du men en släng av det. Jag ”borde” åka iväg och se till saker jag har att sköta i andra delar av landet men kommer inte iväg. Jag har inte panik men känner en stark otrygghet vid tanken på att åka hemifrån.

Tänker på snigeln som tar med sig sitt hem vart den går. Båt och husvagn är väl lite samma sak. Många packar ju med sig något ”tryggt” i väskan när de ska resa.

När man ”gått i väggen” blir ju vissa saker som en posttraumatisk stress. Paniken kommer när kroppen blir rädd för det som gjorde ont.

Jag berörs starkt av det du skriver och sitter delvis i samma båt. Jag försöker trygga upp mig så gott det går och tar utmaningarna försiktigt. Tänker också att det är viktigt med ”lust och längtan”. Det kan dra en elefant med en silkestråd. Lyssna på vad kroppen har lust till och bli bättre och bättre på att följa det.

Min lust väcks av att fixa med växter och klappa min katt. Har du något du tycker är roligt?

[Green Dyjyse]

Jag har saker som jag borde tycka är rolig, om du förstår vad jag menar? Alltså sådant jag gillade innan jag ”gick in i väggen”. Just nu är det inte mycket som känns roligt. Är väldigt filmintresserad, men till och med det har jag svårt för i vissa perioder. Men jag ser mycket film och serier, men har en liten svacka där för tillfället.

Fiske och träning var också något jag gillade väldigt mycket förut.

Tror jag fattar känslan. Jag minns att jag stod och tittade in i mitt orangeri och tänkte ”det här, borde jag tycka, är underbart”. Det kanske är att vara känslomässigt utmattad.

Vissa perioder kanske man inte behöver känna något särskilt. Kanske bara läka och hålla rutinerna. Liksom vila och bara låta allt vara. Tror att sinnena blir utmattade också. Typ smak och lukt. Kanske kroppens skydd när det gått för långt.

Så är det ju inte bara lust och längtan som gör än levande. Det är ju även sorg och saknad.

Kan du kommunicera med dig själv? Jag brukar göra det. Typ ”Oj, vad jag tycker det här är läskigt”. Eller ”Oj, vad jag känner mig ensam”. Svårt att förklara vad jag menar men det ger, på ett sätt, ett utifrånperspektiv.

Samtidigt kan man då också passa på att säga bättre saker till sej själv än vad omgivningen gör.

Inför andra har jag mycket mer prestationsångest än inför mig själv.

Är det något du känner igen?

[Green Dyjyse]

Mycket av min energi går åt till att diskutera med mig själv. Försöka hålla ångest och panik borta. Jag kan ha legat i soffan hela dagen nästan och ändå vara helt slut på kvällen. Ångest är jobbigt både fysiskt och psykiskt. Men det är de värsta perioderna. Jag har bättre perioder också. Men aldrig bra perioder…

Jag har ju läst mycket och talat med många om detta, men alla de råden försvinner när ångesten blir för stark. Kan dock prata ganska bra med min fru om detta, så det är ju bra. Har även systrar med liknande problem. Så jag har ett bra kontaktnät runt mig, vilket känns bra. Ibland skäms jag över att jag mår dåligt. Jag har egentligen inga stora problem i mitt liv, ändå mår jag skit. Men det är bara att acceptera och jobba därifrån.

Min spontana tanke är ”hej skiten, vad vill du nu?” Min gode terapeut gav mej olika nycklar i olika lägen. En var ”motgift”. När något väldigt obehagligt hände frågade hon om jag hade nått ”motgift”. Kan vara bra ibland.

Alla hittar ju sina vägar på sitt eget sätt. Har man tur finns där en bra terapeut som kan vara med på vägen.

En sak jag tänkte på apropå ditt filmintresse. Jag kan få upp olika strofer ur dikter, filmrepliker, musiktexter. De funkar ofta som en sorts motgift. Jag behöver inte förstå varför men det funkar. Några sådana strofer är ”let the dead bury the dead”, ”se upp för björnarna”, ”bonnlurk, slibbiga slurk…”, ”What goes aroud comes around”.

Mina syskon har det också jobbigt på olika vis. En styrka med mina syskon är att de bevittnat detsamma som jag. Samtidigt har vi hanterat det väldigt olika. Känner du att du blir starkare av att tala med dina syskon?

Läst era inlägg och befinner mig i samma sits har stora problem med magen och orken finns inte Nu på semestern så har det blivit värre och med nytt jobb så kan man inte bli sjukskriven ska träffa läkare på fredag och funderar starkt på att vilja föreslå någon medicin vet inte annars hur jag ska komma vidare min fru har ätit venlafaxin förut men hon tyckte inte det hjälpte henne jag skulle vilja klara mig utan men vet inte hur har levt många år under press