Maktlös utan vård inom psykiatrin

[Yellow Viveqy]

Jag har befunnit mig inom öppenpsykiatrin i flera år men får inte den vård jag behöver. Jag behöver en längre tids psykoterapi med en psykodynamisk inriktning men det har ignoreras. Jag har redan bytt mottagning vid ett tillfälle och mår enbart sämre av att befinna mig inom psykiatrin. Jag tillhör Stockholms läns landsting.

Det hjälper inte att anmäla till Patientnämnden då mottagningarna inte har någon skyldighet att erbjuda mig den vård jag önskar utan kan erbjuda mig något helt annat, exempelvis samtal hos sjuksköterska, trots att jag själv säger att jag inte blir hjälpt av det.

Jag kan inte betala för privat terapi och då jag redan är utredd och utredningspsykologen skrivit i utlåtandet att jag behöver en psykoterapi hos en psykoterapeut med flera olika inriktningar och kompetens är inte utbildningsterapier, internet-terapi och liknande aktuellt. Det är heller inte aktuellt med psykoanalys eller att gå hos läkare som redan är långt över pensionsålder utan jag behöver en psykoterapeut som är uppdaterad på nya metoder.

Enhetschefer bryr sig inte om det här eftersom de då bara hänvisar till den vård de anser att de gett mig och det spelar alltså ingen roll att jag inte känner mig hjälpt.

Man kan befinna sig inom psykiatrin i flera år utan att få hjälp och utan att få gehör för klagomål.

Är det någon som har tips kring det här eller som är i en liknande situation?

[Red Dykepi]

Så oerhört jobbigt att du inte får den terapi du behöver! Det låter som om du har kämpat väldigt mycket. Finns det ingen mottagning inom den offentliga psykiatrin som erbjuder psykodynamisk terapi? I så fall borde du kunna få en remiss från din nuvarande mottagning till en annan. Eftersom du dessutom har papper på att du behöver en terapeut som jobbar med flera olika inriktningar så borde en sådan remiss inte ens vara någonting för dem att tjafsa om. Eller är det så att det är väldigt svårt att hitta en terapeut inom den offentliga psykiatrin som jobbar med det som du behöver? Hur som helst så låter det väldigt frustrerande och jag förstår verkligen att du har det kämpigt.

Vad som nästan känns smått ironiskt är att jag befinner mig i samma situation, fast omvänt. Jag har tidigare provat både KBT och psykodynamisk terapi (det senare hos en privat terapeut på den tiden jag hade råd med detta) men känner inte att det har hjälpt mig. Däremot har jag haft stor nytta av stödsamtal hos sjuksköterska, men som jag skrev i en annan tråd så vill inte sjuksköterskan längre. Istället har jag blivit erbjuden att börja hos mottagningens psykolog, som jobbar med KBT och ACT (som, vad jag förstår, påminner om KBT). Det har också varit tal om PDT, vilket inte ges på mottagningen, men jag gissar att jag hade fått en remiss någon annanstans då. Jag har tackat nej till båda delar, då jag känner att det här med metoder inte fungerar för mig. Jag får ut mycket mer av stödsamtal, för det jag behöver är ingen metod utan en väldigt skarp hjärna som kan tänka utanför boxen.

Jag blir faktiskt upprörd (inte på dig, utan på vården) när jag läser att du inte får någon hjälp, för det är så typiskt! När man känner att man inte blir hjälpt av metoder, då nästan kastas det olika erbjudanden efter en, samtidigt som man inte får fler av de där stödsamtalen som hjälper. Om man däremot bönar och ber om att få en viss sorts terapi – och t.o.m. har ett utlåtande på att man behöver det – då får man bara stödsamtal!

[Yellow Viveqy]

Tack för ditt svar. Jag har redan bytt mottagning en gång och då kollade jag upp olika mottagningar först och den jag går på nu har flest psykoterapeuter. Då psykodynamisk terapi nästan är utraderat inom den offentliga vården är den terapiformen mycket svår att få rent generellt vilket gör att utlåtanden ofta inte gör någon skillnad.

Jag känner att man är maktlös i det du beskriver, att det är någon annan som ska besluta vad som är det bästa, det ska åtminstone finnas ett samråd. Men saken är ju den att olika behandlingar måste motiveras och det görs inte med utgångspunkt i patientens mående i första hand utan i nationella riktlinjer och vilka behandlingar som ger högst ersättning per arbetad timme/per samtal.

Jag har varit patient inom öppenpsykiatrin i flera år och inte en enda gång har jag fått göra en utvärdering av den behandling jag genomgår eller genomgått. T ex hur alliansen med behandlaren fungerar eller om jag tycker att en viss typ av samtal hjälper mig. Det finns inga krav på att visa på symptomförbättring hos patienten utan den statistik som insamlas rör exempelvis hur många timmar KBT en viss mottagning producerat men inte utkomsten och resultatet av dessa arbetade timmar.

En enskild behandlare kan visserligen fråga sin patient men som i mitt fall, och i andras, är det så att ett missnöje antingen leder till långa väntetider till en annan behandlare eller så tvingas man att gå kvar om man exempelvis är beroende av en sjukskrivning som läkare på mottagningen ger.

Red Dykepi skrev:

Så oerhört jobbigt att du inte får den terapi du behöver! Det låter som om du har kämpat väldigt mycket. Finns det ingen mottagning inom den offentliga psykiatrin som erbjuder psykodynamisk terapi? I så fall borde du kunna få en remiss från din nuvarande mottagning till en annan. Eftersom du dessutom har papper på att du behöver en terapeut som jobbar med flera olika inriktningar så borde en sådan remiss inte ens vara någonting för dem att tjafsa om. Eller är det så att det är väldigt svårt att hitta en terapeut inom den offentliga psykiatrin som jobbar med det som du behöver? Hur som helst så låter det väldigt frustrerande och jag förstår verkligen att du har det kämpigt. Vad som nästan känns smått ironiskt är att jag befinner mig i samma situation, fast omvänt. Jag har tidigare provat både KBT och psykodynamisk terapi (det senare hos en privat terapeut på den tiden jag hade råd med detta) men känner inte att det har hjälpt mig. Däremot har jag haft stor nytta av stödsamtal hos sjuksköterska, men som jag skrev i en annan tråd så vill inte sjuksköterskan längre. Istället har jag blivit erbjuden att börja hos mottagningens psykolog, som jobbar med KBT och ACT (som, vad jag förstår, påminner om KBT). Det har också varit tal om PDT, vilket inte ges på mottagningen, men jag gissar att jag hade fått en remiss någon annanstans då. Jag har tackat nej till båda delar, då jag känner att det här med metoder inte fungerar för mig. Jag får ut mycket mer av stödsamtal, för det jag behöver är ingen metod utan en väldigt skarp hjärna som kan tänka utanför boxen. Jag blir faktiskt upprörd (inte på dig, utan på vården) när jag läser att du inte får någon hjälp, för det är så typiskt! När man känner att man inte blir hjälpt av metoder, då nästan kastas det olika erbjudanden efter en, samtidigt som man inte får fler av de där stödsamtalen som hjälper. Om man däremot bönar och ber om att få en viss sorts terapi – och t.o.m. har ett utlåtande på att man behöver det – då får man bara stödsamtal!

[Red Dykepi]

Yellow Viveqy skrev:

Tack för ditt svar. Jag har redan bytt mottagning en gång och då kollade jag upp olika mottagningar först och den jag går på nu har flest psykoterapeuter. Då psykodynamisk terapi nästan är utraderat inom den offentliga vården är den terapiformen mycket svår att få rent generellt vilket gör att utlåtanden ofta inte gör någon skillnad. Jag känner att man är maktlös i det du beskriver, att det är någon annan som ska besluta vad som är det bästa, det ska åtminstone finnas ett samråd. Men saken är ju den att olika behandlingar måste motiveras och det görs inte med utgångspunkt i patientens mående i första hand utan i nationella riktlinjer och vilka behandlingar som ger högst ersättning per arbetad timme/per samtal. Jag har varit patient inom öppenpsykiatrin i flera år och inte en enda gång har jag fått göra en utvärdering av den behandling jag genomgår eller genomgått. T ex hur alliansen med behandlaren fungerar eller om jag tycker att en viss typ av samtal hjälper mig. Det finns inga krav på att visa på symptomförbättring hos patienten utan den statistik som insamlas rör exempelvis hur många timmar KBT en viss mottagning producerat men inte utkomsten och resultatet av dessa arbetade timmar. En enskild behandlare kan visserligen fråga sin patient men som i mitt fall, och i andras, är det så att ett missnöje antingen leder till långa väntetider till en annan behandlare eller så tvingas man att gå kvar om man exempelvis är beroende av en sjukskrivning som läkare på mottagningen ger.

Vad bra att du kollade upp olika mottagningar innan du bytte. Det är smart att göra så, så att man inte bara byter utan att ha ett hum om var man hamnar. Tråkigt dock att det ändå inte blev bra för dig. Min samtalskontakt nämnde ju att psykodynamisk terapi kanske kunde vara någonting för mig, och vad jag förstår så hade även hennes handledare tyckt det, så jag undrar vart de hade remitterat mig om jag hade varit intresserad.

Jag tror definitivt att du slår huvudet på spiken när du skriver att det inte handlar så mycket om vad som är bra för den enskilda individen, utan om vad som är ”rätt” enligt de riktlinjer som finns. Jag upplever en oerhörd rigiditet inom just psykiatrin (med några få undantag) trots att det verkligen borde vara en instans som tar hänsyn till att människor är olika. Men jag upplever helt ärligt mer individanpassning hos tandläkaren.

Det är galet att du inte har fått göra någon utvärdering av din behandling. Vid närmare eftertanke så har jag sällan fått göra det heller. För något år sedan så fick jag fylla i en enkät om bemötandet, vilket i och för sig var bra, men jag har nog aldrig blivit tillfrågad om vad jag tyckt om själva behandlingen. Undantaget är min senaste samtalskontakt. Hon frågade då och då, och då sa jag alltid att det fungerade bra, men det hjälpte ju inte.

Finns det någon möjlighet för dig att få reda på var inom den offentliga psykiatrin som psykodynamisk terapi ges? Kanske kan du få en lista över alla mottagningar som hör till den offentliga psykiatrin, och sedan ringa dem i tur och ordning?