Var kan man vara absolut anonym?

Eftersom jag har stora problem med paranoia och att inte lita på folk överhuvudtaget, och psykologer och olika former av terapi skriver ner vartenda ord man säger, finns det nån instans man kan vända sig till där man det bara finns nån som lyssnar och reflekterar utan att skriva ner allting.

Jag vill inte att min psykiska ohälsa ska hamna i fel händer.

Tja det beror på om du vill ha terapi eller bara prata om sker i största allmänhet. Terapi är vård och som sådant måste det journalföras både för din och andras säkerhet. Dessutom tror jag inte att dina ord skrivs ner ordagrant utan det är nog så att en sammanfattning av det som samtalet handlar om hamnar i journalerna.

Du har ju oxå rätt att läsa dina journaler utan censur av det som noterats om dig och din person. Det är lag på att du ska ha rätt att säga ifrån om det finns felaktigheter och att det ska skrivas in i journalen.

Så är det terapi du behöver så tror jag att du kanske ska söka för just dina problem med misstänksamhet och fråga vad som händer med det som finns i journalerna. Du måste ge ditt medgivande för att andra läkare än den som behandlar dig ska få läsa det som skrivit som dig. Samma regler gäller för fysiska och psykiska behandlingar. En lättfattlig beskrivning finns i den här länken och där kan du länka vidare till andra sidor där det står om journaler.

Om det är samtal om livet och dagsformen utan krav på behandling så är väl MINDS forum rätt plats – här kan ingen se vem du är eftersom du inte får uppge namn eller ens hitta på ditt eget nick. Jag hänger här ganska mycket och pratar eller skriver inlägg eller bara läser vad andra har skrivit.

Välkommen!

Du kan läsa om MINDs användar vilkor här

Jag funderar spontant på om präster kanske kan vara en yrkesgrupp man kan prata med utan att någon form av journal förs, men jag vet inte helt hur det fungerar. Värt att kolla upp?

Anonym skrev:

Jag funderar spontant på om präster kanske kan vara en yrkesgrupp man kan prata med utan att någon form av journal förs, men jag vet inte helt hur det fungerar. Värt att kolla upp?

Du kan såklart tala med jourhavande präst, både per chat och telefon. Du kan också ringa psykiatrins jourtelefon. Alla som svarar är anonyma och finns till för stunder då man behöver hjälp, men ingen av de jag har nämnt är ämnat för vård eller vidare kontakt. En psykolog eller kurator har tystnadsplikt och det som först in i journaler har ingen annan random läkare eller instans rätt att ta del av om du inte ger ditt medgivande i egen person.

Präster i den katolska kyrkan har absolut tystnadsplikt … Men det är inte terapi – allt som är vård måste journalföras… se mina tidigare inlägg.

Präster i Svenska Kyrkan har också absolut tystnadsplikt. Det innebär att de aldrig någonsin, oavsett orsak, får yppa något du har sagt eller ens säga att de träffat dig. Men som nämndes här ovan förs ingen journal och du får ju inte någon regelrätt behandling. Det du kan få av dem är samtal, stöd och bön (icke att förakta!).

Jag hade en terapeut som aldrig antecknade under våra samtal och hans journalanteckningar var aldrig längre än 1-2 meningar (i stil med “samtalade om rädslor kring att pat inte skulle få det Pat behöver”). Så anteckningar och journaler måste inte nödvändigtvis vara särskilt uttömmande.

Kan men be en terapeut eller en psykolog att inte anteckna?

Jag vill liksom berätta exakt hur jag mår men jag är rädd att mina känslor, min ångest och mina rädslor ska komma ut. Jag vill inte att någon annan än den jag väljer att berätta för ska veta.

Det beror nog på vad du menar med ”anteckna”.

De måste föra journal enligt lag, så helt noteringsfritt kan det inte bli, men du kan ju säkerligen hitta en psykolog som inte skriver anteckningar under mötet utan håller allt i huvudet tills det är dags att skriva journal.

Jag kan inte helt sätta mig in i hur du tänker och känner då jag själv inte lider av samma diagnos eller svårighet, men jag är väldigt försiktig med vem som får läsa min journal för att jag vet att det står saker där som den somatiska vården ibland har lite svårt att bortse ifrån. Bland annat så skrev en vårdare en gång att hen misstänkte att mina svimningsattacker var fejkade, för att jag ”sökte uppmärksamhet”. I den somatiska vården tog man inte hänsyn till att en vårdare inte har kompetens att göra en sådan bedömning utan bemötte mig som om jag fejkade alla mina fysiska symtom. Därför har jag låst min journal så att enbart psykiatrienheten jag hör till kan läsa dem. Det fungerar väldigt bra och låsningen är så effektiv att inte ens jag själv kan läsa de delarna av min journal via 1177/Vårdguiden (just det är iofs lie frustrerande eftersom jag gärna vill kunna se vad min terapeut skriver… jag är ett kontrollfreak…)

Men… du kan ju alltid ringa till mottagningens egenanmälan/sjuksköterska (nöj dig inte med receptionisten utan be att få tala med mottagningssköterskan – de vet mer) och säga som det är. Ett sådant samtal kan du ju ta helt förutsättningslöst och utan att uppge vem du är. Förklara hur du känner och vad du är rädd för och om det finns någon möjlighet att de kan möta dig i dina önskemål. Det värsta som kan hända är att du får ett nej, men då vet du. om de skulle säga nej, fråga om de kan rekommendera dig att gå någon annanstans.

Jag förstår om det kan kännas läskigt, men jag vill uppmuntra dig att göra ett försök 🙂

Jag unnar dig att få den hjälp du behöver och förtjänar!

Lycka till!

Hej!
Jag går till en privat psykolog ( som iförsig är väldigt dyr!!) men som aldrig antecknar utan är 100% närvarande med mig. VI pratar mycket om vad jag känner just där och då i rummet och även om relationer och tidigare erfarenheter. Hon är psykodynamisk och relationell psykoterapeut. Apropå det vet någon vad skillnade är mellan en psykolog och en psykoterapeut? Jag har också gått till en psykolog inom vården som antecknade och gav mig uppgifter att göra och det kändes mindre bra för mig. Jag kände mig inte sedd, utan mer som ett djur i bur som ska undersökas och ”botas”.

Anonym skrev:

Hej! Jag går till en privat psykolog ( som iförsig är väldigt dyr!!) men som aldrig antecknar utan är 100% närvarande med mig. VI pratar mycket om vad jag känner just där och då i rummet och även om relationer och tidigare erfarenheter. Hon är psykodynamisk och relationell psykoterapeut. Apropå det vet någon vad skillnade är mellan en psykolog och en psykoterapeut? Jag har också gått till en psykolog inom vården som antecknade och gav mig uppgifter att göra och det kändes mindre bra för mig. Jag kände mig inte sedd, utan mer som ett djur i bur som ska undersökas och ”botas”.

Skillnaden mellan psykolog och psykoterapeut är utbildningen. Det finns en femårig universitetsutbildning till psykolog, plus ett års praktiskt tjänstgöring. en psykoterapeut har först någon form av akademisk examen (tex sjuksköterska, läkare, socionom) och har gått “steg 1” inom psykiatri samt arbetat inom sitt område i några år. Sedan kan man gå en treårig utbildning till psykoterapeut.

Huruvida en terapeut/psykolog antecknar eller inte beror helt och hållet på vem du träffar och hur han/hon arbetar. Jag har haft både antecknande och icke antecknande terapikontakter och tycker att det där med känslan av att bli sedd eller inte beror mer på personligheten än på om han/hon antecknar eller inte. Men där är vi förstås olika och uppfattar kroppspråk, hållning och blick på olika sätt. Min första behandlare var en psykodynamisk psykoterapeut och han antecknade ingenting och det hade jag lite svårt för, för jag tyckte att det kändes som om han inte riktigt brydde sig om vad jag sa. Jag insåg efter en tid att han hade ett nästan läskigt detaljrikt minne, så jag hade bevisligen fel.

Samtidigt kan jag ibland, när jag har terapeuter som skriver, bli lite för nyfiken på vad de skriver och lägga för stor vikt vid tankar som “varför antecknade hon just när jag sa det där, vad var det som var så viktigt med det?”

KBT-terapeuter ger ofta hemläxor och jag upplever att fler av dem föredrar att anteckna, än psykodynamiska, men det kan ju bero helt på vilka personer jag har råkat hamna hos.

Men jag förstår inte varför så många mottagningar/landsting går mer mot KBT-terapi och inte erbjuder några alternativ alls? Vi är inte alla stöpta i samma form och det kan inte vara så att en och samma behandlingsform fungerar för alla! Jag behöver förstå varför jag mår som jag gör för att kunna arbeta vidare mot en förändring. Att bara fokusera på att ändra ett beteende utan att ens fundera på bakomliggande orsaker är för mig som att sätta plåster på en skottskada. Jag vet att det fungerar väl för många, men det behöver finnas fler alternativ inom öppenvården!

På “min” mottagning hävdar man också att “det går mer och mer mot gruppbehandlingar och mindre mot individuell terapi” och några stödsamtal kan man inte få – allt måste ha ett tydligt mål (och att ha målet att stå ut och överleva en djupare depressiv episod utan inläggning är inte mätbart och därmed inte tydligt nog).

Jag har börjat fundera på privat terapi, men även om jag kanske skulle kunna lyckas lösa det rent ekonomiskt – åtminstone ett tag – så fastnar jag vid att det är omöjligt att veta vem man ska vända sig till… Hur i hela fridens namn ska man hitta rätt person i den djungel av behandlare som finns?