Trodde det skulle hjälpa

Har precis börjat prata med en psykolog. Jag litar inte på någon och har i många år vägrat prata med någon. Jag litar inte på denna psykolog heller. Men jag hittar ingen lösning längre. Jag ser mitt eget mönster. Jag ser hur jag går tillbaka till att försöka svälta mig själv, skada mig själv och andra roliga element..

jag var tvungen att göra något..

men det blir bara värre. Han frågar om min uppväxt. Om vad som hände när jag var yngre. Alla minnen jag tryckt undan kommer tillbaka. Det känns som allt händer igen, denna gången i mitt huvud. Jag kan inte andas det gör för ont att minnas. Jag vill inte minnas. Mår bara värre för varje gång. Minns bara mer och mer. Drömmer om de gånger han slog mig. Det gör så ont. Han vill att jag ska berätta för honom. Efter varje möte är jag så grovt självmordsbenägen. Det är så jävla svårt att inte göra något. Jag kan inte sova längre.
jag orkar inte mer..

Jag känner sjukt mycket med dig. Jag har varit i precis samma sits och jag vet hur det känns. Att gå dit river liksom upp gamla sår och man återupplever allt vilket gör att man går därifrån och mår sämre än någonsin. Man önskar att man aldrig lyft på locket till det där som man begravt. Du behöver veta att du inte är ensam, vi är flera som känt samma sak och det är skitsvårt och fruktansvärt tungt att bära. Jag tror du behöver börja i en annan ände än den du har börjat i. Du behöver börja med att berätta hur jobbigt det är för dig att ens börja berätta så att hen förstår hur jävla tungt det är. För det du gör nu är att du försöker berätta medan du fortfarande bär allt ensam. Du är jättestark men det är hos psykologen det är meningen att du ska få rum att vara svag också. Att inte bära allt själv. Psykologen är där för att hjälpa DIG. DU ska vinna på att gå dit.

Du skriver att du inte litar på hen. VAD exakt är det du inte litar på? Jag förstår känslan av att inte lita på en person, särskilt någon random psykolog man får träffa. Men har du frågat dig själv exakt vad det är du inte litar på? Och när du vet vad det är du inte litar på, fråga dig själv om det är en rimlig rädsla. Om du anser att det fortfarande är en rimlig rädsla kanske du behöver gå till någon annan? Om inte annat har du gjort helt rätt som kom hit!

Vilken situation du än kommer ifrån så finns psykologen där för att det ska bli lättare, inte tyngre. Du ska inte behöva gå därifrån och må sämre. Du kanske pushar dig själv för hårt? Du kan börja i den änden att det är jättetungt för dig att börja berätta. Förklara hur du känner när du går därifrån. Jag gick många år och kände som du . Det är jättesvårt att lita på någon annan och att öppna upp sig helt sådär. Låt det ta tid! Tänk på att du går dit för DIN skull, inte för psykologens skull.

Jag hoppas verkligen att du får möjlighet att dela allt ditt jobbiga med någon som kan hjälpa dig bära det. Du är stark som har burit det ända hit moch du är stark som försöker be om hjälp!

Anonym skrev:

Jag känner sjukt mycket med dig. Jag har varit i precis samma sits och jag vet hur det känns. Att gå dit river liksom upp gamla sår och man återupplever allt vilket gör att man går därifrån och mår sämre än någonsin. Man önskar att man aldrig lyft på locket till det där som man begravt. Du behöver veta att du inte är ensam, vi är flera som känt samma sak och det är skitsvårt och fruktansvärt tungt att bära. Jag tror du behöver börja i en annan ände än den du har börjat i. Du behöver börja med att berätta hur jobbigt det är för dig att ens börja berätta så att hen förstår hur jävla tungt det är. För det du gör nu är att du försöker berätta medan du fortfarande bär allt ensam. Du är jättestark men det är hos psykologen det är meningen att du ska få rum att vara svag också. Att inte bära allt själv. Psykologen är där för att hjälpa DIG. DU ska vinna på att gå dit. Du skriver att du inte litar på hen. VAD exakt är det du inte litar på? Jag förstår känslan av att inte lita på en person, särskilt någon random psykolog man får träffa. Men har du frågat dig själv exakt vad det är du inte litar på? Och när du vet vad det är du inte litar på, fråga dig själv om det är en rimlig rädsla. Om du anser att det fortfarande är en rimlig rädsla kanske du behöver gå till någon annan? Om inte annat har du gjort helt rätt som kom hit! Vilken situation du än kommer ifrån så finns psykologen där för att det ska bli lättare, inte tyngre. Du ska inte behöva gå därifrån och må sämre. Du kanske pushar dig själv för hårt? Du kan börja i den änden att det är jättetungt för dig att börja berätta. Förklara hur du känner när du går därifrån. Jag gick många år och kände som du . Det är jättesvårt att lita på någon annan och att öppna upp sig helt sådär. Låt det ta tid! Tänk på att du går dit för DIN skull, inte för psykologens skull. Jag hoppas verkligen att du får möjlighet att dela allt ditt jobbiga med någon som kan hjälpa dig bära det. Du är stark som har burit det ända hit moch du är stark som försöker be om hjälp!

 

Just att sitta där och berätta det jag kan komma ihåg och inte tryckt undan är i sig inte jobbigt. Jag har gjort det så många gånger att jag är så bedövad att det inte känns något. Men det är efter som allt kraschar. Har flashbacks och gråter i flera timmar. Sover inget, allt gör ont. Det känns som jag är tillbaka i det igen. detaljer ger jag honom inte, jag ger ingen det. Jag vet att de ser mig som galen isf.

jag kan inte vara svag. Det är inslaget i min skalle sen barnsben att det inte är ok. Jag vet att det inte är ok..

jag har aldrig vunnit på att träffa psykologer/kuratorer. De tror mig inte. De tror att den uppväxt jag har och erfarenhet av soc,psykologer,kuratorer,polis m.m. Är en överdrift. Att jag ljuger..

på 4års tid träffade jag 10-15 psykologer/kuratorer. Jag träffade minst lika många kontaktpersoner från soc samtidigt. Ingen trodde mig. Jag sökte ju bara uppmärksamhet.. Polisen skickade hem mig med vetskap om dödshot.. soc med. Alla vill i grund se mig död. För det var vad de skickade hem mig till. Även om ja inte dog, dog delar av mig.

 

jag vill bara slänga på locket igen.

Svälja alla känslor, glömma alla minnen.

det gör för ont..

Hej,

Blir förskräckt att du inte blir trodd eller att det skulle vara överdrifter. Låter jätteoroväckande att få det bemötandet.

Känner också igen mig. Gick hos en terapeut i ett par månader som rev upp så mycket känslor och trauman i mig att det var ett heltidsarbete att “sy ihop” mig själv mellan varje gång vi sågs. Jag mådde inte bättre. Jag mådde också mycket, mycket sämre av att bli påmind om allt och göra det “färskt”. Tycker inte terapeuten verkade förstå heller hur pass mycket hos faktiskt väckte hos mig. Hade önskat hon tagit det betydligt lugnare och att man fått bestämma själv när man skulle väcka till liv massor av saker. Har du det problemet med psykologen också att denne inte är så himla insatt i t ex PTSD och därför inte har insikt i försiktigheten man måste ha för att inte retraumatisera?

Kram

 

Red Simyna skrev:

Hej, Blir förskräckt att du inte blir trodd eller att det skulle vara överdrifter. Låter jätteoroväckande att få det bemötandet. Känner också igen mig. Gick hos en terapeut i ett par månader som rev upp så mycket känslor och trauman i mig att det var ett heltidsarbete att ”sy ihop” mig själv mellan varje gång vi sågs. Jag mådde inte bättre. Jag mådde också mycket, mycket sämre av att bli påmind om allt och göra det ”färskt”. Tycker inte terapeuten verkade förstå heller hur pass mycket hos faktiskt väckte hos mig. Hade önskat hon tagit det betydligt lugnare och att man fått bestämma själv när man skulle väcka till liv massor av saker. Har du det problemet med psykologen också att denne inte är så himla insatt i t ex PTSD och därför inte har insikt i försiktigheten man måste ha för att inte retraumatisera? Kram

Jag tror psykologen jag träffar inte riktigt är insatt i hur skadad jag är.

Men jag tror även det kan vara mitt fel. Då varje gång jag träffar honom hunnit häfta ihop de blödande sår som åter börjar blöda. Men varje gång jag varit där är den tid jag lagt på att att svälja alla minnen som bortblåst. Det är som värre varje gång. Mer minnen kommer upp och jag drunknar igen..

Men när jag kommer dit igen är det som jag hunnit få det att stanna i sin låda, så går det i en cirkel men varje gång tycker han jag framstår som mer deprimerad.

Jag har bara haft 6st möten med honom så jag förstår att han inte vet hur jag fungerar eller hur jag verkligen mår. Men det tär så jävla hårt

 

Jag förstår vad du menar, tror jag. Är du säker på att det är just skadad du är och inte sjuk? Tänker att det kan vara viktigt vilka ord man väljer här så man inte tillskriver sig själv något som gör att man får en sämre självbild, som inte riktigt stämmer, och därför mår sämre av det också? <3

När jag läser det du skriver får jag en uppfattning om att minnena skapar flera flashbacks, detaljer och därför mår du sämre? Det är att insjunkna i svårare traumareaktioner, men jag tänker inte att det är ett tecken på att vara mer skadad nödvändigtvis? Faktiskt inte alls.

Sedan svårigheten att förmedla för psykologen hur man fungerar och vad terapin väcker hos en förstår jag också är oerhört svårt. Har inte heller riktigt klarat av det. Men att man som patient för varje gång framstår som mer deprimerad borde inte heller han se som någon positiv utveckling – trots ett par tillfällen. Samtidigt är sex tillfällen rätt mycket också?

Tänker att det kan vara så himla lätt att tillskriva att det är patienten som är “så svår”, istället för att kanske ifrågasätta om man skräddarsytt sin terapi optimalt efter just den personen?

När jag började flagga för min psykolog att det var omöjligt att fortsätta på den linjen vi gjort i x-antal månader och jag fick mer extrema problem och bara blev sjukare och sjukare hela tiden minns jag att hon började prata om “motstånd”, att det handlade om mig. I ren överlevnadsinstinkt tog jag tillslut upp hur jag uppfattat hela hennes terapi, tackade för mig och kom aldrig mer tillbaka. Då började jag också må betydligt bättre och lärde mig att aldrig mer öppna upp mig inför någon som inte förstår vad trauman på djupet är och hur man behandlar det.

Tänker med andra ord att terapeuten du har behöver vara mer lyhörd inför dig? Det kan inte bara hänga på en själv att man ska förmedla saker, speciellt inte om man har tusen erfarenheter av att inte bli trodd eller tagen på allvar? Där andra tillskriver tillkortakommanden på en. Har du en bra terapeut kommer ni få en bättre relation ifall du berättar vad som sker mellan terapitillfällena? Jag hoppas han tar det tillfället och litar på tilliten i det samtalet.

Red Simyna skrev:

Jag förstår vad du menar, tror jag. Är du säker på att det är just skadad du är och inte sjuk? Tänker att det kan vara viktigt vilka ord man väljer här så man inte tillskriver sig själv något som gör att man får en sämre självbild, som inte riktigt stämmer, och därför mår sämre av det också? <3 När jag läser det du skriver får jag en uppfattning om att minnena skapar flera flashbacks, detaljer och därför mår du sämre? Det är att insjunkna i svårare traumareaktioner, men jag tänker inte att det är ett tecken på att vara mer skadad nödvändigtvis? Faktiskt inte alls. Sedan svårigheten att förmedla för psykologen hur man fungerar och vad terapin väcker hos en förstår jag också är oerhört svårt. Har inte heller riktigt klarat av det. Men att man som patient för varje gång framstår som mer deprimerad borde inte heller han se som någon positiv utveckling – trots ett par tillfällen. Samtidigt är sex tillfällen rätt mycket också? Tänker att det kan vara så himla lätt att tillskriva att det är patienten som är ”så svår”, istället för att kanske ifrågasätta om man skräddarsytt sin terapi optimalt efter just den personen? När jag började flagga för min psykolog att det var omöjligt att fortsätta på den linjen vi gjort i x-antal månader och jag fick mer extrema problem och bara blev sjukare och sjukare hela tiden minns jag att hon började prata om ”motstånd”, att det handlade om mig. I ren överlevnadsinstinkt tog jag tillslut upp hur jag uppfattat hela hennes terapi, tackade för mig och kom aldrig mer tillbaka. Då började jag också må betydligt bättre och lärde mig att aldrig mer öppna upp mig inför någon som inte förstår vad trauman på djupet är och hur man behandlar det. Tänker med andra ord att terapeuten du har behöver vara mer lyhörd inför dig? Det kan inte bara hänga på en själv att man ska förmedla saker, speciellt inte om man har tusen erfarenheter av att inte bli trodd eller tagen på allvar? Där andra tillskriver tillkortakommanden på en. Har du en bra terapeut kommer ni få en bättre relation ifall du berättar vad som sker mellan terapitillfällena? Jag hoppas han tar det tillfället och litar på tilliten i det samtalet.

En kombo kan jag tro. Skadad av allt som hänt absolut. Så djupa sår att jag rycker till varje gång någon rör sig för snabbt mot mig. Fysisk närhet säger mitt psyke mig att det gör ont. Även om en kram inte ska göra ont.. även om en kram inte ska få en att rulla ihop i en boll och gråta. Så skadad är jag.

Sjuk vet jag inte.

Vet inte han tycker jag är svår att läsa. Han säger inte speciellt mycket om vad han tror. Han vet nog inte riktigt själv vad dessa möten ska bana ut i om jag förstått honom rätt. Just nu ger de mig bara dödslängtan.

Jag är ganska kluven. Jag vet inte om jag vill fortsätta gå till honom men jag vill inte börja om igen. Jag orkar inte börja om igen

Jag hör vad du säger. Känner du att det är skadad du är mer än sjuk så är det så givetvis. Det om att inte klara av beröring känner jag dock igen, det kan bli så av PTSD. Menar alltså sjuk som att må sämre i sin psykiska ohälsa. Och “skadad” som i att det inte går att göra något åt, riktigt.

Förstår att du inte orkar byta igen och börja om. Hoppas det lugnar ner sig och du får sova bättre. Också att du slipper uppleva så mycket flashbacks och annat otäckt. Tänker på dig <3

Red Simyna skrev:

Jag hör vad du säger. Känner du att det är skadad du är mer än sjuk så är det så givetvis. Det om att inte klara av beröring känner jag dock igen, det kan bli så av PTSD. Menar alltså sjuk som att må sämre i sin psykiska ohälsa. Och ”skadad” som i att det inte går att göra något åt, riktigt. Förstår att du inte orkar byta igen och börja om. Hoppas det lugnar ner sig och du får sova bättre. Också att du slipper uppleva så mycket flashbacks och annat otäckt. Tänker på dig <3

 

vet ärligt inte, kan såklart vara så med.
Har inte bra koll på vad ptsd är om jag ska vara ärlig. Alltså vad det innebär

än så länge blir det bara värre, känns skit att bära på allt själv till torsdag (möte då) känns som jag måste va på vakt hela tiden

Känner igen mig väldigt mycket i dig.

Låter som du har haft en traumatisk barndom. Om dessa trauman är obearbetade måste terapeuten vara försiktig. Att endast sitta och berätta om dem i en terapi (särskilt från början) är sällan hjälpsamt. Du behöver först hjälp att kunna hantera och förstå dina känslor, förmåga att trösta dig själv, stärka din självkänsla, våga känna tillit till en annan människa etc.

Reparera det som blivit skadat, snarare än att sitta och berätta om exakta händelser.

Läs lite om komplex ptsd och begreppet stabilisering. Det skulle jag gissa på är är vad du behöver. Ta sedan upp det här med din terapeut, det är jätteviktigt,  annars riskerar du bara att blir försämrad i ditt mående!

Varm kram!

Anonym skrev:

Känner igen mig väldigt mycket i dig. Låter som du har haft en traumatisk barndom. Om dessa trauman är obearbetade måste terapeuten vara försiktig. Att endast sitta och berätta om dem i en terapi (särskilt från början) är sällan hjälpsamt. Du behöver först hjälp att kunna hantera och förstå dina känslor, förmåga att trösta dig själv, stärka din självkänsla, våga känna tillit till en annan människa etc. Reparera det som blivit skadat, snarare än att sitta och berätta om exakta händelser. Läs lite om komplex ptsd och begreppet stabilisering. Det skulle jag gissa på är är vad du behöver. Ta sedan upp det här med din terapeut, det är jätteviktigt, annars riskerar du bara att blir försämrad i ditt mående! Varm kram!

 

Han är den första jag pratat med om allt som hänt efter att det hänt.

Jag fick en flashback av ett av de värsta minnena jag har idag när jag pratade med honom. Han fattade ingenting.. jag bara frös, kändes som allt hände igen och igen och igen. Fast ja inte kunde ta mig ur det den här gången. Det har blivit värre, mycket värre..