Varför sviker vården?

Jag lämnar den bästa behandlingen jag haft med dagliga samtal och personaltät verksamhet, yoga, bildterapi och flera föreläsningar per vecka av anledningen att jag uppmanats att sluta ställa mina frågor till personalen då andra patienter blir triggade. Jag känner mig oerhört sviken av behandlarna då de vill att jag ska ta ansvar för andras reaktioner. Som jag tolkar det är mina behov att förstå behandlingen bättre genom mina frågor mindre viktiga än andra patienters.

Även andra vårdinrättningar har svikit. Slutenvården kastade ut mig från avdelningen sist jag var där när jag fick ett sammanbrott och behövde stödet som bäst. Jag fick beskedet att jag skulle skrivas ut för att jag blev sämre på avdelningen.  Istället för att lugnt tala mig till sans med en personal eller två, när jag kände panik så larmar personalen istället så det står 20 pers personal i och utanför mitt rum. Jag blir vansinnig av situationen och börjar slå sönder sängbord, blomkrukor och kastar kuddar på läkaren som bara står och glor i dörröppningen utan att säga något. De stod och glodde på mig som om jag var ett jävla instängt djur som visste att det strax skulle till slakt. Till sist hör jag bara överläkaren skrika att jag ska lämna avdelningen. Jag gick direkt till St Görans då jag inte hade en aning vart jag skulle ta vägen, Blir inskriven på PIVA och utskriven ett dygn senare för att jag mådde för bra. Jag blev sittande utanför avdelningen länge och går sen raka vägen till tågspåret och hoppades att jag skulle få modet att hoppa. Polisen kommer och för mig St Görans psykakut iförd handbojor där två läkare överväger LPT men släpper till sist ut mig då jag fejkar att jag mår bra och att polisen tagit fel person. I en hel månad ligger jag hemma utan mat och sover, svårt chockad av att jag blivit utslängd där jag bett om hjälp.

Jag litar inte på människor och har svårt att ta till mig hjälp men undrar varför vården sviker när jag ber om hjälp och när jag inte längre klarar att prata lugnt. Det är som att personal inte vet någonting om vad som händer med en människa när nervsystemet tar över och styr beteendet till att slåss. Att starka känslor som fight/flight/freeze stänger av sans och förnuft. Att inte alla med vårdbehov gråter och är passiva när de mår dåligt. Det verkar som många inom vården blir helt nollställda och tafatta när en patient blir aggressiv eller agerar ut.

Alla får inte hjälp i psykiatrin. Du måste bete dig som svag, passiv och gärna hänga utanför receptionen för att ständigt be om medicin för att passa in. Du måste stå ut med att vänta i dagar med att få samtal om måendet. Jag är så jävla besviken. Dessutom har jag nu ingenstans att vända mig ifall jag mår dåligt inför skräcken att återvända till slutenvården så jag kan inte ens vara ärlig mot min öppenvårdsläkare ifall han då får för sig att LPTa mig.

Jag har kontaktat Patientnämnden, anhöriga har IVO-anmält händelserna liksom jag har bett om svar på många frågor från avdelningschefen men har inte fått svar trots att det nu snart passerat fyra månader.

Så tro inte att du blir bättre av att vända dig till psykiatrin. Risken är stor att du aldrig blir bra. Pröva allt annat innan du söker professionell vård i psykiatrin om du har Emotionell instabil störning, PTSD, ätstörning, depression och utmattning. Jag kan inte säga något gott om den längre.

Min fråga – hur mycket kan du styra ditt beteende  själv?

En underlig fråga. Är det inte uppenbart i texten? Ibland kan jag inte det och då hade det varit fint med professionellt och kompetent stöd – i de stunder jag utmanar mig själv och ber om hjälp på de sätt jag kan.

Hmm hur ber du om hjälp?

Indigo

Jag ber länge snällt om hjälp på olika sätt som varje mogen vuxen gör men när stresen är för stor tappar jag den förmågan. Mitt ärende är IVO-anmält och kommer att offentliggöras via tv och annan media.

Anonym skrev:

Jag lämnar den bästa behandlingen jag haft med dagliga samtal och personaltät verksamhet, yoga, bildterapi och flera föreläsningar per vecka av anledningen att jag uppmanats att sluta ställa mina frågor till personalen då andra patienter blir triggade. Jag känner mig oerhört sviken av behandlarna då de vill att jag ska ta ansvar för andras reaktioner. Som jag tolkar det är mina behov att förstå behandlingen bättre genom mina frågor mindre viktiga än andra patienters. Även andra vårdinrättningar har svikit. Slutenvården kastade ut mig från avdelningen sist jag var där när jag fick ett sammanbrott och behövde stödet som bäst. Jag fick beskedet att jag skulle skrivas ut för att jag blev sämre på avdelningen. Istället för att lugnt tala mig till sans med en personal eller två, när jag kände panik så larmar personalen istället så det står 20 pers personal i och utanför mitt rum. Jag blir vansinnig av situationen och börjar slå sönder sängbord, blomkrukor och kastar kuddar på läkaren som bara står och glor i dörröppningen utan att säga något. De stod och glodde på mig som om jag var ett jävla instängt djur som visste att det strax skulle till slakt. Till sist hör jag bara överläkaren skrika att jag ska lämna avdelningen. Jag gick direkt till St Görans då jag inte hade en aning vart jag skulle ta vägen, Blir inskriven på PIVA och utskriven ett dygn senare för att jag mådde för bra. Jag blev sittande utanför avdelningen länge och går sen raka vägen till tågspåret och hoppades att jag skulle få modet att hoppa. Polisen kommer och för mig St Görans psykakut iförd handbojor där två läkare överväger LPT men släpper till sist ut mig då jag fejkar att jag mår bra och att polisen tagit fel person. I en hel månad ligger jag hemma utan mat och sover, svårt chockad av att jag blivit utslängd där jag bett om hjälp. Jag litar inte på människor och har svårt att ta till mig hjälp men undrar varför vården sviker när jag ber om hjälp och när jag inte längre klarar att prata lugnt. Det är som att personal inte vet någonting om vad som händer med en människa när nervsystemet tar över och styr beteendet till att slåss. Att starka känslor som fight/flight/freeze stänger av sans och förnuft. Att inte alla med vårdbehov gråter och är passiva när de mår dåligt. Det verkar som många inom vården blir helt nollställda och tafatta när en patient blir aggressiv eller agerar ut. Alla får inte hjälp i psykiatrin. Du måste bete dig som svag, passiv och gärna hänga utanför receptionen för att ständigt be om medicin för att passa in. Du måste stå ut med att vänta i dagar med att få samtal om måendet. Jag är så jävla besviken. Dessutom har jag nu ingenstans att vända mig ifall jag mår dåligt inför skräcken att återvända till slutenvården så jag kan inte ens vara ärlig mot min öppenvårdsläkare ifall han då får för sig att LPTa mig. Jag har kontaktat Patientnämnden, anhöriga har IVO-anmält händelserna liksom jag har bett om svar på många frågor från avdelningschefen men har inte fått svar trots att det nu snart passerat fyra månader. Så tro inte att du blir bättre av att vända dig till psykiatrin. Risken är stor att du aldrig blir bra. Pröva allt annat innan du söker professionell vård i psykiatrin om du har Emotionell instabil störning, PTSD, ätstörning, depression och utmattning. Jag kan inte säga något gott om den längre.

 

Det verkar inte gå att göra nåt rätt när man har med vården att göra. Mår man så dåligt att man är apatisk och knappt orkar sitta upp så är man “omotiverad” och får ingen hjälp, sitter man och storgråter och bönar och ber om hjälp så är man “för sjuk för att ta till sig hjälp”, är man förbannad och uppvarvad av ångest så är man “pigg och frisk nog att klara sig själv”. Du är inte ensam om att bli sviken av vården. Det värsta sveket för mig är inte ens att de aldrig hjälper en, det är att de skyller på MIG. Jag har läst otaliga gånger i min journal att JAG avböjt hjälp när jag i själva verket suttit där och BETT om hjälp medan de har gett mig någon av ovannämnda ursäkter för att inte ge mig det. Har också fått höra att jag har “bristande följsamhet” och inte vill vara med på möten och grejer när det är de själva som sagt att jag inte får komma dit mer. Ju mer de sviker mig, desto mer lögner proppar de in i journalen, och då blir det ännu svårare att få hjälp för varje gång jag försöker. Jag är så jävla förbannad just nu men det ger mig lite hopp att jag åtminstone inte är ensam; det kanske inte är mitt fel att jag aldrig får nån hjälp.

Vi är definitivt inte ensamma i att inte uppleva att vården hjälper och ibland stjälper!