Sjuksköterskans bemötande

Jag tycker inte alls att du är känslig eller tänker fel. Det är opassande som sjuksköterska att uttala sig på det där sättet oavsett om hon bara uttryckte sig klumpigt eller om det är något annat hon försökte säga. Jag vet inte hur resten av samtalet såg ut men jag har svårt att finna en bra anledning till varför hon skulle uttrycka sig så. Hon skulle hållit tyst.

Det låter nästan som att du går till samma öppenpsykiatri som jag. När jag nämnde att jag är oroad över mina tankar om suicid och att jag vill undvika en framtid där mina tankar blir önskningar eller planer så fick jag bara höra ”Det där har vi hört förr” trots att jag aldrig pratat om det innan… När man söker sig till vården i syfte att läka så ska man ju inte behöva bemöta någon som förminskar en på det där sättet. Ska man behöva sitta med mobilen på inspelning varje gång man går till psykiatrin i framtiden eller?

Du har rätt när du känner att uttalanden är nedvärderande och jag anser att de är på snudd psykopatiska också. Såklart man blir ledsen när man får höra sånt. Det blev iallafall jag.

Uach, vilket dåligt bemötande! Förstår att du blir ledsen. Du har all rätt i världen att känna dig både ledsen, besviken och arg. Det är inte okej någonstans att uttrycka sig så som den sjuksköterskan gjorde.

Självmordstankar är knepiga. Ibland blir man rädd för sina egna tankar och känner en rädsla för att man ska göra något man inte är säker på att man egentligen vill. Ibland upplever man ett lugn inför att det ska ta slut… Oavsett vilka känslor du bär på så har du all rätt i världen att be om hjälp och få hjälp. Det är en sjukdom som går att behandla. Att inte erbjuda stöd och hjälp för en person med självmordstankar är likvärdigt med att inte ge insulin till en diabetiker. Det är rätt och slätt helt fel.

Om jag hade varit du hade jag begärt att få en annan kontakt. Du behöver inte ge någon förklaring om du inte vill.

<3 Minst sagt upprörande, fina du. Sjuksköterskans agerande går ju emot allt vad ett medmänskligt och professionellt bemötande är.

I en så sårbar situation med suicidtankar är ju det absolut mest grundläggande att först och främst skapa en trygg, tillitsfull och empatisk relation. Det är ju där allt vård måste börja – i mötet mellan två människor där den ena är i kris och den andra har ett ansvar, både professionellt och i  medmänsklighet.

Att då börja prata om autonomi som om det vore ett neutralt, filosofiskt koncept frikopplat från liv och död visar ju på allvarlig brist i både förståelse och känslighet. Så empatilöst och världsfrånvänt. Blir så upprörd faktiskt.

När en människa (och i synnerhet en patient!) står mitt i mörkret av suicidala tankar är det ju verkligen inte rätt att tala om valfrihet utan det är ju tidernas tider att då agera med högsta graden av: kärlek/värme, stabilitet och närvaro.

Blir så ledsen å dina vägnar att det fick gå till såhär. Det måste ju kategoriseras som grovt tjänstefel av henne.