Hej
Det är kanske ingen som svarar på detta men jag skriver ändå för jag måste få ur mig detta.
Jag har varit patient inom vuxenpsykiatrin i ca 14 år nu. Jag har återkommande depressioner med dystimi emellan dem vilket gör det svårt att avgränsa om depressionen verkligen gått över eller ej. Jag har andra diagnoser utöver detta. PTSD, Asperger och ätstörning. Samt fruktansvärd ångestproblematik och. Jag får nu ingen riktig hjälpsam behandling av öppenpsykiatrin.
Jag har varit sjukskriven i strax över 1,5 år och har inte blivit bättre, snarare sämre. Min tillit och mitt förtroende för vården har i ca 13 år varit nästintill helt borta pga vissa händelser. Jag hade en bra kurator i början under en lång tid och sen med ett års glapp emellan hade jag senn en psykolog som också var bra men KBT-tekniken hon hade i grunden var (och är) inte lämpad eller hjälpsam för mig. Trots detta var psykolog-kontakten hjälpsam för mig i att bolla tankar med henne och att få kunna sätta ord på saker och kunna se en helhet i det som jag ville prata om.
Nu har det gått ca 3,5 år sen den kontakten avslutades pga att psykologen slutade jobba på mottagningen. Efter ca ett halvår så fick jag en ”kontaktperson” som är en sjuksköterska. Jag trodde att jag skulle få komma till en annan psykolog, då jag inte fick något annat svar utav mottagningen. Så under de senaste ca 3 åren har jag gått i olika perioder i ”stödsamtal” hos sjuksköterrskan. Vissa gånger har det varit bra att diskutera saker med henne och få praktisk hjälp, som tex. kontakt med arbetsgivare och FK. Men mitt mående blir inte bättre. Jag går på några mediciner men det är en komplicerad historia.
Saken är den att jag sen i höstas bett omatt få en psykolog-kontakt men har blivit nekad detta. Detta eftersom ”jag har utömt de resurserna hos dem”. Jag fick då också svaret att ”såvidare det inte är PDT jag menar”. Jag sa det är det jag menar. KBT har inte fungerat, det håller vi båda med om. Men nu har de gått en låång väg runtom detta (för de vill/kan inte erbjuda mig detta). De har skickat remiss till habiliteringen som sedan tydlig såg att det inte var deras hjälp jag behöver utan den psykiatriska. Nyligen efter påtryckningar från både hab och vc så lyckades de kläma fram DBT-grupp anpassad för autism mm som behandling. Jag sa att bettendeterapi inte är vad jag behöver då det inte hjälper mig på något sätt i mitt mående eller liv. Och jag har sagt det till dem många gånger långt tidigare. Men ändå erbjuder de bara DBT-gruppen.
Jag frågade min sjuksköterska (som jag nu inte träffat sedan innan jul pga konflikterna och min frustration med dem) rätt ut och detta är det enda de kan erbjuda. Hon svarade ”runtom” frågan och jag fick inget riktigt svar. Skrev till henne igen med en mycket skarpare ton och samma fråga. Tillslut fick jag svaret ”det enda vi kan erbjuda är DBT-gruppen, läkemedel och stödsamtal med skk. Detta innebär att de ju då inte kan hjälpa mig. Men när jag frågar om det så svarar de inte och hänvisar mig till mottagnings chef och patientnämnden.
Lägligt nog så meddelar de mig ett parr dagar efter uppmaning till att kontakta ovanstående att de har tagit upp förfrågan om att ställas i kö till PDT. De beslutade då att en psykolog ska gå igenom hela min journal för att sedan kunna bestämma om det är lämpligt för dem att ställa mig i kön (som är år-lång). Hur lång tid ska detta ta? Svaret jag fick är ”jag vet inte”.
Det är så många mer fler konflikter som hänt emellan allt detta och även innan. Jag är så trött på det att jag inte vet vad jag ska göra längre. Det påverkar inte bara mitt mående utan hela mitt liv. Jag ligger majoriteten på dagarna på gränsen till att avsluta mitt liv. Jag hatar dem (vården) men samtidigt behöver jag få vård av dem, läkemedel och riktig terapi som fungerar för mig. Om jag kunde skulle jag vända mig till privat terapi men det är ekonomiskt inte hållbart för mig. Jag är därför fast hos dem och i detta. Att skriva ut sig är inte ett alternativ.
Är det någon som är i liknande situation eller varit med om det tidigare? Om det är någon som varit med om något liknande tidigare, hur gick det? Kunde du tillslut få rätt hjälp/behandling? Vad gjorde du? Hur gick du tillväga? Några tips för att få kontakten med vården att fungera för en?
